Jag lovade vid ett tillfälle att ta reda på hur "Hårnålsträdet" kom till, nu vet jag. En gigantisk tall som står i skogen ovanför Österåsens byggnader har massor av gammeldags hårnålar instuckna i sig. Man får höja blicken en hel del, de rostiga nålarna har suttit där länge, sedan sanatorietiden.

Kvinnor, män och även barn kom hit för TBC, eller lungsot som det hette i folkmun. De kom för den friska luften, den näringsrika maten och en och annan lunggasning.

Läkaren här välsignade många par som fann varandra och uppmuntrade kärleken.

Kvinnorna som frisknade till och kunde ta längre promenader, de tog hårnålar ur sitt långa hår då de kom fram till Trädet och stack in dem där för att antingen markera att de orkat gå så långt eller att de lämnade någon form av besvärjelse att de skulle bli helt friska. Man vet inte  säkert varför, men en form av markering av kvinnor är det i alla fall och det ser häftigt ut med alla dessa rostiga nålar från förr. En tydlig hälsning från tiden.

Annars flyter dagarna på, vi är mitt i andra veckan nu, tiden går fort. Veckan började med regn och sval luft, idag vaknade jag till sol, men nu är den borta.Min träning som var tänkt till efter lunch, blev inställd på grund av mitt onda knä. Skitknä, tänker jag då, men har fått lära mig att andas i smärtan. Jag andas o andas, flåsar på så jag blir yr, men ontet sitter som en smäck. Nu efter en 1-grams Alvedon har smärtan lagt sig, tack o lov.

Mindfulness, medicinsk yoga, avslappning och så vidare leds av en sjukgymnast, härlig kvinna. Hon försöker få in i motsträviga skallar att vi ska slappna av då smärtan trycker på, men det är som sagt inte helt lätt att lyda. När vi sitter, ska vi använda våra sittknölar, vet ni var de finns? Man sitter långt ut på stolen, så det känns lite "skavigt", då har man hittat dem! På dem ska man sitta och samtidigt hålla balansen med rak rygg, lätt böjd nacke, aningen framåtlutad och ANDAS! Man bli faktiskt väldigt avslappad, så pass att man håller på att glida av stolen. Värst är det då man ska göra detta stående. Smygkikar man på andra, ser man ett hav av svajande människor, ser rätt kul ut.

Nä hörni, det här blev ett faktafyllt inlägg, lite trist kanske, men så här är det.

Skötomerkram!

Kära vänner!

Tidigt denna gudomliga morgon tvagade jag mig och begav mig för att inta en såväl riklig som delikat frukost. Den bestod av allehandla rotfrukter som voro skivade och även rivna. Dessutom fanns på det ymniga bordet i gustaviansk stil, ett flertal exotiska frukter, som banan, apelsin, päron och till och med meloner. Som vanligt fanns det en för magen så nyttig grovgröt, denna morgon en rågmjölsgröt. Delikat vet jag inte, men den mättade. Ett flertal brödsorter fanns att tillgå, tillika ett par olika pålägg, som mese och mjuk ost.

Då vi ätit oss mätta och behagliga, var det så dags för ett föredrag. Vår eminenta sjuksköterska Gunnel, förtäljde för oss betydelsen av att kommunicera, liksom hur vårt kroppsspråk ser ut. Vi voro uppspelta och mycken glädje kom ur våra hjärtan och munnar.

Något senare på dagen skulle vi lära in hur man lagade vegetarisk mat. En ung hushållslärarinna förtäljde olika delar ur receptet samt visade huru vi skulle hacka och skära. Som gammal husmor gick allt med glans, och min moatjé visade sig vara lika duktig.

Som vi voro sena fingo vi hasta genom korridorer och trappor för att hinna till något modernt, som kallas meditation. Vi stodo vid våra stolar för att "tänka oss genom kroppen", vi fann det lite besvärligt ehuru våra hjärtan klappade så fort efter språngmarschen.

Nu, efter en lika delikat middag, skola vi få underhållning i form av en resa "Genom Österåsens tid". Intressant på min ära, jag ilar genom korridorerna så fort min ledsagarkrycka tillåter.

Slutar så min rapport med ett glatt tillrop: "Må gott"!

Ja vad ska man säga? Det är aktiviteter i ett, vatten- eller landgympa 7.15, frukost kl. 8, morgoninformation samt föreläsningar kl. 9. Möten med kontaktperson efter det, behandling i form av ultraljud, pk-prov, snack i receptionen för att byta säng, rum eller få annan madrass. En snabbis in i affären för inköp av ekologisk choklad (jodå), tidning och "organic food bar" till mellis på rummet, mindfulness då jag på inga villkor kunde slappna av, pga min bredvidsittande kompis snarkade så högt och att mitt knä värkte så infernaliskt. Nu hastar jag ned dessa rader så jag hinner ut med Ernst en stund innan middagen kl 17.

Jo minsann, så är det att vara på hälsohem, det är inget vilohem precis. Men jag har det himla bra, underbar mat och tillmötesgående personal.Är helt döfärdig kl 21, få se om jag härdar ut längre ikväll.

Ta hand om er, jag tar hand om mig jag! Friskuskram!!

  Så här ser det ut på baksidan av byggnaden, dit jag ska på måndag. Ett fantastiskt hus som har historiska anor från sanatorietiden. Många är de människoöden som formats inom dessa väggar...ja även utanför.

Uppe i skogen ovanför husen, finns ett stort träd som är fullt med hårnålar från kvinnor som överlevt sina lungsjukdomar. Varför nålarna i trädet, det ska jag ta reda på. Man kan fortfarande (om man är sensitiv nog) höra suckar från gångna tider i de långa korridorerna och det sägs att i vissa rum hörs konstiga ljud från förr...

Nå, jag är redo för min artondagars helvegetariska kost, mindfulness, vattengympa, föredrag, kostlära, promenader med Ernst, avslappning till Jeas mjuka röst (och många snarkningar från väääldigt avslappnade människor) olika provtagningar, taktilmassage osv.

Jag har fått fotvård, nyslingad kort frisyr, Zometa, PK-prov (som ska tas igen på Ö-åsen då mina värden svajar pga för stort intag av Alvedon ett tag). Jag har packat en gigantisk resväska med massa saker som jag aldrig kommer att behöva, en mindre väska med skor, tantsnusk, smink och en massa shampon och grejer som jag heller inte kommer att använda. En tredje väska med baddräkt, extrabröst, små plastpåsar att lägga blöt baddräkt i (erfarenhet), kam o spegel. En fjärde väska som innehåller dator och dosa och sladdar, viktig väska. Så ska jag ha med både En-ok lila och En-ok blå, Ernst ska med så klart, men Rulle lämnar jag hemma.

Ja, på måndagmorgon klockan 8,30 bär det iväg. Ska kännas konstigt att så stor del av augusti bara försvinner liksom, det är höst då jag kommer hem! Bengan ska nog jobba med verandan, så han har att göra. Mat till honom lär gå bra, han brukar bli syndomtyckt och bli bjuden på middag här och där. Annars så har vi handlat en massa ungkarlsmat till honom.

Jag kommer att sakna min nya säng, jag sover så skönt i den, hissar mig upp o ned, viker ihop mig på mitten med benen högt, ändan i en böj o huvudet högt upp. Jättekul har jag! Jaja, jag kommer ju snart hem, börja inte få ånger nu Inger!! Du ska njuta av din vistelse där uppe som ska bli SÅ bra för dig, tänk så!

Sköt om er, man vet aldrig hur länge man har sig!

  Kan nästan inte tro det är sant så här efteråt. Men nu ska ni få höra:

I lördags då vi var i Sösjö, ville Annalena att Bengan skulle följa henne ut på myren för att se om där fanns hjortron. Jodå, visst ville han det. Men det ville även mamma Inger! Efter att ha kämpat mig i ett par stövlar i storlek 45, dragit ned en mygghatt med flor över skallen, tagit med vattenflaska o munkjacka o myggspray, så var jag klar! "Men snälla du, ska du verkligen med" frågade barn o make, "JAA, de ska jag" svarade jag med mycket bestämd röst, även om jag tvivlade innerst inne om jag över huvudtaget skulle kunna gå på myren. Men iväg kom vi. En liten bit att åka på en skumpig skogsbilväg, Bengan stannade vid vägkanten och de andra klev ur bilen. Skulle jag sitta kvar eller...? Det hör ju till saken att min inflammation i knäet finns kvar, om än i mindre skala. Plötsligt såg jag något gulorange lysa på andra sidan diket! HJORTRON! Jag krånglade mig ur bilen, drog iväg över diket med min knallblå Enok i högsta hugg och ett litermått fastsatt i handtaget på Enok. Fråga inte hur jag lyckades med det, har ingen aning. Mina 41:or for hit o dit i storlek 45, jag sögs fast i olika myrhål så det sa splarslhfrpphhh, men Enok hjälpte mig upp. Jag såg bär överallt, plockade o gick. Hade någon främmande människa sett mig, hade jag nog varit med i Länstidningen på skämtsidan dagen efter. Vem har någonsin sett en människa "kuta" omkring på myren med knallblå krycka, utstötande höga glädjetjut varje gång ett bär uppenbarade sig, dvs. ofta!

Nåja, även en optimist får slut på orken, så Bengan fick hjälpa mig tillbaka till bilen. Där satte jag mig och pustade ut, hjärtat slog med slägg-slag i bröstet och trycket var säkert uppe i 200/150! Svetten rann, då det var både varmt ute och under florhatten. Drog ned rutan lite så pass att inte bromsen kunde komma in- och somnade! Där satt jag och sov, medan radion spelade popmusik så det dunkade i hela bilen då Annalena kom tillbaka.

Annalena sa att hon skulle skriva på facebook att jag minsann kunde gå på myren o plocka bär, men skulle jag till Birsta, då skulle jag åka rullstol! Men jag sa att det fick hon inte.

Det straffade sig så klart, jag har mer ont nu, men jag har hjortron i frysen. På söndan fick Annalena o Bengan fara ut själva. Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna gå på myren igen och plocka hjortron, men jag har överbevisat mig själv, "vill man, så kan man"!