Idag kom hon hem, min lilla glädjespridare. Jag har längtat så efter henne, saknat min älskade vän. Men hon har haft det bra, inte tu tal om det, Annalena o hennes Peter har brytt sig om henne, gett henne föda och tränat henne.

Men nu står hon här ute på gården, där hon hör hemma. Min lilla Micra.

Lite tokig är jag nog som sätter namn på mina färdmedel, men det blir personligare så och så sköter man om en vän bättre som man döpt. Det är väl bara Rulle då, han som står ihopklämd i garaget och sällan får komma ut, som får dålig respons. Men han är stor och otymplig, lite besvärlig att ha med. Rulle och jag är inte särskilt överens, nä då lånar jag hellre hans kusiner som finns tillgängliga då vi kör Birstarace, smidiga och lätta.

Ernsten står på bron och tittar anklagande på mig varje gång jag haltar ut och förbi honom med min En-ok. Men Ernsten är snygg i alla fall och får komma ut säkert en gång/kvartal.

Den höj- och sänkbara arbetsstol som jag har i köket har jag alldeles glömt vad han fått för namn! Har någon förslag? Väldigt skön att sitta i och sparkar jag med fötterna i golvet så far han som ett jehu i köket (kan bero på att golvet lutar en aning?), mest åt ena hållet då.

Slutsnackat om mina män...o Bettan!

Idag var jag på röntgen och fick datortomografi. Det gick hur bra som helst, trots att jag måste pimpla en liter vatten efter frukosten då jag var proppmätt och stinn i magen. Lika mycket efter röntgen. Gissa om tanta fick/får kuta på toa? Men det är bra, då rensar jag njurarna som har lite dåliga värden. Vi fick kaffe hos snälla Annalena efteråt, sedan for vi alla tre till Birsta! Tjoho!

Jag har så snälla och omtänksamma barn, fostrade i min anda  .

Nästa vecka blir det skelettscint, den tar lite längre tid, men brukar också gå bra. Måndag veckan därpå är det så äntligen läkarbesök, ska bli skönt att slippa den här oron som naggar på mitt humör. Då kan ni hålla tummen för mig!

Nu sitter jag och tjuvskriver på Bengans dator, min kastar fortfarande ut mig ofta, ofta. Skitdator!! Får be datorkunnig svärson titta på den.

Nu går jag till sängs med en urtjusig arkitekt som är vacker och stenrik, det ni. Han har visserligen en begynnande romans med en fantastiskt skön kvinna, men det skiter jag i, lägger ut en krok ändå!

Gonatt från mig och en tantsnuskbok...

Hemska saker hände inatt! Jag gick omkring i huset och låste alla dörrar, stängde alla fönster, men plötsligt vid ett öppet fönster tog en främmande, skrämmande man tag i min arm. Han såg väldigt hotfull ut och jag blev skiträdd!

I samma ögonblick vaknade jag med världens flimmer. Jag blev glad att vakna ur drömmen, men rädd då flimret var så kraftigt. Jag sov lite till o från, klev upp klockan åtta, duschade ifall jag måste fara in på akuten. Man vill ju vara fräsch på sjukan, så de inte tänker  "usch vilken snuskkärring".

Flimret lugnade sig en aning, men jag tordes inte äta frukost, bara ta medicinen. Tog trycket och det var högt, pulsen låg också mycket över det normala och mätaren visade flimmer. Efter en timme hade trycket och pulsen gått ned så pass att jag åt frukost.

Flimret finns kvar, om än svagt, så jag ställde in akuten och cirkeln. Får vara hemma o ta det varligt idag.

Tänk att det alltid ska vara nånting! Men för det mesta så mår jag i alla fall bra, det gör jag nu också.

Drömmar ja, av alla mediciner jag tar har minst tre biverkningen "mardrömmar". Men jag är glad ändå, för två mediciner har biverkningen "håravfall"(heter det verkligen "avfall"?)och det har jag sluppit.

Nu har jag skrivit två inlägg på rad om sjukdomar, får verkligen sluta upp med sådana dumheter! Jag blir inte glad av det, inte heller ni som läser. Lite blir det så inför träffen med onkologen, mina tankar är fulla av sjukdomar och annat elände.

Snart, snart ska jag skriva en rolig och glad blogg, får bara trassla upp hjärnvindlingarna först.

Hörni, ha en skön Allhelgonavecka, tänd ljus för döda och levande och kramas!

För många år sedan fick jag en skojlicens från min kusin i LA. På den stod det att jag nu var en licensierad backseat- driver. Det menas ju så klart att man som passagerare inte kan hålla truten då någon annan kör, utan man vet bäst hela tiden hur det ska köras. Idag fick den titeln en helt annan betydelse!

Vi hade varit på Ica och handlat, jag hade som vanligt tjatat och pratat hela tiden typ "hämta det o hämta det, nu får du gå och byta det o det" osv. Så småningom kom vi ut till bilen, jag satte mig i passagerarsätet fram och Bengan packade in i baksätet och gick med kundvagnen. När han kom tillbaka gick han in och satte sig...i baksätet! Han kom dock på sig snabbt, skyndade sig ut och med röda kinder satt han sig i förarsätet. Jag fick så klart ett vansinnesanfall och skrattade så jag tappade andan. Jag tyckte det var fantastiskt roligt, Bengan tyckte väl att det var "så där". Hela vägen hem spann jag vidare på temat backseatdriver och hans höga ålder.

En liten historia som jag bara måste dela med mig av.(med Bengans tillåtelse så klart!)  

Då jag hade fyllt 49 år i november år 1992, fick jag kallelse till mammografin. Jag gick dit så klart, kanske denna gång med onda aningar. Jag hade nämligen en tid känt en knöl i mitt vänstra bröst. Vid mammografin syntes inget, men då jag framhärdade fick jag en ny tid för mammografi vid huvudkliniken. Väl där fick jag genomgå en mycket smärtsam hopklämning av brösten och på ena plåten syntes en svag skugga, likaså på den andra.

Jag blev direkt ordinerad att fara till sjukhuset för punktion av båda knölarna, sedan fick jag fara hem.

Efter ett par dagar ringde sjkh till mig på jobbet och gav mig en tid för samtal till läkare.

Jag och min man for dit och jag fick beskedet att jag hade en hormonell cancer i vänstra bröstet och en ofarlig cysta i andra. Tumören var 30 mm stor och skulle tas bort, samtidigt skulle även cystan i andra bröstet tas bort.

Jag tror det tog en vecka innan jag lades in för operationen. Under tiden utbröt lite kaos i familjen. Alla utom jag trodde att jag skulle dö. Jag fortsatte jobba en vecka och fick muntra upp mina arbetskamrater som var förtvivlade över min situation. Min ena tvillingdotter var i USA och studerade, hon kom hem i ett nafs.

Så kom då Dagen. Jag förbereddes med allt som skulle vara, detta skedde tidigt en morgon. Dagen gick och jag fick inte komma på operation, inte förrän sent på eftermiddagen.

Jag vaknade upp så smått på "uppvak", mådde fruktansvärt dåligt, spydde och hulkade. Så småningom fick jag komma upp på salen igen och då upptäckte jag att jag kunde inte vända mig i sängen då jag hade dräneringsslangar från båda sidorna. Hela mitt vänstra bröst var borta (som jag och kirurgen kommit överens om innan) och i mitt högra var knölen borttagen. Jag fick besök dagen efter av hela familjen och överöstes av blommor (jodå, man fick ha sådana inne då) från många människor.

Efter någon dag i stillhet skulle jag så pröva mina ben, det gick väl så där. Lite "nyfödd kalv"-känsla. Men nu fick jag lära mig att "plocka äpplen", vilket gick till så att jag skulle sträcka armarna över huvudet och liksom töja upp och ned. Detta för att inte armarna skulle bli stela och svullna eftersom lymfkörtlar tagits i ena armhålan och det kan ge ödem i armen.

Allt förlöpte bra, jag fick ingen som helst medicin och efter fem år blev jag friskförklarad från cancern.

Jag kom så småningom in i klimakteriet och hade sådana uttalade besvär att jag gick till läkare för dem. Läkaren på vc tog kontakt med min läkare på sjkh och hon sa att det var helt ok med hormonbehandling.

Hade jag vetat det jag vet idag om hormonbehandlig/bröstcancer, hade jag stått ut med mina problem.

Nå, åren gick och 18 år efter första cancerbeskedet fick jag ett nytt. Det hade blivit metastaser i skelettet med bröstcancerceller i dessa. Jag hade i flera år trott att min onda höft var ett resultat av tunga lyft i de jobb jag haft genom åren, men så var det inte. Jag fick en utredning med röntgen, ortopeden, remiss till Umeå och provtagning på största metastasen som satt/sitter inkapslad i högra bäckenskoveln. Dessutom finns metastaser i flera kotor i ryggraden, bröstryggen och fram på bröstkorgen någonstans. Den här gången gick det inte att operera bort eländet.

Jag fick strålning tio gånger mot smärtan i bäckenet, så småningom fick jag även en slags antihormonbehandling, via små tabletter. Dessa visade sig ha bra effekt, cancern bromsades upp. Av dessa små piller blir jag benskör, så för att motverka det får jag Zometa intravenöst var sjätte vecka. Innan den behandlingen kunde sättas in, fick jag sanera mina tänder, dra ut en och gå till tandhygienisten frekvent ett tag. Detta för att Zometan kan göra så tandbenet inte läker som det ska, om man har gjort ingrepp som tar på tandbenet.

Nu går allt sin gilla gång, cancern har stått stilla hittills och jag mår förhållandevis bra. Men inför varje läkarbesök får jag stålsätta mig, jag vet ju att den behandling jag får inte kan vara lika effektiv i längden. Jag "målar faan på väggen" och ställer in mig på att C har intagit fler ställen i min kropp. Jag vet också att den här sortens C kan sprida sig till lungor, lever och hjärna. Därför när jag får huvudvärk, tycker mig få svårt att andas, får ont i magen, är jag säker på att nu är det kört!

Ja jösses, vilken tur det är att jag trots allt har ett positivt sinnelag och försöker ha så kul jag kan. När jag läser igenom det jag skrivit nu, kan jag inte fatta att det är mig själv jag skriver om!

Kvinnor, glöm inte att undersöka, klämma o känna på era bröst. Det är faktiskt livsviktigt!

Glöm heller inte: Man har sig bara en gång!

  Hittade igen dessa hemsydda byxor, strök dem och minnena vällde över mig.

Min mamma var en mycket duktig hemsömmerska, hon sydde klänningar, kappor, hattar och barnkläder. Vilka flotta kreationer hon sydde åt sina väninnor! Jag kommer särskilt ihåg ett tyg av guldlamé, som hon sydde en underbart vacker klänning av, tror det var till tant Märta. Tant Märta bodde i Härnösand och var gift med en skrothandlare (som det hette på den tiden), de hade bra ställt, så hon betalade säkert en bra slant för den klänningen.

De här byxorna är jag inte säker på att mamma sydde, det kunde lika gärna vara moster Elsie eller moster Carin som sytt dem. Det var i alla fall min äldste kusin Bernt från Göteborg som hade dem på sig på ett foto i vårt gamla fotoalbum. Bernt var flera år äldre än mig, så byxorna torde vara närmare åttio år gamla. Om man vänder på byxorna ser man hur snyggt de är lappade där bak, man gjorde så på den tiden. Blev det hål eller slets ut, vips sattes det på en lapp.  

Tänk att de finns kvar och är helt användbara än i dag! Nu är det visserligen inte en unge som skulle ta på sig sådana hemsydda pösbrallor, men ändå.

Jag hittade även igen en liten kappa som mamma sydde till mitt äldsta barn då hon var ca tre år , den är betydligt yngre, kanske lite mer än fyrtio år. Men välsydd med fint gult foder och den lilla hängaren är kvar!

Jag är nog i en nostalgisk period, tänker ofta tillbaka på min barndom. Förmodligen är det för att PRO-cirkeln "Skriv ditt liv" har börjat igen. Jag skrev mina "memoarer" för några år sedan, men jag kommer hela tiden på nya saker jag gjorde.  Bra med datorn, då kan man gå in och fylla på med minnen.

Idag har vi rensat balkongen på massor med fina gamla trasmattor som vi får försöka avyttra, jag lägger inga sådana på golven här hemma, det blir för halt. Några tar vi upp till stugan, andra slänger vi. Tänk på dessa kvinnor som satt och vävde mattor av gamla kläder, vilket arbete!

Vidare har jag strukit handdukar i massor! Jag är handduksnarkoman, kan inte gå förbi Hemtex utan att köpa ett par handdukar.

Jag har också fått mitt fågelhus placerat precis där jag vill ha det, nu kan jag sitta och titta på pippina då de vräker i sig frön igen.

Nu ska jag ge Bengan lite axelmassage, han är värd det idag!

Slut på nostalgikvarten, i morgon är jag i nuet igen med PK-prov och Birstarace!

Söndagskvällskram!

Nu då hösten är accepterad av mig, så kan jag börja blogga igen. Jag har väldigt svårt att slita mig från sommaren, men i år har det liksom varit omväxlande höst och sommar hela tiden.En enda sammanhängande sommarvecka var det i augusti, min första vecka i Österåsen, den 13- 19. Därför var det inte lika svårt i år att tänka HÖST.

Idag skiner solen i alla fall, sitter man inne och tittar ut, kan man nästan tro det är augusti igen. Men så fort man sticker näsan utanför dörren så är det höst! Men jag klagar inte, det kunde ha varit snöglopp.

Livet går sin gilla gång (tack o lov), jag mår rätt bra och har inte så himla ont i benet nu. Jag stretchar så fort jag suttit eller legat, det känns bra för mina knävecksmuskler.Dock, efter min senaste Zometabehandling har jag inte mått så bra inombords, lite småont och illamående. Jag ska snart få ett läkarbesök och före det både skelettscanning och en titt på hur mina organ mår. Alltid lika spännande och varje gång har jag illavarslande känslor. Jag är liksom förberedd på "det värsta", så jag inte far så illa OM det nu skulle vara "det värsta". Tror jag.

I söndags kom våra kära vänner Signhild och Erik och hälsade på oss. De var på väg norrut till sin hemstad, från Smålands djupa skogar. Där hade de hälsat på sina barnbarn och deras familj.Vi åt surströmming till middag, spelade Bingolotto på kvällen, skrattade och hade så trevligt. Igår morse efter frukost for de så iväg. Tack snälla ni för att vi fick "rå om er" en stund.

I morse vaknade jag av ett knackande på fönstret. Eftersom vi har sovrummet på andra våningen så förstod jag direkt vad det var. En liten talgoxe satt och pickade på fönsterkittet i vild förtvivlan efter mat.Så nu är det dags att flytta tillbaka fågelhuset och fylla det med fröer. Eftersom vi har inglasat nu, så kommer fågelhuset att stå lite längre bort från köksfönstret, men å andra sidan blir det lättare att fylla på fröer.

Apropå fönster, jösses vad fönstren är skitiga nu! Jag får nog smyga hem fönsterputsaren innan vintern. Ja det ska jag!

Ikväll får jag igen Bettan, min lilla Nissan Micra. Hon har varit bortlånad en vecka till äldsta dotterns familj då deras bil (som de köpte av oss  )har varit ostartbar och på verkstad. Ska kännas skönt att ha henne på gården igen och kunna dra iväg när jag får lust.

Jaa hörni, nu kommer jag inte på så mycket mer att skriva om...jo jag ska börja i "Skriv ditt liv-cirkeln" igen på torsdag, ska bli himla kul!

Nu ska jag fixa håret och försöka sätta på mig ett ansikte, vilket blir svårare för varje år, då skinnet blir större o större...

Ha en skön tisdag mina eventuella läsare, sköt om er rejält! Vardagskram!

  Den här buketten ger jag till min älskade vän Annika K i Malmö! Tack kära Du för att du alltid stöttar mig, vad än det gäller. Rökning, vikten, smärta eller andligt. Nu senast fick jag en personlig ängel och henne tackar jag särskilt för! Du och jag Annika har aldrig träffats, men lik förbaskat så vet du på något underligt vis vad jag behöver. Det svavelosande tar jag inte kontinuerligt, då min mage blir förbannad då det kommer ned. Men har jag en bra dag med ickesur mage, då kämpar vi på.

Mitt onda knä är mycket bättre, jag går inomhus oftast utan krycka nu. Ute är det Ernst och Rulle som gäller...ja ibland är det bara En-ok som får stötta. På "hemmet" fick jag värme och massage i knävecket och underbenet, sjukgymnasten sa att en muskel i vecket har dragit ihop sig och måste ovillkorligen töjas. Jag fick stränga order om att sitta i högst 15 minuter, sedan upp o stretcha! Oooohh, nu är det dags...ajajaj...åh vad skönt...så! Vidare ska jag av min ena dotter få taktil massage en gång/vecka, vilket nu är avtalat. Nästa vecka ska jag ta kontakt med min sjukgymnast på vårdcentralen och till henne har "hemmets" sj.gymn skrivit ett långt brev om vilken behandling jag ska få där. Hehe, det blir intressant att se då hon läser, hon lär snörpa på munnen! Jaja, det ska nog bli ordning på mig också, trots att jag satt i mig en halv chokladkaka nyss. Jag kallar det lördagsgodis.

På måndag är det så dags för prover igen, PK och inför Zometan. PK-prover tog jag på "hemmet" och låg väldigt bra i värdet, skönt. Ssk sa att av den vegetariska maten kunde PK åka lite upp o ner, men mitt var stabilt...ja hela jag är ju stabil förresten.  

Nu kan jag även njuta på hemmaplan, inglasningen är klar! Idag har det omväxlande regnat och varit soligt, men inne på verandan har vi suttit och druckit kaffe och senare ätit mat med ett glas rött i hammocken, så härligt! Efter maten (vinet) blev jag trött och la omkull mig i hammocken, men så underbart, gungeligung så somnade jag. Bengan höll på med en list i dörren, slammer, slammer, men jag bara slappnade av o sov!

Jag har verkligen lärt mig att slappna av, jag kör en cd med medicinsk yoga sedan jag lagt mig, använder hörlurar så inte Bengan slocknar han också. Eftersom jag sväller i vrister o fötter, så har jag den förmånen nu att kunna höja fotänden på sängen och där ligger jag med lurar i öronen o fötterna upp i luften, härligt! En smeksam manlig röst säger åt mig att jag ska andas djuuupt samtidigt som jag upprepar ett mantra, gissa om det är njutbart?! Bengan skulle bara veta...

Nä nu ska jag ta tillvara på solen som tittar fram och samtidigt titta till Bengan en stund.

Tack ni snälla som kommenterat mina inlägg och förlåt mig för att jag inte svarar er en och en. Det blir ett kollektivt tack istället!

Pussokram!

Jag lovade vid ett tillfälle att ta reda på hur "Hårnålsträdet" kom till, nu vet jag. En gigantisk tall som står i skogen ovanför Österåsens byggnader har massor av gammeldags hårnålar instuckna i sig. Man får höja blicken en hel del, de rostiga nålarna har suttit där länge, sedan sanatorietiden.

Kvinnor, män och även barn kom hit för TBC, eller lungsot som det hette i folkmun. De kom för den friska luften, den näringsrika maten och en och annan lunggasning.

Läkaren här välsignade många par som fann varandra och uppmuntrade kärleken.

Kvinnorna som frisknade till och kunde ta längre promenader, de tog hårnålar ur sitt långa hår då de kom fram till Trädet och stack in dem där för att antingen markera att de orkat gå så långt eller att de lämnade någon form av besvärjelse att de skulle bli helt friska. Man vet inte  säkert varför, men en form av markering av kvinnor är det i alla fall och det ser häftigt ut med alla dessa rostiga nålar från förr. En tydlig hälsning från tiden.

Annars flyter dagarna på, vi är mitt i andra veckan nu, tiden går fort. Veckan började med regn och sval luft, idag vaknade jag till sol, men nu är den borta.Min träning som var tänkt till efter lunch, blev inställd på grund av mitt onda knä. Skitknä, tänker jag då, men har fått lära mig att andas i smärtan. Jag andas o andas, flåsar på så jag blir yr, men ontet sitter som en smäck. Nu efter en 1-grams Alvedon har smärtan lagt sig, tack o lov.

Mindfulness, medicinsk yoga, avslappning och så vidare leds av en sjukgymnast, härlig kvinna. Hon försöker få in i motsträviga skallar att vi ska slappna av då smärtan trycker på, men det är som sagt inte helt lätt att lyda. När vi sitter, ska vi använda våra sittknölar, vet ni var de finns? Man sitter långt ut på stolen, så det känns lite "skavigt", då har man hittat dem! På dem ska man sitta och samtidigt hålla balansen med rak rygg, lätt böjd nacke, aningen framåtlutad och ANDAS! Man bli faktiskt väldigt avslappad, så pass att man håller på att glida av stolen. Värst är det då man ska göra detta stående. Smygkikar man på andra, ser man ett hav av svajande människor, ser rätt kul ut.

Nä hörni, det här blev ett faktafyllt inlägg, lite trist kanske, men så här är det.

Skötomerkram!