Nu är jag sannerligen less på att inte kunna gå riktigt! Sommaren traskar iväg med storstövlarna på sig, stora steg i taget. Vi är inne i juli och min sommar har inte riktigt börjat ännu. Jag mår uselt och mitt humör är också uselt.

Visst, jag har cancer, flimmer o högt tryck, fortfarande förkyld med hosta o snor, men detta med mitt knä...nä det ville jag inte ha! Allt det andra kan jag leva med och acceptera, men detta förbannade skitknä vill jag inte ha!

Jaja, jag ska på röntgen i morgon, men sedan ska röntgenläkare titta på plåten och kontakta min onkolog som skrev remissen och hon i sin tur ska kontakta mig och jag i min tur ska kontakta vårdcentralen för en tid där...om det nu inte är en metastas eller kanske en spricka! Isåfall blir det en ortoped som ska titta på plåten o mitt knä, suck. Jag är väl för otålig och skulle velat haft allt gjort igår! Sommaren som jag längtat så, far ifrån mig. Rätt som det är, så är asplöven röda, nätterna kolsvarta och frostiga.

 Jag sitter här, jag sitter i köket, jag sitter i rullstolen då vi är ute, jag sitter i bilen. Så fort jag reser mig känns det som att knäskålen ska lossna, jag kan inte ha täcket på knäet på natten, det svider som eld.Dessutom får jag stappla upp tre gånger/natt för att kissa och det gör vansinnigt ont att överhuvudtaget sätta ned högerbenet. För att inte tala om att hitta båda kryckorna mitt i natten då man är halvsovande. Jag käkar Alvedon som det vore kola, vill inte veta hur lever o njurar mår.

Åh herrejösses, så här mycket har jag inte klagat på länge! Nä nu struntar jag i detta, tar mig försiktigt nedför trapporna medelst En-ok 1 och En-ok 2. Allt går väldigt sakta nu, jag önskar att även sommaren kunde göra så.

Tack ni som står ut att läsa min klagovisa, jag lovar att den inte ska upprepas. Det känns faktiskt lite bättre nu, men det är väl för att jag sitter blickstilla med benet...

Hörni, ha en skön måndagkväll, skickar iväg en liten ilskenmengladändåkram!