För många år sedan fick jag en skojlicens från min kusin i LA. På den stod det att jag nu var en licensierad backseat- driver. Det menas ju så klart att man som passagerare inte kan hålla truten då någon annan kör, utan man vet bäst hela tiden hur det ska köras. Idag fick den titeln en helt annan betydelse!

Vi hade varit på Ica och handlat, jag hade som vanligt tjatat och pratat hela tiden typ "hämta det o hämta det, nu får du gå och byta det o det" osv. Så småningom kom vi ut till bilen, jag satte mig i passagerarsätet fram och Bengan packade in i baksätet och gick med kundvagnen. När han kom tillbaka gick han in och satte sig...i baksätet! Han kom dock på sig snabbt, skyndade sig ut och med röda kinder satt han sig i förarsätet. Jag fick så klart ett vansinnesanfall och skrattade så jag tappade andan. Jag tyckte det var fantastiskt roligt, Bengan tyckte väl att det var "så där". Hela vägen hem spann jag vidare på temat backseatdriver och hans höga ålder.

En liten historia som jag bara måste dela med mig av.(med Bengans tillåtelse så klart!)  

Då jag hade fyllt 49 år i november år 1992, fick jag kallelse till mammografin. Jag gick dit så klart, kanske denna gång med onda aningar. Jag hade nämligen en tid känt en knöl i mitt vänstra bröst. Vid mammografin syntes inget, men då jag framhärdade fick jag en ny tid för mammografi vid huvudkliniken. Väl där fick jag genomgå en mycket smärtsam hopklämning av brösten och på ena plåten syntes en svag skugga, likaså på den andra.

Jag blev direkt ordinerad att fara till sjukhuset för punktion av båda knölarna, sedan fick jag fara hem.

Efter ett par dagar ringde sjkh till mig på jobbet och gav mig en tid för samtal till läkare.

Jag och min man for dit och jag fick beskedet att jag hade en hormonell cancer i vänstra bröstet och en ofarlig cysta i andra. Tumören var 30 mm stor och skulle tas bort, samtidigt skulle även cystan i andra bröstet tas bort.

Jag tror det tog en vecka innan jag lades in för operationen. Under tiden utbröt lite kaos i familjen. Alla utom jag trodde att jag skulle dö. Jag fortsatte jobba en vecka och fick muntra upp mina arbetskamrater som var förtvivlade över min situation. Min ena tvillingdotter var i USA och studerade, hon kom hem i ett nafs.

Så kom då Dagen. Jag förbereddes med allt som skulle vara, detta skedde tidigt en morgon. Dagen gick och jag fick inte komma på operation, inte förrän sent på eftermiddagen.

Jag vaknade upp så smått på "uppvak", mådde fruktansvärt dåligt, spydde och hulkade. Så småningom fick jag komma upp på salen igen och då upptäckte jag att jag kunde inte vända mig i sängen då jag hade dräneringsslangar från båda sidorna. Hela mitt vänstra bröst var borta (som jag och kirurgen kommit överens om innan) och i mitt högra var knölen borttagen. Jag fick besök dagen efter av hela familjen och överöstes av blommor (jodå, man fick ha sådana inne då) från många människor.

Efter någon dag i stillhet skulle jag så pröva mina ben, det gick väl så där. Lite "nyfödd kalv"-känsla. Men nu fick jag lära mig att "plocka äpplen", vilket gick till så att jag skulle sträcka armarna över huvudet och liksom töja upp och ned. Detta för att inte armarna skulle bli stela och svullna eftersom lymfkörtlar tagits i ena armhålan och det kan ge ödem i armen.

Allt förlöpte bra, jag fick ingen som helst medicin och efter fem år blev jag friskförklarad från cancern.

Jag kom så småningom in i klimakteriet och hade sådana uttalade besvär att jag gick till läkare för dem. Läkaren på vc tog kontakt med min läkare på sjkh och hon sa att det var helt ok med hormonbehandling.

Hade jag vetat det jag vet idag om hormonbehandlig/bröstcancer, hade jag stått ut med mina problem.

Nå, åren gick och 18 år efter första cancerbeskedet fick jag ett nytt. Det hade blivit metastaser i skelettet med bröstcancerceller i dessa. Jag hade i flera år trott att min onda höft var ett resultat av tunga lyft i de jobb jag haft genom åren, men så var det inte. Jag fick en utredning med röntgen, ortopeden, remiss till Umeå och provtagning på största metastasen som satt/sitter inkapslad i högra bäckenskoveln. Dessutom finns metastaser i flera kotor i ryggraden, bröstryggen och fram på bröstkorgen någonstans. Den här gången gick det inte att operera bort eländet.

Jag fick strålning tio gånger mot smärtan i bäckenet, så småningom fick jag även en slags antihormonbehandling, via små tabletter. Dessa visade sig ha bra effekt, cancern bromsades upp. Av dessa små piller blir jag benskör, så för att motverka det får jag Zometa intravenöst var sjätte vecka. Innan den behandlingen kunde sättas in, fick jag sanera mina tänder, dra ut en och gå till tandhygienisten frekvent ett tag. Detta för att Zometan kan göra så tandbenet inte läker som det ska, om man har gjort ingrepp som tar på tandbenet.

Nu går allt sin gilla gång, cancern har stått stilla hittills och jag mår förhållandevis bra. Men inför varje läkarbesök får jag stålsätta mig, jag vet ju att den behandling jag får inte kan vara lika effektiv i längden. Jag "målar faan på väggen" och ställer in mig på att C har intagit fler ställen i min kropp. Jag vet också att den här sortens C kan sprida sig till lungor, lever och hjärna. Därför när jag får huvudvärk, tycker mig få svårt att andas, får ont i magen, är jag säker på att nu är det kört!

Ja jösses, vilken tur det är att jag trots allt har ett positivt sinnelag och försöker ha så kul jag kan. När jag läser igenom det jag skrivit nu, kan jag inte fatta att det är mig själv jag skriver om!

Kvinnor, glöm inte att undersöka, klämma o känna på era bröst. Det är faktiskt livsviktigt!

Glöm heller inte: Man har sig bara en gång!

  Hittade igen dessa hemsydda byxor, strök dem och minnena vällde över mig.

Min mamma var en mycket duktig hemsömmerska, hon sydde klänningar, kappor, hattar och barnkläder. Vilka flotta kreationer hon sydde åt sina väninnor! Jag kommer särskilt ihåg ett tyg av guldlamé, som hon sydde en underbart vacker klänning av, tror det var till tant Märta. Tant Märta bodde i Härnösand och var gift med en skrothandlare (som det hette på den tiden), de hade bra ställt, så hon betalade säkert en bra slant för den klänningen.

De här byxorna är jag inte säker på att mamma sydde, det kunde lika gärna vara moster Elsie eller moster Carin som sytt dem. Det var i alla fall min äldste kusin Bernt från Göteborg som hade dem på sig på ett foto i vårt gamla fotoalbum. Bernt var flera år äldre än mig, så byxorna torde vara närmare åttio år gamla. Om man vänder på byxorna ser man hur snyggt de är lappade där bak, man gjorde så på den tiden. Blev det hål eller slets ut, vips sattes det på en lapp.  

Tänk att de finns kvar och är helt användbara än i dag! Nu är det visserligen inte en unge som skulle ta på sig sådana hemsydda pösbrallor, men ändå.

Jag hittade även igen en liten kappa som mamma sydde till mitt äldsta barn då hon var ca tre år , den är betydligt yngre, kanske lite mer än fyrtio år. Men välsydd med fint gult foder och den lilla hängaren är kvar!

Jag är nog i en nostalgisk period, tänker ofta tillbaka på min barndom. Förmodligen är det för att PRO-cirkeln "Skriv ditt liv" har börjat igen. Jag skrev mina "memoarer" för några år sedan, men jag kommer hela tiden på nya saker jag gjorde.  Bra med datorn, då kan man gå in och fylla på med minnen.

Idag har vi rensat balkongen på massor med fina gamla trasmattor som vi får försöka avyttra, jag lägger inga sådana på golven här hemma, det blir för halt. Några tar vi upp till stugan, andra slänger vi. Tänk på dessa kvinnor som satt och vävde mattor av gamla kläder, vilket arbete!

Vidare har jag strukit handdukar i massor! Jag är handduksnarkoman, kan inte gå förbi Hemtex utan att köpa ett par handdukar.

Jag har också fått mitt fågelhus placerat precis där jag vill ha det, nu kan jag sitta och titta på pippina då de vräker i sig frön igen.

Nu ska jag ge Bengan lite axelmassage, han är värd det idag!

Slut på nostalgikvarten, i morgon är jag i nuet igen med PK-prov och Birstarace!

Söndagskvällskram!

Nu då hösten är accepterad av mig, så kan jag börja blogga igen. Jag har väldigt svårt att slita mig från sommaren, men i år har det liksom varit omväxlande höst och sommar hela tiden.En enda sammanhängande sommarvecka var det i augusti, min första vecka i Österåsen, den 13- 19. Därför var det inte lika svårt i år att tänka HÖST.

Idag skiner solen i alla fall, sitter man inne och tittar ut, kan man nästan tro det är augusti igen. Men så fort man sticker näsan utanför dörren så är det höst! Men jag klagar inte, det kunde ha varit snöglopp.

Livet går sin gilla gång (tack o lov), jag mår rätt bra och har inte så himla ont i benet nu. Jag stretchar så fort jag suttit eller legat, det känns bra för mina knävecksmuskler.Dock, efter min senaste Zometabehandling har jag inte mått så bra inombords, lite småont och illamående. Jag ska snart få ett läkarbesök och före det både skelettscanning och en titt på hur mina organ mår. Alltid lika spännande och varje gång har jag illavarslande känslor. Jag är liksom förberedd på "det värsta", så jag inte far så illa OM det nu skulle vara "det värsta". Tror jag.

I söndags kom våra kära vänner Signhild och Erik och hälsade på oss. De var på väg norrut till sin hemstad, från Smålands djupa skogar. Där hade de hälsat på sina barnbarn och deras familj.Vi åt surströmming till middag, spelade Bingolotto på kvällen, skrattade och hade så trevligt. Igår morse efter frukost for de så iväg. Tack snälla ni för att vi fick "rå om er" en stund.

I morse vaknade jag av ett knackande på fönstret. Eftersom vi har sovrummet på andra våningen så förstod jag direkt vad det var. En liten talgoxe satt och pickade på fönsterkittet i vild förtvivlan efter mat.Så nu är det dags att flytta tillbaka fågelhuset och fylla det med fröer. Eftersom vi har inglasat nu, så kommer fågelhuset att stå lite längre bort från köksfönstret, men å andra sidan blir det lättare att fylla på fröer.

Apropå fönster, jösses vad fönstren är skitiga nu! Jag får nog smyga hem fönsterputsaren innan vintern. Ja det ska jag!

Ikväll får jag igen Bettan, min lilla Nissan Micra. Hon har varit bortlånad en vecka till äldsta dotterns familj då deras bil (som de köpte av oss  )har varit ostartbar och på verkstad. Ska kännas skönt att ha henne på gården igen och kunna dra iväg när jag får lust.

Jaa hörni, nu kommer jag inte på så mycket mer att skriva om...jo jag ska börja i "Skriv ditt liv-cirkeln" igen på torsdag, ska bli himla kul!

Nu ska jag fixa håret och försöka sätta på mig ett ansikte, vilket blir svårare för varje år, då skinnet blir större o större...

Ha en skön tisdag mina eventuella läsare, sköt om er rejält! Vardagskram!