Det här är min Bengan. Fotot är från då vi var i Skåne i fjol, närmare bestämt i Viken där vi hyrde hus av kära Evy. Inte kunde vi då veta att det skulle bli sista gången vi fick bo i detta vackra hus och träffa den allra finaste värdinnan med den underbara servicen.   Detta Ljusets Hus, ska nu säljas. Suck, om vi ändå kunde köpa det! Så många härliga frukostar vi intagit på uteplatsen och så många härliga grillkvällar på samma plats. På morgnarna kunde jag höra min "näktergal" som visade sig vara en koltrast, samt en grannes galna tupp som kuckelikuade i tid och otid. Så skönt vi sov i kritvita lakan och kunde torka oss efter duschen med de tjockaste vita badlakan. Utflykterna till Mölle, Höganäs, Helsingborg och till och med Danmark! Kullaberg i solnedgång fick vi också uppleva, ett minne för livet. Trots ont i kroppen, tog jag mig upp till utsikten och fick njuta ordentligt! Jag är glad att jag kämpade på, nu med vetskapen att vi kanske inte kommer dit mer.       

Jamen nu var det inte meningen att blogga om detta, det bara "kom över mig!"

Egentligen skulle jag skriva om hur jag mår. Jag mår faktiskt rätt så bra. Detta trots att jag halva förmiddagen suttit och läst i Rosa Kokboken, som jag fick i brevlådan i veckan. Den säljs till förmån för bröstcancer och innehåller både recept och historier om kvinnor som kommit i kontakt med bröstcancer på olika sätt. Kim Anderssons historia berörde mig djupt! Hon och jag är rörande överens ( fast det  vet inte hon) om att stress och sorgsna känslor främjar tillväxten av C. Därför är det extra viktigt att vi som är drabbade av C och även andra kroniska sjukdomar, verkligen petar fram allt det positiva som finns i livet. För det finns verkligen massor av fina saker om man väljer att se!

Tänk på det, att leva så positivt som möjligt så ni inte drar på er sjukdomar helt i onödan!

Men vet ni, apropå positivt, i november (den allra tråkigaste månaden på året trots att jag fyller år då) ska Bengan och jag få åka med Marie och Patrik ner till Stockholm, bo på hotell och dagen efter gå på Chinateatern och se Robert Gustavsson, Claes Månsson och Susanne Reuter i en pjäs!! Det är inte klokt vad härligt det ska bli! Fattar ni vilken lyx!

Dessutom skiner solen idag och alla mina pelargoner på verandan blommar och står i, till och med Bosses plockblomma, Petunian, är frodig och grann.

Nu ska jag inta min 5:2middag, grönsakssoppa o kalvsyltemacka. Avslutar dagen med nyponsoppa och keso. Visst är jag duktig?

Livet är inte för evigt, njut av dagarna du får.

   Idag är en "sån" dag, en tänk- o funderingsdag. Tänker ofta på C i dag. Många negativa tankar far över mig, det både finns och finns inte en orsak till tänkandet. Jag tror att vi alla har sådana dagar, då vi kanske har drömt något otäckt och känslorna efter drömmen inte går över på hela dagen. Eller att vi känner oss förbisedda, negligerade och det vi vill, inte går att genomföra. Jag ska inte gå in något närmare på vad som utlöste min negativa tänkardag, då det egentligen inte har någon stor betydelse.

Men faktum kvarstår, jag är ...vill inte säga deprimerad, då det är en sådan stor känsla, nä jag är hellre lite smågrinig och less. Ledsen också, fast inte så farligt, lite småledsen och tycker lite synd om mig själv.

Jag tänker på att åren går, jag blir äldre och äldre, i och för sig en sak att vara tacksam för, men så känns det inte. Kanske har det att göra med att jag är loppisänka? "Jamen skaffa dig ett eget intresse då"! Jag HAR egna intressen, jag skriver, går sporadiskt på träning, är med i PROcirkel, lagar mat... Nä det blev inte så mycket.

Jag tänker så här, jag vet inte hur lång tid jag har kvar, det vet ju ingen egentligen, men åldern och C säger till mig att mitt liv är begränsat. Jag vill GÖRA något!! Jag vill resa, gå på restaurang, bada i varmt hav, äta och dricka gott hos andra än hos mig, gå på teater, bio, sova på hotell, kanske med en spa-upplevelse... Men jag vill inte göra det ensam! Jag är ju gift för tusan! Men som sagt, loppisänka. Varje dag, sju dagar i veckan, mellan 10 och 18 är jag loppisänka, efter 18 är jag blocket-änka.

Aha, det är där det sitter! Eller inte?

"Jamen var tillsammans med honom på loppisen, då har du sällskap"! Men saken är den att jag avskyr allt vad loppisar heter, jag kvävs av alla prylar och prislappar och gamla möbler. Jag är liksom mättad på gamla saker. De senaste 30 åren har det varit loppisar på bredden och tvären, så de står mig upp i halsen. Till och med vårat hem är som en stor jäkla loppis, proppfullt med gamla prylar, både framme och i alla skåp. Stackars de som ska rensa upp efter oss!

"Jamen byt karl då"! Nää, jag gillar den jag har, dessutom är det alldeles för besvärligt att börja ragga i min ålder, så det går fetbort (som de unga säger)!

Det ligger ett tungsinne över mig idag, det vill inte lätta.

Jag ska försöka tänka positivt, tänka på i tisdags då jag var på restaurang med äldsta barnbarnet Caroline, då hon bjöd mig på god mat och trevligt prat.

Inte tänka på att jag är begränsad då jag inte går så bra, pga den jädrans C. Men det känns!

Konstigt nog så känns det som att C växer i kroppen på mig då jag är på sådant här humör, kan ni tänka er va? Som att den får övertag på något sätt. Det där vet jag ju, att negativa tankar och känslor kan främja tillväxten av C, så nu jäklar blir det till att kämpa fram positiva tänkandet!

Sjutton också, jag tänkte inte laga någon mat idag, men jag får gå ner till frysen och kolla vad det kan bli. Blir nog korv och makaroner. Kan man dricka vitt vin till det?