Senaste inläggen

Av Inger - 16 maj 2012 18:40

 Bara så ni inte glömmer hur det såg ut för ett litet tag sedan! Inte alls längesen det var så här mycket snö och sparken var ett ypperligt redskap att ta sig fram på hala vägar. Usch o fy tusan!

Nä nu är det inte långt kvar till detta  Åh så jag längtar att få öppna första suringsburken, känna pyset och doften, klämma skalet av mandelpäran, ta en Åålborgs och en tunnbrödsmacka med prästost!

Men först ska vi ha detta  "sommar, sommar, sommar, de är dans i Folkets park..."    

En bild från Höga Kusten, närmare bestämt från altanen i

kusinstugan! Gissar att vi kommer att besöka Skoved även i sommar.

Nu vred det om lite i längtanshjärtat, men på ett bra sätt!

Kanske även en bild från Sösjö?   Paviljongen nere vid sjön, där har vi många glada kaffestunder!  

Många bilder blev det, lite blogg. Men så är livet ibland, mer eller mindre.

Av Inger - 14 maj 2012 22:23

Här är jag till vänster, äldsta barnbarnet, äldsta dottern och halva tvillingdottern.

Varför jag visar det här fotot, är för att jag har lite funderingar om familjerelationer.


Varför är det så att barnen som man älskar så mycket, kan reta gallfebern på mammor ibland? Alltså inte så att man bara blir lite irriterad eller förbannad, nä så att det känns som att man avskyr sin avkomma! Helst skulle man vilja förminska dem och stoppa tillbaka dem dit där de kom ifrån. Man går och retar upp sig så till den milda grad och ungarna på sitt håll har samma känslor. Man tänker att man vill minsann aldrig i livet be om förlåt, eller ta första steget till försoning. Jag menar, det är ju JAG som har rätt, jag är mamma och har alltid rätt. Samtidigt går de och tänker precis samma sak.

Så helt plötsligt glömmer jag bort att jag var arg och så ringer jag...eller så ringer de, suck.

Jag tror så här; vi är så förbaskat lika varandra i sinnet, det är därför vi kan reta varandra så förbenat. I själva verket så bråkar jag med mig själv kanske? Betyder det att jag inte tycker om mig? Jo, visst gör jag det, men inte alltid.

Under tiden man är "osams" med sitt barn, då kommer ruelsen. Man kommer till funderingar som "vad har jag gjort för fel, tänk om han/hon tar avstånd från mig för alltid" osv. Magen värker och allting hänger och känns grått.

Men så sker det som alltid sker, minnet sviker och jag ringer upp! Så säg inte att det är negativt att minnet sviker!


Idag har solen lyst, mest med sin frånvaro, men närvarit ibland. Det har blåst småjävlar, men världen är ljust grön och vitsipporna står som spön i backarna. Jag har varit på vårdcentralen och pratat Waran, men det mest intressanta var att läkaren hade smygkikat på internet på mitt isotopresultat och med ett jätteleende berättade han att allt såg oförändrat ut! Vad mitt resultat på datortomografin var, kunde han inte säga då det inte kommit in i rullorna än. Jag gillar verkligen den här doktorn, han har hängslen på sina säckiga jeans, rutig flanellskjorta och så pratar han småländska. Dessutom är han alltid glad och går omkring och smånynnar i korridorerna. Så skulle fler doktorer vara.

Nu ska jag börja om med Waran, så nu börjar veckosticken igen till rätta dosen är inställd.

Det var lite jobbigt att bli äldre, men alternativet är ännu sämre!

  
Av Inger - 11 maj 2012 20:23

  Inlägget jag skrev i morse bara försvann då jag skulle lägga in bilden på fåglarna, nu försöker jag igen.


Grå, grå, grå började dagen, det var som att Gud dragit ett grått flor över himlen. Det färgar av sig på humöret, så jag har varit grå till sinnet hela dagen. De enda som inte bryr sig om färgen på vädret är fåglarna. De far runt, runt, kvittrar och pippar av hjärtans lust. De ser ut som att de bara lever idag och måste skynda sig att föröka sig.

Vi lägger ut frön åt dem fortfarande, frön som blir till kamp mellan dem och rådjuren. Vi har en ungbock och en get som far fram som dammsugare och käkar frön för brinnande livet. Kul att se på dem och fåglarna.


Ibland önskar jag att jag var en bofink. Tänk att ha en hel vår full med pipp o popp, kvitter och matintag. Bara flyga omkring och njuta för att så småningom mata sina ungar och på höstkanten flyga till värmen och vara där hela vintern. Sedan kommer våren och så börjar det härliga livet igen (det där ser ganska mänskligt ut).

Nä, att vara människa är nog inte så tokigt det heller...

Jag får försöka ruska av mig det grå floret, skaka fram det färggranna som finns under och bli glad igen. Det går ganska lätt, långdepp ligger inte för mig.

Jag har haft mina två yngsta döttrar här ett par timmar idag, de var/är på väg till Umeå med sina män. Förr då de bodde hemma, sjöng vi tillsammans och idag gjorde vi det också! Eller rättare sagt, de sjöng för mig. När de sjöng Enyas "Marble hall" i stämmor, då rös jag av glädje! De har underbara röster...säger partiska mamma. Så lite glädje har det allt varit idag, mitt i det grå.

Nu ska jag gå ner till teverummet och förgylla tillvaron för Bengan, han kan behöva lite fägring!

Av Inger - 9 maj 2012 17:38

Den här bilden är från i höstas, jag har inte varit ner till stugan än i år.

Jag längtar att få sitta i min gamla hammock, putta på med foten till lagom gung. Kanske lägga en filt över benen om det är kyligt, dricka en kopp kaffe o ta en bulle. Gungeligung. Titta ut över sjön, höra lommens ödsliga rop och se Malte gunga i hängmattan nedanför oss. Se hur nedgående solen smeker dassväggen, smyga ned och se efter om pärblasten (!) kommit upp. Gå ner till bäcken för att se om några harrar finns i år- stekt harr är så gott! Kanske glida iväg i båten (om jag tar mig i) med den elektriska tysta motorn, kasta i flötet för att få ett par miniabborrar som vi sedan kan röka med enris, mmm! Sitta på dass tillsammans med urgamla 91:an och Lille fridolf, dörren på vid gavel så man hör fågelsången.

I Sösjö är det så tyst, första nätterna har man svårt att sova då fåglarna kvittrar som om de hade högtalare i näbben. Inget brus från bilar eller andra motorer, bara plasket från sjön då en och annan sjöfågel tar en firre, det är så tyst att man hör sina egna hjärtslag. Så småningom vänjer man sig vid tystnaden och då man kommer hem hör man alla ljud jättestarkt.

Det är en lisa för kropp och själ att vara i Sösjö, ändå får jag "lappsjuka" efter några dagar! Men det är mest då vi är ensamma där, är någon annan i gammstugan eller friggen, då känns det bra.


Idag har jag varit på datortomografi, så nu är jag mer stucken. Jag känns lite trött idag, vaknade klockan fyra i morse av flimmer och illamående. Somnade till lite då och då, men det blir nog tidig kväll idag.

Har fått tid på onkologen (till min favoritdoktor), fredag den 18, så nu kan jag gruva mig en hel vecka. Lite knaster och värk i vekryggen gör att "gruvningen" blir större. Men efter läkarbesöket far vi upp till stugan och  jäklar om inte snön är borta då! Gungeligung...

Av Inger - 7 maj 2012 22:40

   Förra veckan tog jag prover inför Zometan idag, plus att jag fick sticka för isotopen. I morse ringde onkologsköterskan och sa att jag måste gå på lab och ta ett prov som de glömt pricka för. Suck. Jag var redan blå i armvecken och nu blev det ännu värre. Nå, upp till onkologen för att få ännu ett stick i armvecket (tur man har vener på fler ställen!) Ssk stack så klart fel, så hon fick göra ett nytt försök och nu lyckades det! Jag fick mitt koksalt, min Zometa och lite mer koksalt.

Men nu ser jag ut som värsta sprutnarkomanen i mina armar, tur man är lite lös o sladdrig så det inte syns så väl.

Jag har bara gott att säga om all personal på sjukhuset, jag frekventerar mest lab, onkologen, medicin, röntgen och fys. lab, och överallt är det underbara människor! Herregud, när jag räknar upp alla ställen så ser jag jättesjuk ut! Men det är jag inte, hjärtat mår bra, det tickar på lite fort emellanåt, men det ger sig alltid. C står stilla, förhoppningsvis är det så även nästa läkarbesök (snart...), jag har ont lite här o där, det knakar då jag sätter fingertopparna i golvet med raka ben, men det är nog åldern, eller kanske då magarna pressas ihop. Min "hjärna" säger att jag mår bra och då är det så.

Jag fick ingen tid för läkarbesök idag, ssk skulle skicka det till mig. I morron är jag helledig, inga stick alls! På onsdag blir det stick och mer kontrast (jag lyser nog i mörkret, får kolla det en natt).

Sen är jag ledig fyra hela dagar! Jag måste säga att det är tur jag är passionär, annars vete fåglarna hur det gått.

Nå, nu är det fem veckor till nästa procedur och då är det sommar hörni!



Av Inger - 6 maj 2012 13:54

Ja så är då Bengans födelsedagsfest över. Det känns som när man var liten och badade i badkaret, man ville aldrig kliva ur för det var så mysigt, men då mamma drog ur proppen och vattnet kallnade och försvann, då var man tvungen.

Som jag har organiserat och räknat personer (kom alltid fram till lika antal), som jag dukat och dukat om, som vi flyttat möbler och som jag strukit dukar. Till slut kom jag på att lägga två vita trådgardiner omlott på lååånga bordet i allmogerummet.De behövde inte strykas heller.

 Jag har beställt mat, avbeställt och beställt på annat ställe. Köpt vin, öl och mera vin och öl, nu har vi vin och öl så det räcker en bra bit in på höstkanten. Maten då, ja den hade säkert räckt till alla grannar också- även nästa vecka. Vi tyckte att stockholmsåkarna skulle ta med färdkost på hemresan också, blev meloner och andra frukter mest (men då blev vi av med lite).

Men idag kommer två döttrar och deras storätande män hit, så då blir maten decimerad rejält. Det var ett riktigt trevligt kalas, även om jag för det mesta satt som en hösäck på en stol med en full tallrik framför mig. Men som jag är legitimt skruttig i kroppen, var det ingen som tittade snett på mig. Ibland är det nästan "skönt" att ha en diagnos. Förstå mig rätt, jag är av naturen ganska bekväm av mig och gillar att sitta på rumpan, så detta med min sjukdom är rätt bra att rida på emellanåt.

Bengan är nöjd med festen, även om han protesterade hejvilt före. Då alla sa att det var god mat och trevligt ordnat, då sög  han åt sig som en svamp och blev stolt. Jaja, av hänseende till hans höga ålder, så får jag stå ut med sådana saker.

Idag har jag torkat golv här o där, plockat ihop, slängt skräp och hängt tvätt. Jag har nästan kammat mig och faktiskt borstat tänderna, känns riktigt alert.

Ska bli intressant att se hur Bengan ska tackla MIN 70-årsdag som inträffar nästa år!

Av Inger - 3 maj 2012 10:05

  Igår satte jag larmet på både telefonen och klockradion på 7,30. Jag skulle upp för att ta prover på lab och få isotopinjektion på klin.fys.kl 9. Men tror ni inte att jag vaknade piggare är någonsin kl. 5,30! Jag låg och knep ihop ögonen och försökte somna om, lögn i helsike. Det var bara att kliva upp, duscha och göra frukost.

Iväg till sjukhuset och upp till klin.fys för injektionen, sedan två olika prover på lab. Med mina omlindade armveck for vi så på bageri för att beställa tårtor inför lördagen. Har ni känt så underbart det doftar på ett riktigt hembageri? Där står man, omgiven av väldoft, ser alla dessa bullar, gobitar och limpor vimla framför hungriga ögon. Självklart köpte jag varma frallor och goa bullar med "mormors hosta" på.

Efter uträttat värv, for vi till Annalena för förmiddagskaffe (med fralla o bulla), satt och surrade en stund, sedan for vi på ett par affärer, hem igen och iväg igen för att jag skulle göra min skelettscanning. Isotopen ska verka i tre timmar, så den riktigt kommer ut i blodomloppet och gör skelettet självlysande. Där låg jag på rygg på ett "bord" i 25 minuter blickstilla medan scannern gjorde sitt. De sista fem minuterna somnade två fingrar och jag hade väldigt svårt att inte röra dem.

När det var klart for vi på Ikea och åt lunch, sedan på "boa" för att köpa mer vin och öl (tur det ligger nära). Efter diverse turer på olika affärer i området, for vi så hem. Jag pustade ut, bara för att upptäcka att jag hade en klipptid om tjugo minuter. Tillbaka till Birsta och Cupolen och en helt ny frissa. Hon var så härlig, pratade och klippte så det osade!

Igår kväll var jag lite trött, somnade i soffan och masade mig till sängen vid tio.

Idag är jag pigg igen, nu ska jag ta en kopp kaffe och klockan 14 ska jag in till stan på ansiktsbehandling och bryn o fransfärgning. En julklapp från min omtänksamma äldsta dotter, hon kan hon!

Det är många förberedelser inför Zometan med provtagningar och inför läkarbesöken med isotopscanning och datortomografi, plus provtagningar.

Nu är det Zometa på måndag och då får jag tiden för läkarbesök också, något att gruva sig för...som vanligt.

Men jag har Sösjö och sommaren att se fram emot!

Av Inger - 29 april 2012 12:00

Jag  läste i mina gamla dagböcker och såg att i fjol vid den här tiden kunde vi köra ned till stugan i Sösjö obehindrat, dvs utan snöhinder.

Som jag har tjatat på Bengan att vi måste åka och se hur där ser ut. Igår blev det äntligen av.

Vi bestämde oss för att lösa Melodikrysset innan vi for, sagt och gjort. Därefter kokade jag kaffe, Bengan bredde mackor och vi packade Korgen med allt vi skulle behöva och lite till. Jag är en sån där "försäkerhetsskull-människa".

Härifrån och till stan är det ca två mil, från stan och till Stöde ca fem mil. Härifrån och till stugan är det ca femton mil.

Jag lovar, milen till Stöde tar säkert fyra timmar, så känns det i alla fall. Fruktansvärt tråkig väg också, om man inte stannar för fika i Lomtjärn...och det gjorde vi inte.  Det är så förbaskat långt att inte ens tio mil i Jämtskogen tar så lång tid!

Nå, vi kom fram i alla fall och vägen kan man väl inte klaga på, de vanliga guppen vid denna tiden på året. Om det inte hade varit för grusvägen från Bräcke kyrka till Sösjö! Leråker! Totalt sönderkörd, spårig med svaga vägkanter och djupa diken. Bettan for som en sladdertaska hit och dit, Bengt hade stora problem att hålla henne på "vägen". Den vägen som är så kul att åka fort på somrarna då det är torrt, berg o dalbaneaktig som den är och väldigt slingrig.

Lätt illamående såg vi så sjöänden...isen låg! Då vi närmade oss infarten till stugorna, blev snöhögarna större och större och precis där vi skulle fara ned, där var en halvmeter snö! Besvikelsen stod högt i tak.

Medan jag satt kvar i bilen och fikade, drog Bengt på sig storstövlarna och pulsade ned till stugorna. Jag vevade ner rutan såpass att jag hörde fåglarna och suset i träden, medan jag drack mitt ljumma kaffe och åt min ostmacka (där osten blivit uppblött av gurkan).

Allt var ok i alla fall, bryggan var på väg ut som vanligt, de kraftiga stöttorna som håller upp brotaket hade som vanligt rasat och tagit med sig en del av verandaräcket på framsidan. Som vanligt. Men glasverandan hade klarat sig och det var fullt med blåsippor ("hade tänkt plocka några till dig, men då hade de vissnat på vägen upp till bilen"). Både gammstugan och vår stuga, inklusive dasset och friggen var helt ok. Skönt, tänkte jag då jag fick rapporten.

Suck, vad härligt ändå att få komma till Sösjö!

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Min barndoms somrar på Björkön


Skapa flashcards