...sitter o njuter av stillheten o värmen inomhus i Sösjö, tittar ut på blåsten som gör små vita gäss på sjön. Ängen utanför dasset är fylld av prästkragar, blåklockor och smörblommor, däremellan lyser det rött av små smultron. Tänker att vi har det oförskämt bra som har allt detta omkring oss.

Livet blir vad vi gör det till, det går inte alltid "på räls", men vi får bjuda till lite själva också. En bra sak att ha med sig  är tacksamhet, att känna det istället för att känna sig dåligt behandlad av livet, gör att mycket blir lättare.

Jag är tacksam för att jag trots allt mår bra, har kvar alla funktioner, har mitt positiva humör, har min fina familj och lever ett bra liv.

Jag omsluts av värme, dels från element, dels    av kärlek, tacksam för livet.

Nu kommer en sån här äckligt positiv blogg. Jag vet att det finns de som funderar på om livet verkligen ÄR så här positivt som jag och en del beskriver. Ja det är det!

Förklaring: Om jag haft en bra natt och sovit gott (vilket jag nästan alltid har/gör)och kliver upp utan särskilda besvär, går in i mitt underbara badrum och ser i spegeln att hon där inne inte är så gräsligt ful. Om jag ser att solen skiner och himlen är blå, Bengan fixar frukost som han bär upp på balkongen så det är bara att sätta sig i särken och äta. Om jag tar mig fram med bara EN krycka och knäet inte värker så mycket. Om jag får besök av en kär barndomsvän ena dagen och av en syster andra dagen. Om jag ser en klar förbättring i mitt onda, tack vare svavel och laser. Om jag inser att goda vänner har jag gott om, omtänksamma och generösa. Om jag ser livet från den ljusa sidan istället för att frammana mörkret som finns där.

Jag är så tacksam för livet, alternativet är inte att tänka på. Jag läker mig genom att tänka ljust.

Så, nu vet ni hur jag fungerar.

Det är väl helt enkelt så att man mår mycket bättre inombords när man inte har ont utombords.

Så mina vänner, var glad för det lilla, njut av livet som är nu, nu, nu! Dessutom om man ska tänka rent kosmetiskt, grubbel och sura tankar ger oss linjer i fejset på helt fel ställen. Glada smårynkor vid ögonvrårna ska de va! Och för varje stort leende du gör, dras hamsterpåsarna upp, kolla själv!

Jag måste på "förekommen anledning" få berätta att jag varit hos sjukgymnast i eftermiddag.

 Av med brallorna o upp på britsen! Kläm o känn o vrid o vänd på stackars knä o ben. Hm, jaja...kanske...kläm igen, knacka lite, vrid på knäskål, "aj som tusan"...ojdå, gjorde det ont? "JA!! Det är ju därför jag är här liksom"! Ledband eller ligament, hm...(tänker att det skiter jag i, ge mig BOT mänska!). Jaja, vi sätter laser på knäet. (jaså minsann å vad gör det för smärtan, struntar i att fråga, hon får köra sitt race). Piiip...tystnad...piiip...tystnad osv. Så där höll det på i fem minuter och det kändes ingenting. Men gissa att det kändes då jag kom ut i bilen! En bulle på mitt onda hade det blivit, ajajaj. Nå, jag kom på att ett knäskydd inte skulle sitta fel, så till apoteket för att köpa. 250 spänn, men väl investerade slantar känner jag!
Innan vi gick ut från sjukgymnasten så sa hon att hon skulle kontakta doktorn för att jag ska få dels en bedövningsspruta (den skulle jag haft för tre veckor sen!), dels en cortisonspruta. Puuuhhh! At last!
Lite känns det som att den här sjukgymnasten har valt fel yrke, hon skulle ha varit notarie istället. Till och med Bengan som inte säger så mycket, sa "men det var en tråkig människa"! Hon gav liksom inget gensvar, kommenterade inget, sa mest bara "hm", "mm" och "jahapp". Jag fick riktigt pumpa henne på sånt jag ville veta och fick då inte särskilt uttömmande svar. Men hon är ju snäll...

Så, nu vet vi hur jag har det, inte så pjåkigt alls!

Detta är/var tänkt att bli en positiv text.

Men hur blir det när vädret är skit, fuktigt, grått och vått? Hur blir det då kroppen värker både här och där? Hur blir det då jag går barfota inne för att inte snubbla i tofflorna, ramla och bryta ben eller slå mig blodig och förblöda pga. warandosen... med den påföljd att jag känner grus, smulor och småsten under mina raspiga fotsulor? Jag kan för fasiken inte ens ta sopen i ena handen och skyffeln i andra, gör jag det så kan jag inte röra på benen! Och att sopa med en sop och  krycka i samma hand, GÅR inte, jag har provat. Suck.

Men, jag har i alla fall varit till min underbara frissa idag och klippt till mig! Liiite svårt att balansera i rulltrappan med kryckor i båda händerna, men det gick!

Dessutom var det en ny, ung tjej på lab i morse som tog mitt pk-prov helt oont, riktigt duktig var hon! Sedan fick vi kaffe hos bästa Annalena med sambo, god hallonkaka till och en pratstund.

Mera glädje!

Kan ni gissa vad jag gjort till middag idag? Jag gjorde köttfärsbiffar på ett kilo färs, tre deciliter grädde, potatis, en halv burk kapris och en hel hög med fetaost. Kokt potatis till och en stor klick bea-sås, nyttigt så det förslår! Jag fattar egentligen inte att jag orkade stå där vid bänken (med kryckorna nära intill) och steka allt!

Ikväll lindade jag knäet med elastisk binda och genast kändes det som att knäskålen kom på rätt plats. Mindre ont och jag briljerar med EN krycka (och ledstång i trapporna).

Där ser man, det blev positivt till slut! På sluttampen vill jag ge min man en stor eloge för att han drar mig i rullstolen (som jag ännu inte namngivit), på sjukhuset, i affärer och överallt där jag/han vill gå. Rullisen ligger hopvikt i bagagen på Märtha, för att alltid finnas där då jag behöver. Tack älskade Bengan!

Nu är jag sannerligen less på att inte kunna gå riktigt! Sommaren traskar iväg med storstövlarna på sig, stora steg i taget. Vi är inne i juli och min sommar har inte riktigt börjat ännu. Jag mår uselt och mitt humör är också uselt.

Visst, jag har cancer, flimmer o högt tryck, fortfarande förkyld med hosta o snor, men detta med mitt knä...nä det ville jag inte ha! Allt det andra kan jag leva med och acceptera, men detta förbannade skitknä vill jag inte ha!

Jaja, jag ska på röntgen i morgon, men sedan ska röntgenläkare titta på plåten och kontakta min onkolog som skrev remissen och hon i sin tur ska kontakta mig och jag i min tur ska kontakta vårdcentralen för en tid där...om det nu inte är en metastas eller kanske en spricka! Isåfall blir det en ortoped som ska titta på plåten o mitt knä, suck. Jag är väl för otålig och skulle velat haft allt gjort igår! Sommaren som jag längtat så, far ifrån mig. Rätt som det är, så är asplöven röda, nätterna kolsvarta och frostiga.

 Jag sitter här, jag sitter i köket, jag sitter i rullstolen då vi är ute, jag sitter i bilen. Så fort jag reser mig känns det som att knäskålen ska lossna, jag kan inte ha täcket på knäet på natten, det svider som eld.Dessutom får jag stappla upp tre gånger/natt för att kissa och det gör vansinnigt ont att överhuvudtaget sätta ned högerbenet. För att inte tala om att hitta båda kryckorna mitt i natten då man är halvsovande. Jag käkar Alvedon som det vore kola, vill inte veta hur lever o njurar mår.

Åh herrejösses, så här mycket har jag inte klagat på länge! Nä nu struntar jag i detta, tar mig försiktigt nedför trapporna medelst En-ok 1 och En-ok 2. Allt går väldigt sakta nu, jag önskar att även sommaren kunde göra så.

Tack ni som står ut att läsa min klagovisa, jag lovar att den inte ska upprepas. Det känns faktiskt lite bättre nu, men det är väl för att jag sitter blickstilla med benet...

Hörni, ha en skön måndagkväll, skickar iväg en liten ilskenmengladändåkram!