Alla inlägg under april 2012

Av Inger - 29 april 2012 12:00

Jag  läste i mina gamla dagböcker och såg att i fjol vid den här tiden kunde vi köra ned till stugan i Sösjö obehindrat, dvs utan snöhinder.

Som jag har tjatat på Bengan att vi måste åka och se hur där ser ut. Igår blev det äntligen av.

Vi bestämde oss för att lösa Melodikrysset innan vi for, sagt och gjort. Därefter kokade jag kaffe, Bengan bredde mackor och vi packade Korgen med allt vi skulle behöva och lite till. Jag är en sån där "försäkerhetsskull-människa".

Härifrån och till stan är det ca två mil, från stan och till Stöde ca fem mil. Härifrån och till stugan är det ca femton mil.

Jag lovar, milen till Stöde tar säkert fyra timmar, så känns det i alla fall. Fruktansvärt tråkig väg också, om man inte stannar för fika i Lomtjärn...och det gjorde vi inte.  Det är så förbaskat långt att inte ens tio mil i Jämtskogen tar så lång tid!

Nå, vi kom fram i alla fall och vägen kan man väl inte klaga på, de vanliga guppen vid denna tiden på året. Om det inte hade varit för grusvägen från Bräcke kyrka till Sösjö! Leråker! Totalt sönderkörd, spårig med svaga vägkanter och djupa diken. Bettan for som en sladdertaska hit och dit, Bengt hade stora problem att hålla henne på "vägen". Den vägen som är så kul att åka fort på somrarna då det är torrt, berg o dalbaneaktig som den är och väldigt slingrig.

Lätt illamående såg vi så sjöänden...isen låg! Då vi närmade oss infarten till stugorna, blev snöhögarna större och större och precis där vi skulle fara ned, där var en halvmeter snö! Besvikelsen stod högt i tak.

Medan jag satt kvar i bilen och fikade, drog Bengt på sig storstövlarna och pulsade ned till stugorna. Jag vevade ner rutan såpass att jag hörde fåglarna och suset i träden, medan jag drack mitt ljumma kaffe och åt min ostmacka (där osten blivit uppblött av gurkan).

Allt var ok i alla fall, bryggan var på väg ut som vanligt, de kraftiga stöttorna som håller upp brotaket hade som vanligt rasat och tagit med sig en del av verandaräcket på framsidan. Som vanligt. Men glasverandan hade klarat sig och det var fullt med blåsippor ("hade tänkt plocka några till dig, men då hade de vissnat på vägen upp till bilen"). Både gammstugan och vår stuga, inklusive dasset och friggen var helt ok. Skönt, tänkte jag då jag fick rapporten.

Suck, vad härligt ändå att få komma till Sösjö!

Av Inger - 26 april 2012 23:00

Dagen började med att jag somnade om sedan jag varit på tjotta vid halvsju. Jag hade bestämt med Annette att jag skulle hämta henne så vi var i Birsta till tio då de öppnade, så det inte var så mycket folk. Klockan kvart i tio ringde min mobil och väckte mig. Vi har klivit upp så tidigt flera morgnar på senare tid, så jag trodde jag skulle självvakna vid åtta. Icke. Bengan snusade så gott han också. Annette undrade om jag var på gång...hahaha, hon hörde på min skrovliga röst att jag var nyvaken. Jag lyckades få fram "elva" sen tröck jag bort henne. Upp som ett skott (nästan) på med kläderna, i med kontakten till locktången för lite böj på testarna så jag åtminstone kunde ge sken av att vara fräsch o "snygg".

Frukosten slafsade jag i mig på fem röda, ögonbrynen blev aningen krokiga o mascaran hamnade lite här o där, men iväg kom jag och var på Alnön elva  nollfem.


Först en sväng på Rusta, sedan till Birsta city för att söka en handikapplats (jag har tillstånd!) Men jag tror länets alla handikappade var där, med och utan tillstånd, så vi högg en plats som lämnades i ett huj. Måste säga att jag är en riktigt fräck tant i trafiken, jag har gjort många underliga utkörningar i bussgator och annat kul. Fort kör jag också!


Så fort vi visade oss vid informationen så kastade de fram en rullstol åt oss, de känner igen mig på Enok. Så, nu var vi rustade för race. Annette som körde mig hade racerdojorna på, hon fullkomligt flög fram i gångarna. Och som hon är uppfostrad så vek hon av varje gång vi fick möte som inte flyttade sig för en rullstol och jag blev lite sjösjuk av alla sidosvängarna. Vi handlade o handlade, hela rullstolen blev full med påsar. Till slut sa jag att nu måste vi luncha. Bruuum, iväg till hissen, upp till Charm och där nästan tippade Annette ned mig i en fåtölj för att själv kila iväg och köpa mackor, kaffe o vatten. Sedan satt vi bara där, svetten rann på Annette och hennes tryck var säkert högt!

Efter ett par besök på KappAhl, Apoteket och en hälsokostaffär, var vi äntligen klara...nä det blev en sväng till ÖB också, pust.

Tillbaka med rullstolen och på med alla femtisju kassar på händer och armar och iväg till Bettan. Den lilla bilstackarn sväljer det mesta faktiskt. Nu kom vi på att vi skulle nog ha varit till Coop också. Jodå, vi körde dit och tog en vagn för säkerhets skull OM vi skulle handla något. Vi gick direkt till delikatessdisken och beställde  "saker" (hemlis) till Bengans födelsedag. Sedan på vägen till kassan blev det varsin full kasse med grejer vi kom på eftersom.

När vi packat in i Bettan kom jag på att "jag skulle ha varit på Boa också". Ja gissa!

Mellan Coop och Boa träffade vi och kramade om min kära syrsa och hennes man som mellanlandat på Ikea på sin väg ner till Småland. Stort kramkalas i entren!

Sedan skjutsade jag hem Annette och for hem med mig själv. En sån dag...

Av Inger - 25 april 2012 08:18

Ja nu börjar en tid som är "inför" mycket. Det första  är Bengans 70-årsdag den 5/5, då vi ska ha öppet hus här hemma. Vad skönt att vi hann få nya golven klara inför och idag kommer städisen och gör rent inför. Tur jag också har mina barn som hjälper till då det drar ihop sig.

Den 2:a ska jag ta dubbla prover inför datortomografin och  Zometan, dessutom ska jag göra isotopscanningen den dagen. Den 3:e ska jag göra ansiktsbehandling och få ögonbryn o fransar färgade, det är en julklapp från äldsta dottern, så det är inte inför något...kanske mer än att jag vill vara vacker inför? Den 4:e ska jag skjutsa Bengan till ortopeden så han får ta bort stygnen på sin hand. Sedan är det lördag med allt vad den innebär, det ska bli kul!

Den 7:e är det Zometa, den 9:e är det datortomografi, den 14:e ska jag på vårdcentralen för att kolla om jag ska sätta in Waran igen, suck. Ni kan tro att jag blir stucken i armen! Valde att inte sätta in en "port", då jag i alla fall måste ta en massa prover på lab och de får inte ta blod från en port.

Veckan efter det far jag så äntligen på min första veckolånga sejour till Österåsen, härligt! Känns lite som att vänta på semester, fast jag vet att det blir tidiga morgnar med vattengympa före frukost...jösses vad jag längtar!!

Ja det var mycket "inför", men är det inte alltid så? Alltid har man något som måste göras och före det så är det ju "inför".

Igår var jag på inskrivningsdag på Ö-åsen, en helt underbar dag! Vi kan räkna bort de tio mycket skumpiga mil på tjälskadade vägar dit och sedan hem, det var inte skönt! Men min ena dotter Annette som snällt följde mamma och Bengan som fick agera chaufför (därför att jag fått en vagel i ögat som skymde sikten), gjorde färden dräglig.

Vi åt gott (och mycket) av den underbara vegetariska kosten (inte Bengan, han föredrog hamburgare i Långsele), men före det så hann jag med läkarbesök, en informationsträff med underbara ssk Maria och sedan hoppade vi i bassängen! Tänk er att omslutas av 32-gradigt vatten som känns sammet om kroppen! Där låg vi och plaskade som små (nåja) grodor i en timme, SÅ himla skönt!


Nu gruvar jag mig lite för läkarbesöket som ska ske någon gång i maj, jag har inte fått tid ännu. Det är likadant varje gång, jag ställer in mig på att C har spridit sig hit o dit i kroppen o knoppen, kanske gör jag så för att vara beredd? Men till jag eventuellt får ett  sådant läskigt besked så väljer jag att leva som vanligt, dvs. positivt och njuta av dagen och allt runt omkring. Många tycker att jag är stark, men så upplever inte jag det, jag bara blundar lite och accepterar inte att jag är kroniskt sjuk. Nix, jag mår hur bra som helst, så är det!

Hörni, ha en fin dag och njut av tillvaron!




Av Inger - 22 april 2012 18:16

År 1986 var jag för första gången på Österåsens Hälsohem. Jag jobbade då i storkök och fick fara dit på remisss därför att jag var alldeles för tjock. På den tiden "fick" man fasta med tex, drycker och potatisavkok (urk!). Jag tog mig för att fasta i sex veckor! På kvällarna då allt schemalagt var undan, spelade jag och en annan tjock tjej badminton. Dagen innan jag for till hälsohemmet hade jag färgat håret mörkbrunt och säkert sköljt ur håret dåligt. Det visade sig nämligen att på min vita t-shirt fanns nu svarta ränder av färgen, likaså var mitt ansikte svartflammigt. Man svettas nämligen ymningt då man spelar badminton och är tjock.

Nå, när de sex veckorna gått, hade 18 kilo försvunnit ur min kropp! Så snygg jag var! Visserligen gick jag upp dessa kilon ganska snabbt då jag kom tillbaka på jobbet och smaskade i mig pinfärska godbitar som bagaren kom med tre dar i veckan. Men en kort tid var jag snygg och "smal".

Nästa gång jag for till hälsohemmet var för ett par år sedan, jag var fortfarande för tjock, så nu jädrar skulle här tänkas om! Men som jag hade börjat få "ont i höften" så kunde jag inte spela badminton, med den påföljden att jag gick ned fisiga tre kilo. Dessutom får man inte fasta numer. Den sista veckan den omgången, var långt efteråt och då hade jag fått mitt cancerbesked, så då liksom struntade jag i att försöka gå ner i vikt.

Men nu! Nu har jag fått chansen att fara dit igen och jag har fått tillbaka livslust, så nu jäklar om jag inte ska kämpa mig ned åtminstone fyra kilo! Hahaha, vi får väl se, jag ska i varje fall plaska på i den kroppstempererade bassängen ofta, ofta! Vattengympa är toppen för kroppen och jag ska utnyttja varje ledig stund där. Lär väl se ännu mera ut som ett russin då jag kommer hem.

På tisdag far jag upp på inskrivning och den 21maj börjar enveckasövningarna. Så i augusti är det treveckors "Hälsokurs"  och slutligen fem dagar i början på nästa år.

Jag är tveksam om jag ska söka inriktningen "tjockis" eller "smärtis"(alltså som i smärta, ont, aj...). Tja, det löser sig.

Hur som haver så längtar jag, massage och andra sköna grejer ska det bli!  

Av Inger - 21 april 2012 19:13

Eftersom jag har ont i bäckenet där metastasen ligger och trycker på någon uschlig nerv, så måste jag ha vissa hjälpmedel för att fungera.

I början då jag hade som mest ont hade jag två grå landstingskryckor, med lindade handtag med gasbinda för ömtåliga frökenhänder. Så småningom blev värken bättre och jag använde bara en krycka. Vid ett av mina otaliga besök på sjukhuset gick jag in i en liten shop där de säljer olika slags hjälpmedel och såg till min förtjusning att de hade kryckor i olika färger! Genast köpte jag mig en lila krycka, lämnade min grå i ett hörn och haltade stolt vidare med min nya glänsande krycka. Jag döpte det till Enok (en, ok?). Jag har fått många fina ord om min eleganta krycka. På Birsta Centrum i informationen känner de igen mig på kryckan och langar fram en rullstol på stört då jag och mina döttrar kör vårt birstarace.

Så har vi Rudolf, i vardagligt tal kallad Rulle. Det är min höj o sänkbara stol som jag använder då ryggen inte pallar att stå länge och laga mat eller baka. Jag älskar Rulle!

Sist men inte minst så har vi Ernst, döpt efter han Kirschsteiger (?), min rullator. Blänkande rödmetallic och en nödvändighet då jag är ute och "motionerar", dvs. går på 30-minuters promenad med femtisju stopp efter vägen för att flåsa.

Jag hade en fjärde karl, Sture, men han blev för hög att grensla, så den motionscykeln är såld på Blocket.

Givetvis får jag inte glömma min lagvigde, Bengan, han går inte av för hackor heller.

( i garaget står en hopfälld karl, men honom vecklar vi inte upp förrän vi absolut behöver. Därför är han inte döpt än heller).

Nästa gång ska jag berätta om något helt annat! Kanske om min förestående resa till Österåsens Hälsohem? Eller kanske då jag var där förra gången...


Av Inger - 20 april 2012 09:51

Då det för ca ett och ett halvt år sedan bestämdes att jag skulle få bisfosfonater för min benskörhet (som orsakas av Femar), sa läkaren att jag måste fixa min tandstatus först. Anledningen till det är att Zometan kan orsaka tandbensnekros, vilket kan innebära att om jag tex. drar en tand under pågående Zometabehandling, kan det vara svårt att få det att läka ihop och man kan få livslånga problem med läkning, infektioner och annat skit i munnen.

Jag beställde tid hos min underbara tandhygienist och hon satte igång att rensa och blästra, röken stod tät omkring käften på mig. Dessutom drog hennes man (tandläkaren) ut en kindtand som inte gick att rädda. Tandfickor rensades, blodet rann, lika som mina tårar. Jag satt med käften öppen så länge att jag hade svårt att stänga den då det var klart. Så där höll det på säkert ett halvår innan mina tandköttsfickor var ok och jag var helt läkt i käften. Så skulle jag betala. Med skräck öppnade jag plånboken och den underbara människan säger 180 kronor tack. "Va" skriker jag! Jo hon hade kollat med FK och enligt en alldeles ny lag så hade jag rätt till bidrag för mina tänder just då, just i min situation. Gissa om det kändes bra?

Nå, nu kunde jag äntligen börja med Zometan. Var sjätte vecka for/far jag upp till onkologen, får nål satt och får i mig först vätska, sedan Zometan, sedan vätska igen. Första gången låg jag och väntade på illamående, men det kom inget. Inte andra gången heller eller senare. Den enda biverkan jag får på min behandling är ont i kroppen dagen efter och lite trötthet. Snacka om att jag är lyckligt lottad vad gäller biverkningar!

Zometan ska göra att jag blir starkare i skelettet och jag ska få mindre ont. Då jag läser igenom mina dagböcker så ser jag att detta stämmer! Från att i början då jag fick ta Tradolan (och Primperan mot illamående) mot smärtorna, tar jag nu bara en Alvedon morgon och kväll, vid behov. Alltså mår kroppen bättre! Jag har även blivit rörligare.

Visst, jag kan inte längre ta mig upp på en cykel, eller springa, men jag är så tjock, så det hade varit svårt även utan C. Springa förresten, en dag kände jag att jag bara MÅSTE pröva. Vi var i stugan och jag tog mig för att småkuta lite på gräsmattan och det gick! Ont fick jag, men jag kunde. Kändes lite som en seger.

Nu stundar ett läkarbesök snart, jag har fått remisser på provtagningar, isotopundersökning (skelettscanning) samt datortomografi (inuti), även en Zometabehandling står i faggorna, så många stick i armen blir det.

Jag är väldigt tacksam för den fina vård jag får och att jag mår så pass bra av den, det enda jag hakar upp mig på är att i mina journaler står det att jag får "palliativ vård". Jag gillar inte det ordet, usch!

Nästa gång ska jag berätta om mina män, Ernst, Rulle och Enok.

Av Inger - 19 april 2012 09:16

Då jag fått min diagnos, bestämdes det att istället för cellgifter skulle jag få en östrogenhämmande medicin, Femar. Svarade min kropp på den, så behövdes inga cellgifter  för tillfället. Massor av biverkningar även på Femar, onkologen pratade om peruk, då håravfall är en vanlig biverkan. Men nu har jag fått Femar i två år och har håret kvar. Den enda biverkan jag märkt är att jag blivit torrare i huden, skrynkligare på armar och händer...men vadå, jag är ju 68 år och det kanske är en helt naturlig åldersprocess. Jag svarade bra på medicinen, cancern har hållit sig på mattan hittills.

Det beslöts dock att jag skulle få strålning på min "onda höft", kanske smärtan då skulle avta. Jag hade hört skräckhistorier om strålning och såg framför mig hur huden brändes och blev trasig. Men jösses vad jag bedrog mig! För det första var personalen hur fin som helst, jag kände mig väldigt omhändertagen. För det andra så efter tio strålningar var allt precis som vanligt, inte ett spår av strålningen och lite mindre smärta efter ett tag. Så den perioden i mitt liv gick sårlöst förbi. Jag lämnade en slant till personalens kaffekassa, det minsta jag kunde göra då allt gått så bra.

Var tredje månad hade jag läkarbesök och före dem, var det olika röntgen och skelettscanning samt provtagningar.

Inför läkarbesöken dit vi kom i samlad trupp, jag, maken och minst två av våra fyra barn, var jag alltid fast besluten om att cancern hade avancerat. Jag var som ett behärskat nervknippe, svettig och stammande. Jag hade ont överallt och "visste" att cancern hade intagit både lungor och hjärna. Jag hade gått in i en underlig negativ/positiv fas.

Då läkaren efter att ha studerat datorrutan i en timme (kändes det som), sa att allt var som förut, inget hade skett till det sämre, då var det tur att jag hade med mig familjen! De kunde tala om för avtrubbade mamma att allt var ok, jag behövde inte vara orolig. Skuggan som hade synts på levern var också borta, det gjorde mig väldigt lycklig!

Så småningom bestämdes att jag skulle få börja med Zometa, en bisfosfonat, men om det berättar jag en annan gång.

"Fånga dagen, man vet aldrig hur länge man har sig!"


Av Inger - 18 april 2012 19:02

Ja det kan man väl kalla något som bara tränger sig in och hänger kvar, trots att jag inte vill. Jag talar om cancer...eller rättare sagt cancermetastaser, vet inte vad det är för skillnad och jag bryr mig egentligen inte heller. Jag har beslutat mig för att inte acceptera att något finns i min kropp som inte ska vara där. Jag är lite av den sorten som tycker, "syns det inte, så finns det inte". Självklart VET jag!

För många år sedan opererade jag bort mitt vänstra bröst och några lymfkörtlar i armhålan, 1992 i december var det. Det var cancer. Men ingen medicin, ingen strålning och inga cellgifter behövdes. Åren gick och för två år sedan krävde jag en röntgen på min vad jag trodde utslitna höft. Efter lite turer på ortopeden blev jag så skickad till Umeå för punktion på "något" i bäckenskoveln. Jodå, det visade sig vara bröstcancerceller i en stor metastas som ätit sig in i skelettet. Inte underligt att jag haft ont flera år! Efter olika röntgen på Sundsvalls sjukhus blev jag så patient på onkologen. Det visade sig att jag hade mindre metastaser i ryggraden och en skugga syntes också på levern. Det gick inte att bota sa läkaren. "Jaha" sa jag då, "hur länge får jag leva då"? På det svarade han att jag kom inte att dö av min cancer, den kunde jag leva med i många år. Gissar att han läst min journal från medicin om mitt knasiga hjärta, det var därför han så tvärsäkert kunde säga så.

Jag har bestämt mig för att inte låta min fripassagerare få för stor plats i kroppen och som om Gud hör mig, har cancern hittills stannat av. Jag får Femar som tar bort östrogen i min kropp, sådant som min sorts cancer lever av. Nu svälter vi den så den inte kan föröka sig, bra va?!

Nu blir det inte mer idag, någon kanske ska orka läsa också!

Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25 26
27
28
29
30
<<<
April 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Min barndoms somrar på Björkön


Skapa flashcards