Senaste inläggen

Av Inger - 31 december 2014 11:54

  Detta är jag, Inger.

Året som gått, har varit vänligt mot mig och min familj. Inga särskilda sjukdomar, ingen har dött, ingen har fötts. Sommaren var underbar, utom midsommar som var den vanliga fleesejackor o kepshelgen. Men vi var ett stort gäng som hade jättetrevligt! Lena och Roine, våra goda vänner, var med oss även denna midsommar.

Efter midsommar köpte vi en liten husvagn i Gävle, med den for vi norrut mot Piteå och fick träffa våra kära vänner Signhild och Erik som åkt upp från sitt hem i Småland, för att tillbringa sommaren i sin fina stuga där uppe. Så trevligt att träffas och äta surströmming med dem.

På väg hem, for vi en sväng för att se Storforsen, mäktigt! Åsele, Lycksele och den vägen hemåt, vi mötte ett otroligt, fascinerande oväder med regnstorm och åska, även det mäktigt! Väl hemma efter några fina nätter i Hubert, öppnade Bengan loppis i garaget.. Lite åkande hit o dit till Sösjö, så var det plötsligt höst. Vi vintrade i stugan, och så var det bara att vänta in vintern. Den kom sent, men vi fick några smällkalla dagar och några dagar med snö. 


I november togs datortomografi på mig och senare ultraljud på min lever, då något syntes i den. I slutet på den månaden togs nytt ultraljud, denna gång med kontrast, läkarbesök andra december, då jag fick tid för leverbiopsi. Den artonde gjordes biopsin och igår fick jag svar att det var bröstcancerceller i metastaserna i levern. Det betyder att jag ska börja med cytostatika den trettonde januari.

Hur nästa år blir, det kan jag bara tänka mig, men jag vet att jag ska kämpa allt jag kan, för jag vill inte lämna in än!

Att jag går ut med detta så här, beror på att det blir fler som delar min börda och då känns allt lättare. 

Jag har så fin familj och några underbara vänner som stöttar mig, så med dem och mitt fortfarande goda humör, ska väl detta gå vägen! Dessutom vet jag att också en högre makt stöttar mig!

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag mig och er alla!


Av Inger - 28 september 2014 16:10

  Det här är min Bengan. Fotot är från då vi var i Skåne i fjol, närmare bestämt i Viken där vi hyrde hus av kära Evy. Inte kunde vi då veta att det skulle bli sista gången vi fick bo i detta vackra hus och träffa den allra finaste värdinnan med den underbara servicen.   Detta Ljusets Hus, ska nu säljas. Suck, om vi ändå kunde köpa det! Så många härliga frukostar vi intagit på uteplatsen och så många härliga grillkvällar på samma plats. På morgnarna kunde jag höra min "näktergal" som visade sig vara en koltrast, samt en grannes galna tupp som kuckelikuade i tid och otid. Så skönt vi sov i kritvita lakan och kunde torka oss efter duschen med de tjockaste vita badlakan. Utflykterna till Mölle, Höganäs, Helsingborg och till och med Danmark! Kullaberg i solnedgång fick vi också uppleva, ett minne för livet. Trots ont i kroppen, tog jag mig upp till utsikten och fick njuta ordentligt! Jag är glad att jag kämpade på, nu med vetskapen att vi kanske inte kommer dit mer.       


Jamen nu var det inte meningen att blogga om detta, det bara "kom över mig!"

Egentligen skulle jag skriva om hur jag mår. Jag mår faktiskt rätt så bra. Detta trots att jag halva förmiddagen suttit och läst i Rosa Kokboken, som jag fick i brevlådan i veckan. Den säljs till förmån för bröstcancer och innehåller både recept och historier om kvinnor som kommit i kontakt med bröstcancer på olika sätt. Kim Anderssons historia berörde mig djupt! Hon och jag är rörande överens ( fast det  vet inte hon) om att stress och sorgsna känslor främjar tillväxten av C. Därför är det extra viktigt att vi som är drabbade av C och även andra kroniska sjukdomar, verkligen petar fram allt det positiva som finns i livet. För det finns verkligen massor av fina saker om man väljer att se!

Tänk på det, att leva så positivt som möjligt så ni inte drar på er sjukdomar helt i onödan!


Men vet ni, apropå positivt, i november (den allra tråkigaste månaden på året trots att jag fyller år då) ska Bengan och jag få åka med Marie och Patrik ner till Stockholm, bo på hotell och dagen efter gå på Chinateatern och se Robert Gustavsson, Claes Månsson och Susanne Reuter i en pjäs!! Det är inte klokt vad härligt det ska bli! Fattar ni vilken lyx!

Dessutom skiner solen idag och alla mina pelargoner på verandan blommar och står i, till och med Bosses plockblomma, Petunian, är frodig och grann.

Nu ska jag inta min 5:2middag, grönsakssoppa o kalvsyltemacka. Avslutar dagen med nyponsoppa och keso. Visst är jag duktig?

Livet är inte för evigt, njut av dagarna du får.

Av Inger - 13 september 2014 15:23

   Idag är en "sån" dag, en tänk- o funderingsdag. Tänker ofta på C i dag. Många negativa tankar far över mig, det både finns och finns inte en orsak till tänkandet. Jag tror att vi alla har sådana dagar, då vi kanske har drömt något otäckt och känslorna efter drömmen inte går över på hela dagen. Eller att vi känner oss förbisedda, negligerade och det vi vill, inte går att genomföra. Jag ska inte gå in något närmare på vad som utlöste min negativa tänkardag, då det egentligen inte har någon stor betydelse.

Men faktum kvarstår, jag är ...vill inte säga deprimerad, då det är en sådan stor känsla, nä jag är hellre lite smågrinig och less. Ledsen också, fast inte så farligt, lite småledsen och tycker lite synd om mig själv.

Jag tänker på att åren går, jag blir äldre och äldre, i och för sig en sak att vara tacksam för, men så känns det inte. Kanske har det att göra med att jag är loppisänka? "Jamen skaffa dig ett eget intresse då"! Jag HAR egna intressen, jag skriver, går sporadiskt på träning, är med i PROcirkel, lagar mat... Nä det blev inte så mycket.

Jag tänker så här, jag vet inte hur lång tid jag har kvar, det vet ju ingen egentligen, men åldern och C säger till mig att mitt liv är begränsat. Jag vill GÖRA något!! Jag vill resa, gå på restaurang, bada i varmt hav, äta och dricka gott hos andra än hos mig, gå på teater, bio, sova på hotell, kanske med en spa-upplevelse... Men jag vill inte göra det ensam! Jag är ju gift för tusan! Men som sagt, loppisänka. Varje dag, sju dagar i veckan, mellan 10 och 18 är jag loppisänka, efter 18 är jag blocket-änka.

Aha, det är där det sitter! Eller inte?

"Jamen var tillsammans med honom på loppisen, då har du sällskap"! Men saken är den att jag avskyr allt vad loppisar heter, jag kvävs av alla prylar och prislappar och gamla möbler. Jag är liksom mättad på gamla saker. De senaste 30 åren har det varit loppisar på bredden och tvären, så de står mig upp i halsen. Till och med vårat hem är som en stor jäkla loppis, proppfullt med gamla prylar, både framme och i alla skåp. Stackars de som ska rensa upp efter oss!

"Jamen byt karl då"! Nää, jag gillar den jag har, dessutom är det alldeles för besvärligt att börja ragga i min ålder, så det går fetbort (som de unga säger)!

Det ligger ett tungsinne över mig idag, det vill inte lätta.

Jag ska försöka tänka positivt, tänka på i tisdags då jag var på restaurang med äldsta barnbarnet Caroline, då hon bjöd mig på god mat och trevligt prat.

Inte tänka på att jag är begränsad då jag inte går så bra, pga den jädrans C. Men det känns!

Konstigt nog så känns det som att C växer i kroppen på mig då jag är på sådant här humör, kan ni tänka er va? Som att den får övertag på något sätt. Det där vet jag ju, att negativa tankar och känslor kan främja tillväxten av C, så nu jäklar blir det till att kämpa fram positiva tänkandet!

Sjutton också, jag tänkte inte laga någon mat idag, men jag får gå ner till frysen och kolla vad det kan bli. Blir nog korv och makaroner. Kan man dricka vitt vin till det?


Av Inger - 26 augusti 2014 18:18

  

Nää, tänkte bara sätta in en tårt o kakbild för att väcka er uppmärksamhet.


Idag har jag varit på träningslokal, vilket var längesedan. Men jag är ju med i en utmaning att träna 3ggr/vecka med redovisning på söndagar, därför måste jag göra mitt. De andra i "hemliga gruppen" är hurtiga som sjutton, en del mer och en del mindre. Jag hör till de senare. De mycket senare.

Idag då jag kom dit var det inte en människa där som tränade, sist jag var där för kanske tre veckor sedan (jodå, jag har faktiskt tränat där en gång tidigare i sommar) var det knökfullt av svettiga damer och herrar. Då fick jag stå och vänta på maskinerna, vilket jag inte behövde nu.

Jag började med sprit..ja att ta en tuss papper med sprit på, man vet aldrig vilka snuskkärringar/gubbar som tagit i handtagen.Jag tvättade handtagen på roddmaskinen och dråsade ned på den knakande sitsen, ställde in på tuuunga årtag och körde- "Ett, två, tre" osv till "tolv". Vila. En omgång till och en till. Nu slår hjärtat fort som tusan, bra, då är jag uppvärmd. Sprita handtagen. Nu kom en hurtig kvinna. "Hejsan".."hejhej". Jaha nu får man skärpa sig och se van ut. Hon sätter sig på en hingst och kör igång, swisch! Medan jag går igenom fem olika träningsmaskiner x tre så kör hon hela tiden och det hörs inte att hon andas! Jag spänner kroppen för att se rak ut och går med knyckiga steg in i stretchrummet, våt av svett. Väl där sjunker jag ihop och andas kort och tjockt, då jag hör att hon cyklar fortfarande!

Nå, jag stretchar och har mig, ganska skönt faktiskt. Vilsamt och bra, ända till en man kommer in, ett riktigt muskelknippe..ja då blir det till att sträcka på sig igen och låtsas att jag kan. In med magen, ut med bröstet och ut därifrån med ett flirtigt leende och en väldig fart.

Då jag tog av mig träningsskorna i omklädningsrummet, fastnade innersulorna under mina bara, blöta fötter och jag kunde nätt o jämnt peta bort dem så jag fick på mig sandalerna.

Det är jobbigt att träna hörni, men nu är det gjort. Jag kan ståta med åtminstone 45 minuter intensiv maginhållning och bröstutputning, undrar om de andra i gruppen är lika duktiga?

Av Inger - 1 augusti 2014 14:32

   Idag fyller en av mina svärsöner år, grattis Patrik!

Idag är det också min älskade pappas födelsedag..ja han lever ju inte, men jag tänker på honom lite extra varje första augusti. Han föddes 1906 och vägde över fem kilo och läkaren sa att hans mamma fick inte föda fler barn. Men bara året efter föddes pappas lillasyster som vägde runt två kilo. Men sedan blev det inte fler barn. Pappa och hans familj växte upp  i eget hus på Norrmalm, farfar var någon slags chef på Dahlmans stora affär och hade nog ganska bra ställt. De hade också ett fint sommarhus på Spikarna, Alnön. Pappa fick gå i Läroverket (som det hette då), men jag vet inte om han någonsin tog studenten. Pappa träffade mamma och så småningom adopterade de mig, då de inte kunde få egna barn. Jag fick ha min pappa i tolv år, strax före min trettonårsdag valde han att inte leva längre. Han var nyss fyllda femtio år då.

Jag kommer ihåg pappa som en glad person, han skrattade mycket. Mina kusiner kallade honom inte för morbror Lars, nä de sa morbror Kalas. Han hade alltid famnen öppen och älskade barn, jag tänker att det är tråkigt att mina barn aldrig fick träffa sin morfar och han dem. Han var kärleksfull, kramade och pussade mamma och mig, innan han for på jobbet. Det var stor glädje i vårt hem då pappa levde.

Nå, livet går vidare och jag har mina minnen. Kanske tänker jag lite extra dessa dagar då min kära Björköstuga är borta, det finns så mycket pappa i dess väggar. Pappa hade alltid projekt på gång i stugan, renovering och påbyggnader.  Jag ser honom där han kommer från sjöboden, stövlar, grön, mjuk tröja och den röda toppluvan på skallen, den med en liten vit tuss ovanpå. Alltid leende. Det är så jag kommer ihåg min kära pappa Lasse.

Av Inger - 8 juli 2014 13:48

Alla dessa somrar då vi ungar lekte hela sommarlovet på Björkön.
Mamma, pappa, mormor, morfar och jag for ut så fort mamma sytt klart till sina väninnor och så fort mitt sommarlov börjat. Vi brukade ta en droska, som taxi hette då, en stor Volvosugga, så all vår packning fick plats. Vi skulle ju vara där precis hela sommaren, så pelargonerna fick följa med, samt diverse mjöl, socker osv. Det fanns inte ekonomi att handla nya basvaror, så allt sådant togs med. Visserligen fanns två affärer i byn, men där handlades bara sånt som absolut behövdes..som Mjölkkyssar tex. Ja sådana kostade fem öre och vi barn, som alltid skickades att handla, fick ibland 25 öre att köpa Mjölkkyssar för. Det var kolor, inlindade i papper med snurr på sidorna, en söt flicka med blårutig kjol o vitt huckle på huvudet ( om jag minns rätt) fanns på papperet. Gräddiga kolor var det..dessutom kom det också Chokladkyssar, men de var jag aldrig riktigt förtjust i.
Så småningom kom det andra barn och vuxna till Björkön, tant Greta och farbror Axel kom i sin Fiat och hade med sig Britten, nästan jämnårig med mig. De var grannar och bästa vänner till oss och trots att Britten var/är yngre än mig, lekte vi bra tillsammans.
Så kom då mina kusiner från Växjö! Med buller och bång kom moster Eyvor åkandes i sin mans stora amerikanare ( senare blev det via Folkvagn), Ann-Margret, Klasse och Lennart sprang ut ur bilen och jublade över sin frisläppthet efter den långa bilresan. Moster Eyvor brukade ha med sig en låda full med konserver som skulle räcka hela sommaren. Mostern såg vi inte så mycket av, hon for in till stan "på äventyr" och lämnade gladeligen sina barn hos mig och mamma. Pappa var ju tvungen att arbeta på vardagarna då semesterveckan var slut, så han for de första åren med bussen, så småningom skaffade han en moped som han kom ut med på lördagarna då han jobbat klart.
Pappa och mamma la nät varje kväll och tog upp dem på morgonen, ibland glänste en sik i näten, men mest var det abborre och simpor. De rodde också över till fiskarbodarna med en grön plåthink och lade ett par kronor i botten. Sedan hämtades en full hink med strömming, som mamma och ibland jag satt nere vid bryggan och rensade. En del saltades in över dagen, enris klipptes i skogen och på kvällen rökte pappa böckling i rökeriet han byggt mellan sjöboden och bryggan. Våra ivriga barnafingrar fick en varm böckling som rensades och åts med stor aptit, underbart gott!
Tidigt på morgonen medan vi barn låg kvar i våra sängar, gick pappa och mamma sin bestämda stig bort till sjöboden och när vi vaknat kunde vi se dem komma genom skogen med fisk eller utan. En trygghet så stor.
Vi ungar stack iväg så fort vi fått the och smörgås (sådan frukost levde vi länge på då), ner till "sjön" som vi kallade havet. Där lekte och busade vi mest hela dagen, jag tror ingen av oss kunde simma, men det var det ingen som brydde sig om. Då vi hörde tre gälla visslingar från " matvisselpipan", var det bara att rappa på upp till stugan för middag. Någon lunch fanns inte på den tiden, det var bara något som fina damer och herrar åt på restaurang. Jag kommer ihåg att vi fick ett äpple ibland om vi var sugna.
Vi åkte med båten till någon vik eller holme också, Thai, Lillviken eller Gråskärsbådan. Vi hade en liten träeka som morfar byggt, på den satte pappa en 3,5-hästars Johnsonmotor och så puttrade vi iväg. Tre, fyra ungar som låg under gamla badrockar i fören, mamma o pappa som körde. Där låg vi och sjöng sjömansvisor om ond, bråd död och ingen av oss kunde fortfarande simma. Mamma hade visserligen flera simborgarmärken..men med fyra ungar..? Ja vi lever ju än, alla!
Vi brukade ha en stor korg, brun med lock, där mamma hade koppar, prickekorvmackor, saft eller dricka. En sotsvart kaffepannan var med så de vuxna fick kaffe som kokat över eld.
Jag ska inte trötta er med mer idag, jag har dock fler minnen och lär återkomma.

Av Inger - 29 juni 2014 10:43

 Vilka underbara bilder, en stilla roddtur då solen gått ned i Sösjö.

  Vår lilla prästkrageodling..nåja, Bengan låter bli att klippa bort blommor i slänten.

Men vart tog sommaren vägen?!

Vi hade underbara dagar i april-maj, vilka jag trodde bådade sommaren 2014, men icke! Igår var en solig dag, det var varmt som sjutton..inne på inglasningen. Utanför var det som en blåsig aprildag, ömsom sol, ömsom moln. Värmen, var är den?

I början på veckan fick vi ett mobilsamtal från kusin Klasse och hans Lotta. De ville bara berätta att de for söderut via Atlantvägen mot sitt hus i Spanien, suck. De bor i Rottne utanför Växjö halva året i ett hus som liknar ett litet sagoslott, (vilket jag aldrig skulle lämna), andra halvan bor de i sitt stora hus på Solkusten i Spanien. Är jag avundsjuk? JA! Men inte på något vis missunnsam, då de själva jobbat och slitit ihop slantar så de kan göra så. Men den här kalla och trista sommaren som försvinner allt fortare, skulle jag gärna byta med dem.

Nu är jag lyckligt lottad ändå, vi har hus, bil och sommarstuga, jag är skapligt frisk, förståndet i behåll (nja), friska och duktiga barn och barnbarn osv. MEN (nu kom det nästan förbjudna ordet in) jag är inte nöjd med denna sommaren!!

Visst får jag klaga och gnälla?

Efter en underbar tid på Österåsen med lugn och stilla ro, samt BRA VÄDER, trodde jag i min enfald att det skulle fortsätta så..icke!

Bengan har loppis, vilken fjättrar oss vid huset, vi kommer ingenstans! Jag försöker planera in små resor, kanske till Norge, kanske till Piteå, kanske bara till Sösjö, men det går inte. Ska jag komma iväg någonstans, får jag fara ensam och hur kul är det? Jag har blivit "loppisänka"!

Nu har jag gnällt ifrån mig, tack som läste det!

************************************************

Här kommer den positiva avdelningen.

Jag var hos onkologen i torsdags, alla prover var bra, skelettscinten var oförändrad (vilket är bra), Zometan efteråt tog tid då jag fick en massa vätska, men allt gick bra, därför att Annette och Marie var med mig och busade hela tiden så vi fick skratta oss igenom det trista.

Min bluppa på läppen börjar läka ut, det är bra för mina läppstiftstörstande läppar.

Konstigt nog kommer jag inte på något mer positivt...jo jag fick fotvård och massage i veckan också, skönt..

Jo, nu kom jag på mer kul! Jag var med min dotter Annalena i Birsta och handlade byxor, två par och en blus. Helt fantastiska mjukisjeans som passar mig precis. Vi åt god lunch där också, trevligt! Så i fredags var jag med dottern Marie i Birsta igen, många affärer blev det, Hemtex sålde en badrumsmatta  med matchande handdukar i turkos till mig (som om jag inte hade nog med mattor o handdukar!) Snyggt i alla fall. Lunch på Waynes denna gång. Nu är min lilla pension slut, trots att Marie bjöd på nästan allt! Jösses, höll på att glömma, vi var på vernissage på fredagskvällen också, med Marie o Patrik, myggigt men kul resväg. En del tavlor skulle jag kunnat måla en sen natt fylld av smärta, men andra såg man vad de föreställde. Marie o Patrik köpte en av de senare! Vi gjorde även ett stopp vid en godisbutik som hade 500 sorters godis...

Det blev trots allt en hel del på den positiva sidan, där ser man.

Då fick jag ihop en blogg, den värktes fram idag, men på slutet flöt det bra.

Sköt om er, vi har oss bara en gång..


Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Min barndoms somrar på Björkön


Skapa flashcards