Det tog mig två dagar att komma in i gamla gängor igen...ja inte så att jag på något sätt "trillade dit", men tröttheten och sengångaren i mig är förvandlad till vanliga Inger igen.

När jag kom hem från Ö-åsen var jag så lugn inombords att jag nästan var i koma, det är det tillståndet som har normaliserats nu. Kunskapen om att "ett djupt andetag-hålla andan- andas ut sakta", kan göra att ovälkomna tankar, dumma ideér, omotiverad ilska, avundsjuka och gnäll sköljs bort med utandningen. Ja kanske inte på en gång, man kan få djupandas och rensa skallen några gånger för att det ska funka. Men gott är det!

Nu gäller det att hålla kvar det positiva jag lärt mig, både vad gäller kropp o knopp. Tiden hemma till i augusti, är en enda lång lektionstid...ja det är nog så att man lär för livet till och med. Jag ska, samtidigt som jag tänker på mig själv och "lyssnar in kroppen", vara mer lyhörd och inte döma andra människor och njuta av nuet (vilket är skitlätt i denna ljuva sommartid). Allt jag skriver här är egentligen självklart, det är ju så livet ska vara. Men ibland måste man bli skriven på näsan för att det ska bli en sanning.

Igår var Ernst och jag ute på en långpromenad, vi gick i skogen över trädrötter och andra små hinder, men Ernsten tog mig med lätthet över allt, som den kompis han är. Idag är det min dag och för att riktigt fira det så bjöd Bengt mig på lunch!! Det blev en grillad med bröd på Ica Maxi, smarrigt värre! Mina barn både har och ska gratulera mig, tack och ser fram emot.

Nu ska jag gå ut och sätta mig i hammocken och njuta av cirkelsågens vinande, ilskna ljud då Bengt gör ett nytt brunnslock.

Ha en skön morsdag alla mammor och en en skön pingstdag alla andra.

Lugnofinkram på er!

Precis när jag kommit igång, är det dags att fara hem. Dessa fem dagar har gått hur fort som helst, de har bara svischat iväg!

Vi har haft föredrag om återhämtning, livsstilsförändring, fysisk aktivitet, sömn/ avspänning, kost och idag mindfulness. Många nya kunskaper och intryck har matats in i min gamla hjärna, känns lite snurrigt där nu. Jag kliver upp före väckarn på morgonen, vid 5.45, lägger mig vid senast 21. Ser ingen teve, läser sporadiskt en tidning för att hänga med i nyhetsflödet. Har inte ens sett Melodifestivalen eller Estelles dop.

Däremot har jag sett hur löven på träden har slagit ut för varje dag som gått, hört massor av fåglar kvittra, sett tulpanerna  i planteringen slå ut, legat i solstolen på baksidan och känt solen bränna på näsan, viftat med de bara fötterna så luften kilat mellan tårna, pratat och diskuterat livet med främmande människor, sjungit tvåstämmigt med underbara välsjungande personer, ätit fantastisk vegetarisk mat osv, helt enkelt njutit av livet.

Nu är det alltså dags. I morgon städar jag ur rummet, träffar min kontaktperson äter lunch och far hem. Ska bli skönt att träffa gubben, längtar allt lite.

På återseende Österåsen, i augusti!

  Ända sedan jag var liten har mitt luktorgan varit väl utvecklat. Detta på gott och ont, men mest gott. Jag kunde dofta mig till att mamma hade bakat bullar då jag var långt hemifrån, jag kände lukten av mammas symaskinsolja då jag vaknade. Hon hade symaskinen i sovrummet där hela vår lilla familj sov, pappa, mamma och jag, en treenighet som aldrig blev större.

 Bara så ni inte glömmer hur det såg ut för ett litet tag sedan! Inte alls längesen det var så här mycket snö och sparken var ett ypperligt redskap att ta sig fram på hala vägar. Usch o fy tusan!

Nä nu är det inte långt kvar till detta  Åh så jag längtar att få öppna första suringsburken, känna pyset och doften, klämma skalet av mandelpäran, ta en Åålborgs och en tunnbrödsmacka med prästost!

Men först ska vi ha detta  "sommar, sommar, sommar, de är dans i Folkets park..."    

En bild från Höga Kusten, närmare bestämt från altanen i

kusinstugan! Gissar att vi kommer att besöka Skoved även i sommar.

Nu vred det om lite i längtanshjärtat, men på ett bra sätt!

Kanske även en bild från Sösjö?   Paviljongen nere vid sjön, där har vi många glada kaffestunder!  

Många bilder blev det, lite blogg. Men så är livet ibland, mer eller mindre.

Här är jag till vänster, äldsta barnbarnet, äldsta dottern och halva tvillingdottern.

Varför jag visar det här fotot, är för att jag har lite funderingar om familjerelationer.

Varför är det så att barnen som man älskar så mycket, kan reta gallfebern på mammor ibland? Alltså inte så att man bara blir lite irriterad eller förbannad, nä så att det känns som att man avskyr sin avkomma! Helst skulle man vilja förminska dem och stoppa tillbaka dem dit där de kom ifrån. Man går och retar upp sig så till den milda grad och ungarna på sitt håll har samma känslor. Man tänker att man vill minsann aldrig i livet be om förlåt, eller ta första steget till försoning. Jag menar, det är ju JAG som har rätt, jag är mamma och har alltid rätt. Samtidigt går de och tänker precis samma sak.

Så helt plötsligt glömmer jag bort att jag var arg och så ringer jag...eller så ringer de, suck.

Jag tror så här; vi är så förbaskat lika varandra i sinnet, det är därför vi kan reta varandra så förbenat. I själva verket så bråkar jag med mig själv kanske? Betyder det att jag inte tycker om mig? Jo, visst gör jag det, men inte alltid.

Under tiden man är "osams" med sitt barn, då kommer ruelsen. Man kommer till funderingar som "vad har jag gjort för fel, tänk om han/hon tar avstånd från mig för alltid" osv. Magen värker och allting hänger och känns grått.

Men så sker det som alltid sker, minnet sviker och jag ringer upp! Så säg inte att det är negativt att minnet sviker!

Idag har solen lyst, mest med sin frånvaro, men närvarit ibland. Det har blåst småjävlar, men världen är ljust grön och vitsipporna står som spön i backarna. Jag har varit på vårdcentralen och pratat Waran, men det mest intressanta var att läkaren hade smygkikat på internet på mitt isotopresultat och med ett jätteleende berättade han att allt såg oförändrat ut! Vad mitt resultat på datortomografin var, kunde han inte säga då det inte kommit in i rullorna än. Jag gillar verkligen den här doktorn, han har hängslen på sina säckiga jeans, rutig flanellskjorta och så pratar han småländska. Dessutom är han alltid glad och går omkring och smånynnar i korridorerna. Så skulle fler doktorer vara.

Nu ska jag börja om med Waran, så nu börjar veckosticken igen till rätta dosen är inställd.

Det var lite jobbigt att bli äldre, men alternativet är ännu sämre!

  Inlägget jag skrev i morse bara försvann då jag skulle lägga in bilden på fåglarna, nu försöker jag igen.

Grå, grå, grå började dagen, det var som att Gud dragit ett grått flor över himlen. Det färgar av sig på humöret, så jag har varit grå till sinnet hela dagen. De enda som inte bryr sig om färgen på vädret är fåglarna. De far runt, runt, kvittrar och pippar av hjärtans lust. De ser ut som att de bara lever idag och måste skynda sig att föröka sig.

Vi lägger ut frön åt dem fortfarande, frön som blir till kamp mellan dem och rådjuren. Vi har en ungbock och en get som far fram som dammsugare och käkar frön för brinnande livet. Kul att se på dem och fåglarna.

Ibland önskar jag att jag var en bofink. Tänk att ha en hel vår full med pipp o popp, kvitter och matintag. Bara flyga omkring och njuta för att så småningom mata sina ungar och på höstkanten flyga till värmen och vara där hela vintern. Sedan kommer våren och så börjar det härliga livet igen (det där ser ganska mänskligt ut).

Nä, att vara människa är nog inte så tokigt det heller...

Jag får försöka ruska av mig det grå floret, skaka fram det färggranna som finns under och bli glad igen. Det går ganska lätt, långdepp ligger inte för mig.

Jag har haft mina två yngsta döttrar här ett par timmar idag, de var/är på väg till Umeå med sina män. Förr då de bodde hemma, sjöng vi tillsammans och idag gjorde vi det också! Eller rättare sagt, de sjöng för mig. När de sjöng Enyas "Marble hall" i stämmor, då rös jag av glädje! De har underbara röster...säger partiska mamma. Så lite glädje har det allt varit idag, mitt i det grå.

Nu ska jag gå ner till teverummet och förgylla tillvaron för Bengan, han kan behöva lite fägring!

Den här bilden är från i höstas, jag har inte varit ner till stugan än i år.

Jag längtar att få sitta i min gamla hammock, putta på med foten till lagom gung. Kanske lägga en filt över benen om det är kyligt, dricka en kopp kaffe o ta en bulle. Gungeligung. Titta ut över sjön, höra lommens ödsliga rop och se Malte gunga i hängmattan nedanför oss. Se hur nedgående solen smeker dassväggen, smyga ned och se efter om pärblasten (!) kommit upp. Gå ner till bäcken för att se om några harrar finns i år- stekt harr är så gott! Kanske glida iväg i båten (om jag tar mig i) med den elektriska tysta motorn, kasta i flötet för att få ett par miniabborrar som vi sedan kan röka med enris, mmm! Sitta på dass tillsammans med urgamla 91:an och Lille fridolf, dörren på vid gavel så man hör fågelsången.

I Sösjö är det så tyst, första nätterna har man svårt att sova då fåglarna kvittrar som om de hade högtalare i näbben. Inget brus från bilar eller andra motorer, bara plasket från sjön då en och annan sjöfågel tar en firre, det är så tyst att man hör sina egna hjärtslag. Så småningom vänjer man sig vid tystnaden och då man kommer hem hör man alla ljud jättestarkt.

Det är en lisa för kropp och själ att vara i Sösjö, ändå får jag "lappsjuka" efter några dagar! Men det är mest då vi är ensamma där, är någon annan i gammstugan eller friggen, då känns det bra.

Idag har jag varit på datortomografi, så nu är jag mer stucken. Jag känns lite trött idag, vaknade klockan fyra i morse av flimmer och illamående. Somnade till lite då och då, men det blir nog tidig kväll idag.

Har fått tid på onkologen (till min favoritdoktor), fredag den 18, så nu kan jag gruva mig en hel vecka. Lite knaster och värk i vekryggen gör att "gruvningen" blir större. Men efter läkarbesöket far vi upp till stugan och  jäklar om inte snön är borta då! Gungeligung...

   Förra veckan tog jag prover inför Zometan idag, plus att jag fick sticka för isotopen. I morse ringde onkologsköterskan och sa att jag måste gå på lab och ta ett prov som de glömt pricka för. Suck. Jag var redan blå i armvecken och nu blev det ännu värre. Nå, upp till onkologen för att få ännu ett stick i armvecket (tur man har vener på fler ställen!) Ssk stack så klart fel, så hon fick göra ett nytt försök och nu lyckades det! Jag fick mitt koksalt, min Zometa och lite mer koksalt.

Men nu ser jag ut som värsta sprutnarkomanen i mina armar, tur man är lite lös o sladdrig så det inte syns så väl.

Jag har bara gott att säga om all personal på sjukhuset, jag frekventerar mest lab, onkologen, medicin, röntgen och fys. lab, och överallt är det underbara människor! Herregud, när jag räknar upp alla ställen så ser jag jättesjuk ut! Men det är jag inte, hjärtat mår bra, det tickar på lite fort emellanåt, men det ger sig alltid. C står stilla, förhoppningsvis är det så även nästa läkarbesök (snart...), jag har ont lite här o där, det knakar då jag sätter fingertopparna i golvet med raka ben, men det är nog åldern, eller kanske då magarna pressas ihop. Min "hjärna" säger att jag mår bra och då är det så.

Jag fick ingen tid för läkarbesök idag, ssk skulle skicka det till mig. I morron är jag helledig, inga stick alls! På onsdag blir det stick och mer kontrast (jag lyser nog i mörkret, får kolla det en natt).

Sen är jag ledig fyra hela dagar! Jag måste säga att det är tur jag är passionär, annars vete fåglarna hur det gått.

Nå, nu är det fem veckor till nästa procedur och då är det sommar hörni!