Detta är Busan, min katt. Hon bor numera i min säng, ja egentligen på krönet till min säng. Där sitter hon så snällt och tyst, fodrar ingen mat eller kattlåda. Jag fick henne av en kär vän, som tröst för att jag inte kan ha en levande katt då Bengan säger att han är allergisk. Jag pratar med Busan varje kväll, smeker henne och säger godnatt. Då minns jag min första Busan, en go kisse som vi hade i många år, trots Bengans "allergi". En dag insåg vi att hon hade fångat sin sista råtta och vi lät henne med stor sorg, lugnt få somna in hos veterinären. Vi la in henne i ett vackert örngott och så fick hon sin grav uppe vid de blå irisarna. Vi lade vita snäckor runt platsen för att märka ut den. Där sover även vår förra katt, den illvillige Nisse, svarta katten som föddes i ett stall, utan svans.

Det var minnena för denna gången.

Krafset då? Ja det är ju sådant som sker på dagarna, vardagshändelser så att säga. Det händer på helger också förstås, men på något vis så räknar man inte helger då man blivit passionär, de går liksom ihop med vardagarna.

Jag skulle kunna reflektera över människor, båda nära och långt borta, men jag avstår det så jag inte trampar någon på tårna. Men det är svårt att låta bli. Det kommer i alla fall! Man får som gammal vara lite försiktig med hur man uttrycker sig,om man talar om hur man tycker att det ska vara. På det viset vi äldre blev fostrade, det viset finns inte längre och numera är det inte de äldre som bestämmer. Det känns lite som att ju äldre man blir, desto mer värdelös blir man. Och att lyssna på en gammal person med livserfarenhet är inte något man gör. Nu drar säkert någon upp detta i näsan, då får ni sluta läsa här!

Jag och Bengan satt ute på verandan och drack kaffe förut. Då började vi diskutera en artikel som en vän delade i facebook om en våldtäktsmottagning i Sthlm. Det var denna som satte igång tankarna.Det var en lång artikel som väckte många tankar och funderingar. Det ena gav det andra och helt plötsligt var vi inne på fostran. Kanske inte så långsökt om man tänker efter. Vad vi sa, tänker jag inte återge, men vi pratade länge och väl och var rörande överens, för en gångs skull.

Usch vilken trist blogg det här blev, men det känns bra att dela med sig lite av tankarna.

Som motvikt kan jag berätta att långfredagens påskbuffé gick utmärkt, jag tror att de flesta var nöjda och mätta. Mycket jobb före och efter, men snälla barn stannade kvar och hjälpte oss plocka och diska.

Idag är vi bjudna till Annalena på "Bingolott o gott", det ska bli kul. Skönt att bli bortbjudna emellanåt så vi inte ser bara varandra, Bengan o jag.

Nästa vecka är almanackan ganska fullbokad med diverse, Zometa, PK, fotvård, avslut på cirkeln, massage och som slutkläm en begravning. Sedan hörni, börjar Österåsen närma sig...ja alltså att jag far dit!

Jaa, sommaren börjar ju närma sig och Kristi Himmelsfärd far vi upp till Sösjö, det ser jag verkligen fram emot! I sommar har jag bestämt mig för att jag ska prova att SPRINGA ner till sjön, det ni! Utan Enok till o med! Jaja, vi får se hur det går med det. "En ska inte förhäva sig"!

Ha ett bra avslut på påsken, tyck om varandra och kan ni inte det, så ha fördragsamhet och var snälla! Vi har oss bara en gång, tänk på det!

   Samma ansikte, samma leende. Så där glad blir jag då jag får en återbudsplats på Österåsens hälsohem, redan den 28/4! Om jag fått en "vanlig" plats, hade jag haft lång tid på mig att packa, troligen hade jag packat en månad i förväg. Nu när jag börjat packa, tänker jag (som vanligt) ta en typ trunk och min "badväska". Men jag vet hur det slutar. Den bautastora röda resväskan ( där till o med Bengan kan smugglas in) blir det, proppfull med onödiga saker. Sånt jag bara MÅSTE ha! Jag ska ju vara hemifrån hela fem dagar. Men jag lovar mig själv att försöka begränsa packningen, jag vet ju hur mycket (lite) jag använder där uppe.

Jag är så glad att jag får fara dit den här tiden, nu börjar det spira lite bland blåsippor och annat, myrorna vaknar och jobbar som sjutton. Jag ska ta min Ernst och gå upp till närmsta utsikten bland det första jag gör, längtar så efter den vägen.

Nu får vi fisk där också, förut har det varit strikt vegetariskt, men nu har personalen/läkaren kommit på att fisk är nyttigt! Kan man tänka! Fortfarande serveras vegetariskt så det stänker om det, alla blir nöjda och mätta, dessutom mår alla bra. Tror det är bra för min waraninställning med lite fisk, förra gången hoppade inställningen hit o dit, med den påföljd att jag fick ta prover titt som tätt.

Tänk va, jag hinner få min Zometa, ta pk, fixa påskbuffé för familjen, få massage ett par gånger, frissan, ja allt detta hinner jag med innan jag far upp. Nästa gång, min treveckors period, är jag där i juni och kommer hem dagen före midsommarafton. Då kan det bli lite knöligt med midsommarmaten, men jag har ju fyra barn! Då får det bli en mammasurprise!

Annars då? Ja Bengan är borta, han har ett hemligt projekt på gång. Lite skönt faktiskt, både för honom och mig att få lite egentid liksom.

Solen skiner idag och vi ska äta vår stekta sill på verandan..om Bengan kommer hem innan solen gått ned, annars blir det i köket.

Jag känner en stor glädje inombords då jag tänker på Österåsen och sommaren framför mig. Jag får vara med! Jag mår bra i kroppen, kanske lite oro i knoppen för vissa saker som jag inte kan påverka, men då får jag ge sjutton i att tänka på det då!

Vet ni, inuti mig känns det som ett fluffigt varmt täcke, det måste vara kärlek. Kärlek till naturen som idag låter solen lysa över mig, kärlek till familjen som bryr sig om, kärlek till människor som ler, kärlek till de som inte ler. Nu sitter jag och hetsar upp mig i kärlekskänslor så jag får flimmer, får ta o lugna ner mig nu!

Nå, nu har jag delat med mig av min glädje och kärlek, ta för er!

Japp, nu tar vi o kramar varandra, kläm till riktigt ordentligt så det känns!

Slutligen, lev och njut, vi har oss bara en gång!

Fredag igen. Veckorna, månaderna och till och med åren rusar iväg i snabb takt numera. Jag visste inte att det skulle bli så då jag blev äldre, jag trodde tvärtom faktiskt. Innan jag gick i pension trodde jag att tiden skulle snigla sig fram, eftersom man inget hade att göra då. Jag inbillade mig att jag skulle sitta och rulla tummarna, läsa en massa böcker och sitta och sucka över den långsamma dagen. Men så blev det inte. Jag gick med i PRO för att aktivera mig en aning, jo tjosan! Visserligen är det bara en dag i veckan, men då ska jag ha åstadkommit ett par tätskrivna A-4 ark med roliga historier ur mitt liv. Det ska jag läsa upp för de andra tio medlemmarna i kursen "Skriv ditt liv". Att skriva under tvång, är inte min grej, jag måste ha inspiration, precis som "de stora författarna", Moberg, Strindberg och de andra. Nu har jag en himla tur som har skrivit massor sedan tidigare och då och då läser jag ur "Mina memoarer".  

Nå, det var bara en grej. Jag tränar två gånger i veckan också, jätteduktigt. Lite provtagningar, behandling var sjätte vecka, fotvård, massage, handling ett par gånger i veckan, frissan osv. Så har jag fått min hett efterlängtade I-pad, den behöver ju också användas så den inte kärvar igen...och datorn (som jag skriver på nu). Dessutom tar det längre och längre tid att sätta på lämpligt ansikte varje dag. För att inte tala om håret! Mitt råttfärgade hår som blir mörkare och mörkare, inte en strimma grått har kommit, i och för sig inte mig emot. Men jag får allt svårare att få till en frisyr, det slutar nu för tiden med att jag får"tantfrisyr"! En korvaktig hellugg, lite krus vid öronen och resten en katastrof. Jag som alltid sett så ung och fräsch ut, inga rynkor och fräsig frisyr. Nu är ansiktet slappt, bruna fläckar på kinder och händer, dubbelhakorna ett faktum, påsar under och ovanför ögonen, det är som att ögonbrynen (som för övrigt försvinner mer och mer) trycker ned de övre ögonlocken så de hänger på de snart obefintliga fransarna. Som jag skrev i förra bloggen, jag fattar inte att skinnet orkar töja ut sig så vansinnigt! Men allt detta kan väl sammanfattas i ett ord, ålderdomen! Nu har den kommit ikapp mig, nu då jag inte längre kan springa så fort. Känns lite jobbigt, men är bara att acceptera. Jag får göra det bästa av situationen, klädnypa i nacken, täckstift i fejset, håret...ja inte mycket att göra åt, läppstift på en ständigt fånleende mun (då syns inte hamsterpåsarna så väl) och ett glatt humör.

Detta mina yngre vänner (ja ni är ju yngre allihop) är vad som väntar er!!

Men jag fortsätter, inte ger jag upp bara för att jag har kommit i "ålderdomsfasen", nä det vore mig fjärran. Det är mycket jag har ogjort och osett.

Med hopp om en trevlig och ungdomlig helg, Tant Inger  

Jaa, nog är det längesedan jag var in här och skrev. Kan inte skylla på något annat än oföretagsamhet eller helt krasst, lathet. Ibland är skrivlusten som bortblåst helt enkelt, det är bara så. Jag måste vara inspirerad och riktigt taggad och precis i det ögonblicket måste jag sätta mig ned för att skriva. Men tyvärr så infaller den taggningen precis med kissnödighet, utåhandlapåstuds, cirkeln, träning och andra "måstegrejer".

Men nu då, nu sitter jag här och har precis 17 minuter på mig innan Aktuellt.

Vi börjar med något som händer oss alla, förr eller senare, döden. Jag fick ett boktips, boken om Kristian Gidlunds sista tid, skriven av honom själv. Jag är så där vansinnigt känslosam, kan sitta och gråta till en svartvit film med Sickan Carlsson, så jag känner att den boken klarar jag inte att läsa. Helt onödigt tycker jag att böla och grina en hel dag.

Så fick jag veta att en ungdomsbekant hade dött hux flux hemma, han var i samma ålder som jag. Ungefär samtidigt fick jag också veta att en annan människa (som jag inte känner, dock hört talas om mycket) hade dött.

Man blir ödmjuk inför livet och jag inser att jag och Bengan har en himla tur som lever och mår bra. Jag tänker att vi får ta tillvara på de stunderna på jorden vi har kvar, rätt som det är, ligger vi med näsan i vädret.

Så, det var döden det.

Jag är inne på min tredje vecka då jag ska fasta två dagar, men i morse bröt jag fastan då min mage blivit sur av alla frukt och tomatjuicer. Med den påföljd att jag fick flimmer, som ett brev på posten. Så nu blir det som vanligt resten av veckan. Inte går jag ned nämnvärt av den dieten, något kilo, en droppe i havet. Men två gånger i veckan bygger jag muskler i alla fall...eller bygger o bygger, jag får lite fastare kanske.

Trots att skinnet är utspänt till bristningsgränsen av min rondör, är jag sladdrig ändå! Jag fattar inte hur mycket skinn kan klara att bli uttöjt! Hur som helst, det är kul att träna! Många roliga och oroliga människor är i lokalen, det svettas och doftar inte rosor där precis. Massor av olika träningsmaskiner finns och jag har varit på de flesta. Inte den stora, röda pilatesbollen (tror jag det är), den törs jag definitivt inte sätta mig på. Fasiken, det skulle bli en smäll som nog skulle spränga bron över Sundsvallsfjärden!

Hoppsan, nu är klockan 19,00 och då älgar jag nedför trapporna och kastar mig i soffhörnan.

Ha en skön kväll och tänk på; vi har oss bara en gång!   

     Här var jag inte tillräckligt snabb att fotografera innan hungriga människor hade börjat tömma faten, ser jag. Men det där var i fjol, i år ska jag nog hinna. Kanske.

Idag är det andra advent och snön dalar ned så fint från skyn. Vi har haft en lång och härlig sommar och en lika lång höst, hoppas nu inte vintern tar efter det.

"Inför" ja, jag har småköpt lite julklappar då och då, bakat kakor lite då och då. Jag har tvättat och strukit dukar lite då och då...det känns nästan som att jag börjar bli förståndig! Bengan har tvättat fönster och vi har satt upp gardiner, de senaste igår i sovrummet. Åh, så fint det blev, även där med lånade vita gardiner. Jag satte upp dem med röda sidenband...gillas säkert inte av Annalena (gardinägaren), men av mig! Det är så juligt och mysigt i sovrummet, så vi sover till klockan nio varenda dag, utom de dagar vi sover till tio.

Allting är planerat och råvaror inköpta, bara creme fraische till nubbesalladen köps in i sista minuten så jag kan svara ärligt på Annalenas fråga: "jaha, och när gjorde du nubbesalladen då, den är väl färsk?" Min kära äldsta dotter som är så lik mig! Det är därför vi brakar ihop ibland..vem vill höra sig själv?

Om jag räknat rätt blir vi tretton stycken till julbordet, ingen bra siffra, men det kan inte hjälpas. Pelle, ett av Annalenas ex ska vara med oss och det känns himla roligt! Sedan blir det som vanligt med ett undantag, svärfar Algot är inte hos oss denna julen. Han och svärmor Sigrid har firat julen med oss i alla år sedan de flyttade ner från Östersund. Vi kommer att sakna dem, men vi ska tänka på dem och skåla i julmust.

Eftersom vi delar upp julmaten mellan mig och döttrarna så blir det inte alls tungsamt. Jag gör nubbesallad, iskällarströmming, inlagd sill, revbensspjäll och köper rullsylta på CityGross, (jättegod som bara jag äter) och kanske något annat om jag får lust. Tunnbröd, rödbetor o äppelmos och sånt fixar jag. Dukning fixar Bengan, han är bra på det. I och för sig är jag där och ändrar på allt, men det ser han inte.

Idag har jag gjort en mördeg, som jag ska baka tre sorters kakor av i morron. Jag ska även göra pariservåfflor i morron..kanske.

Om en timme eller så, ska jag steka lax och göra vitvinssås och skala potatis, det blir middag idag. Vilken skillnad det är att köpa en hel laxsida och skära av stora bitar för stekning, mot de där man köper fyra och fyra i vacumförpackning. Mycket godare med egenskuret, då jag steker med skinnet på så biten blir saftig och god. Jag använder termometer för att få perfekt temp på firren, det tjänar jag på.

Jaja, det där var väl intressant att läsa om  ? Men du kan hoppa över om du vill.

Ja som du ser så är jag beredd inför julen.

Annars är jag glad att flimret håller sig på mattan, vill inte ha en natt till med slikt! Lite får jag skylla mig själv, jag vet ju att koffein triggar igång flimret och därför brukar vi dricka koffeinfritt på kvällarna. Men kvällen före flimmerattacken tänkte jag " äh, ikväll tar vi vanligt kaffe, det är godare". Japp. "Synden straffar sig själv", skulle mamma ha sagt. Jag gissar att medicinen avtar mot kvällen och att det är därför jag får kutande hjärta och skyhög puls om jag dricker vanligt kaffe. Ska höra med läkaren den sjuttonde då jag ska kolla lilla hjärtat.

Men nu mår jag himla bra!

Nä nu kan jag inte sitta här längre, måste upp från stolen och lufta rumpan lite.

Kram på dig och betänk mina ord, "Vi har oss bara en gång"

   En av alla vackra buketter jag fick på min 70-årsdag.

Blommorna står på stora bordet nere i allmogerummet där det är svalt och skönt för dem. Jag nyper bort visset, fyller på vatten och nosar på dem varje dag. De är så vackra!

Minnet av min födelsedag sparar jag i ett särskilt rum i hjärtat, jag har aldrig förr blivit så firad. Jag är också förundrad över att jag verkligen fick uppleva min sjuttionde födelsedag, det hade jag inte drömt om för ett par år sedan. Men livet gäckar, för mig positivt.

Apropå det, jag hade läkartid idag hos min onkolog, men redan dagen före min födelsedag ringde en sköterska på uppdrag av läkaren som ville ge mig som present att skelettscinten var oförändrad sedan sist. Idag var jag som sagt dit och hon hade inget negativt att säga alls. Ja..kreavärdet var lite högt nu också, men verkade på väg ned. Kalium och kalcium var för högt så jag fick gå på lab och ta om de proverna, läkaren ringde nyss och sa att de värdena hade gått ned också! Jag ska dock få ta ett ultraljud på njurarna bara för att utesluta så det flödar som det ska i "ledningarna". Dessutom skriver hon remiss till min "gamla" vattengympa på sjukhuset, så nu hoppas jag få börja där igen!

Läkaren tyckte också att det var positivt att jag skrev och pratade om min cancer så att gemene man och kanske någon cancersjuk fick läsa att det går att leva gott med en sådan sjukdom.

Ikväll håller vi på att "jula upp" huset, med lite adventsljus och annat krafs. Bengan har fått lite fnatt vad gäller ljusslingor, nu blinkar och glimmar det var jag än tittar ut. En enda tomte har fått tagit plats,   den fick jag i present i lördags, så han var liksom redan här. Resten kommer så småningom.

Bengan och jag tar lite vin till maten då och då, vi har flaskor kvar sedan fyllerårdagen och de får ju inte bli gamla. Hrm. Jag låtsas att det är bra för blodet, både de röda och de vita vinerna.

Vi var bjudna på en fantastisk middag i onsdags, förrätt, varmrätt och dessert. Dessutom en mordgåta att lösa! Jättekul! Vilket samarbete mellan oss detektiver, jag, Bengan, Annalena, Peter, Marie, Patrik och värdparet Annette och David. Många skratt, festklädsel och levande ljus och goood mat. Sånt gillas.

Den tjugonde december ska Bengan och jag fara till Höga Kustenhotellet för julbord, övernattning och Lennie Norman!! En present från mina barn, de vet vad mamma gillar. Lennie norman...suck, han är BRA!

Nä, nu får jag slita mig härifrån och börja tända ljusstakar, nu (nästan) är det advent!

Sköt om er, vi har oss bara en gång. Kram från glada Inger

   Hur bär man sig åt egentligen för att orka? Då jag är helt inställd på  "idag ska kroppen vila, då jag fick Zometa igår". Jag mailade igår till sjukgympan att jag inte kunde komma idag då kroppen var inställd på att vila hela dagen. Jag brukar vara trött, ha ont i kroppen och ha en allmän olustkänsla då jag fått min behandling och detta brukar komma dagen efter.

Visserligen låg jag till klockan nio i morse och jag gjorde inget speciellt under förmiddagen. Men gissa vad som hände sedan! Jag blev inspirerad av Goldis att sätta igång och tvätta fönster! Fick också lite inspiration av att solen lyste rätt in på rutorna och visade spindelväv, fågeldun och skit, gamla flugor och en grå hinna över resten.

Jag började med vardagsrummet, där är fyra stora fönster. Tänkte att jag tar ett i alla fall. Insida, utsida, mellan, skruvade fönster så en mejsel och handkraft behövdes. Tro nu inte att orken tog slut där, icke. Alla fyra fönstren, blecken på utsidan, träet och marmorskivan inne. Blommorna rensades, gardinerna plockades ned och som grädde på moset satte VI upp nya fräscha gardiner som jag fick låna av Annalena. Så himla fint det blev! Bengan har hjälpt till, annars hade det inte gått, jag törs inte klättra på stolar. Eller törs o törs, det blev lättare så. Jag fattar inte att jag idag av alla dagar orkade putsa fyra fönster!

Nu känner jag, då jag satt mig, att kroppen är ganska matt. Hjärnan är inte heller på alerten, lite trögare än vanligt.

Kanske orkade jag för att jag blev så glad att mitt kreavärde var bättre och att jag fick min stärkande Z. Ja ibland orkar kroppen med saker jag inte kunde drömma om, kanske jag är lite för feg för att prova?

Jag upplever att jag blivit betydligt starkare i kroppen än i början då jag fick min diagnos. Ont i ryggen får jag då jag står eller går lite länge, men så har det kanske blivit även utan C? Vad sjutton, jag ska ju fylla sjuttio snart! Jag är ju alldeles för tjock också, konstigt egentligen att skelettet orkar bära upp hela mig! Jag menar, det är ju samma skelett jag har nu som då jag vägde sextiotvå kilo! Usch vad jag misshandlar min kropp, god mat, goda bullar och kakor bakade med smör och kärlek, grädde och glass, sylt och chokladsås. Tänk att Gud gjorde mig till en njutningsmänniska...fast det är ju jag själv som gjort min storlek. Ett ord som vore bra att leva efter är "måttfullhet". Fast jag har förvandlat det ordet till "mättfullhet" eller något sådant.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer, ska ner och äta gulaschsoppa (på burk) till middag. Två limpmackor med fet prästost och ett stort glas kall mellanmjölk till. Lite fika framför teven ikväll, en gobulle och en kaka till...

  När man står vid sina föräldrars gravsten, kommer osökt minnen och tankar fram.

Mormor som var den snällaste man kan tänka sig, precis som en mormor beskrivs i sagorna, hon somnade in helt stilla i sin säng hemma hos oss där hon och morfar bodde. Mormor blev 81 år.

Nästa i ordningen var min älskade pappa, han valde att inte leva längre än till nyss fyllda 50 år

Därpå dog morfar, snälla morfar som gungade mig på foten då jag var liten och som spelade munspel trots sin kroniska luftrörskatarr. Han blev 79 år.

Mormor, pappa och morfar dog 1955, 1956 och 1957. Mamma var svartklädd flera år tyckte jag och på pappas begravning bar hon hatt med änkedok så man inte såg hennes ansikte. Jag var 13 år då.

Morbror Awe, den vithårige gamla militären från Eslöv, som satsade på ett litet jordbruk i Skoved, han var aldrig riktigt nöjd med sitt liv. Han dog 1965 och blev 68 år.

Moster Elsie som var mammas äldsta syster och morbror Awes fru   , ville aldrig ha barn då hon fick passa alla sina småsyskon där de växte upp i Skönsberg. Hon var ganska sträng med oss syskonbarn som dock fick vara med på slåttern och vi fick även lära oss mjölka korna. Hon gjorde "restaurangsmör" som hon lärt sig då hon jobbade på restaurang i Göteborg i sin ungdom. Moster Elsie föddes 1901 och dog 1987, hon blev 86 år.

Min kusin Bernt, snygg som en filmstjärna, for till USA och misslyckades med det mesta. Han tog sitt liv 1974 och blev 40 år.

Moster Carin for också till USA för att jobba som hushållerska till en gammal man i LA. Hon jobbade i många herrans år för mannen och kom bara hem ett par gånger på besök. Moster Carin föddes 1909 och tyvärr kom ett löv på gravstenen, precis på hennes dödsdatum, men jag tror det var  20 år sedan. Alltså blev hon 88 år. Tror jag.

Min lilla mamma fick en demens och hade precis bott in sig på ett fint äldreboende i Ljustadalen, då hon en morgon efter frukost lade sig på sängen för att vila, somnade och vaknade inte mer. Mamma blev 77 år.

Alla dessa släktingars aska ligger i samma grav, Pappa, mamma, mormor, morfar, mostrar och morbror och kusin. De har blivit ett med jorden nu och deras själar är på ett annat ställe hoppas jag.