Funderar lite på det här med hur olikheter passar varandra.

HON är "av naturen" positivt lagd och med det följer fantasi, naivitet, generositet osv.

HAN är "av naturen" negativt (realistiskt) lagd och med det följer inte ovanstående.

HON älskar att göra människor glada, på ett eller annat sätt.

HAN har inte den förmågan, men tycker om då människor är glada.

HON ser ett halvfullt glas,

HAN ser ett halvtomt.

HON älskar att planera och se framåt med än det ena, än det andra projektet.

HAN tycker inte alls om att planera, tar det som det kommer.

HON tycker att pengar är till för att användas, särskilt på roliga saker.

HAN tycker att pengar ska sparas och växa.

Hur går då detta ihop? Jo, HON lär sig att vara lite förutseende, HAN lär sig att skratta, HON lär sig att tänka efter före, HAN lär sig att vara lite mer spontan.

Med andra ord, DE lär av varandra och tar till sig det bästa.

Men är det verkligen så här? Dras alltid ytterligheterna till varandra? Växer man alltid ihop?

Nej så klart blir det slitningar i förhållanden och det kan bero på olikheter, man växer ifrån varandra på ett sätt och växer ihop på ett annat.

Det gäller att peta fram den där första spänningen som fanns alldeles i början. Kanske man får ta till rollspel?

Så är ju "vanans makt" stor också, man trivs med sin moatjé, har liksom bott in sig med och vill inte (eller ids inte) byta ut den.

Ja inte vet jag om jag blev något klokare av detta, men kanske du som läser, har lite bra tankar?

PS, HON kan bytas ut till HAN o tvärtom...DS.

  Idag var det dags för en ny behandling, ja Zometa då. Det är sådant jag får intravenöst var sjätte vecka nu, förut var det var fjärde. Zometan ska ju stärka mitt sköra skelett som blir svagt av hormonblockeraren jag äter för C. Dessutom ska den göra så att jag får mindre ont i kroppen.

Tänk, när man får en medicin, så blir det biverkningar och då får man en ny medicin för det. Som tur är, har jag inga mängder medikamenter, tar fyra små piller på morgonen och en och en halv på kvällen. Har slutat med 1 grams Alvedon på morgonen  för att kolla om mitt njurvärde sänks. Idag var det på tok för högt, suck. Det enda man egentligen kan göra själv är att dricka mer. Och kanske dra in på mediciner som inte är livsnödvändiga.

Jag har i alla fall känt verkan av Zometan, tycker att jag har mindre ont i ben och rygg nu.

Känns lite märkligt att ligga i en säng på sjukhuset ett par timmar med en nål i armen och omkring mig ligger tre andra patienter med varierande grad av C. Idag var det en kvinna som hade fem påsar på sin "stång" som skulle gå in i hennes blod. Hon låg mest och sov hela tiden. Mittemot mig låg en man som var så mager, han sa till ssk att han vägde 68 kilo nu och då ska ni veta att han är säkert 1.85 lång! Tror ni inte att en liten tanke for igenom mig..." 68 kg, det skulle jag vilja väga". Men det var bara tillfälligt jag tänkte så. Jag är hellre tjock och fet så det finns lite att "ta av" om det skulle bli nödvändigt.Jag var för övrigt den enda som verkade piggelin om man säger så.

Det är många tankar som snurrar i skallen när man ligger där, men idag var det extra jobbigt. Jag hade nämligen tagit Lactulos vid 9-tiden, fått "gjort" en hel del innan vi for, men kände då ssk hade satt nålen och giftet började gå in i kroppen att magen började bullra! Som tur var kunde jag ta ställningen med in i badrummet som är alldeles utanför salen. Har ni försökt släppa er tyst då ni är bland folk? Då vet ni att det inte går. Trodde att jag skulle fara upp i taket av trycket och vilken trumpetstöt! Nå, det var bara att se oberörd ut då man gick in igen och låtsas att det var någon annan. Bengan verkade inte ha hört något i alla fall.

Jag är lite mör i kroppen, precis som jag brukar bli efter Z. Men kvällen får tillbringas i soffan och Bengan får passa upp mig lite.

Nu blir det inte mer, morronrock på o mjuksockar. Sköt om er och ha en fin kväll, tröttoslappkram!

  "Granen står så grön o grann i stugan"...ja det gör den! Med tre cm nya skott över hela granen, lär den få stå kvar länge än. Vi chansar på att det bildas rötter också, så att vi kan plantera ut den till våren. Ni som känt mig ett tag, vet att vi alltid har kvar våra julgranar länge. Jag gillar att se den stå där och lysa, glittra och dofta då jag kommer ned i gillestugan. Annars har vi plockat undan all övrig jul, inte en tomte så långt ögat når...ja just ja, det står en ful julbock utanför tvättstugan, den ska bort!

Så var det snor. Massor. Jag förstår fortfarande inte var allt kommer ifrån- allvarligt! Bildas det vätska i bihålorna, vätska som rinner ned i näsan och ska ut? Men hur blir det den konsistensen det har då man snyter ut? Och färgen? Jag får ta och googla på snor. Hur som haver, mitt snor har antagit en hjärnsubstansliknande konsistens, så ni förstår att jag är orolig?

Hosta då? Jag slutade röka för i år tio år sedan, hade då ett förfärligt pipande och rasslande i luftrören då jag var förkyld- också. Det är samma sak nu, så fort jag lägger mig eller lutar ryggen bakåt i soffan, då sätter det igång. Två första dagarna av min förkylning, då jag satt och sov, kunde jag väcka mig själv av att något (jag) pep och lät. Bengan sa på morgonen att han trodde det var rådjuren som brölade där ute, men så såg han att det kom från mig. 

Som tur är, sover jag bra på nätterna nu, men vaknar på morgonen torr i halsen ända ned till fotsulorna. Gissar att jag snarkar en del.

Alkoholen då? Ja den enda alkohol jag intar är den jag använder till mina händer, så var det med det roliga.

Nå, det var min lägesrapport för idag. Jag mår för övrigt alldeles utmärkt, har bra matlust och ska ut i morgon, ut i friska luften!

Sköt om er och tänk på att du har dig bara en gång...

  Haha, vad trodde ni va?!

Gissar att det finns fler där ute med samma fantasi som jag? Men detta ska handla om helt vardagliga, trista saker. Ville bara väcka lite uppmärksamhet.

Jag är sjuk. Fortfarande. Vid det här laget har jag snutit ut vänster hjärnhalva och är säkert snorig en vecka till. Vojne, vojne, hur ska detta sluta? Hostan på nätterna då jag sitter och sover i sängen, är inte av denna världen. Då jag äntligen fått lugn på hostanfallen och kan andas genom näsan, lägger jag mig ytterst försiktigt på kudden och andas lugnt och varsamt. Vad händer då jag känner sömnen dra sitt mjuka täcke över mig? Mina fd rökluftrör börjar pipa och gnissla. Högt!! De väcker mig med sitt infernaliska oväsen! En försiktig harkling (för att inte väcka hostmonstret) gör att monstret vaknar i alla fall. Så där håller det på till framåt tre- fyra-tiden. Jag somnar inte av trötthet, ty vid den tiden är jag så arg att sömnen är som bortblåst. Nä, jag somnar av ren raseriutmattning. Vaknade i "morse" klockan 10.45, insåg då att vi missade melodikrysset som vi brukar lösa med Britten o Bosse i Göteborg! Ja vi far ju inte dit förstås, vi använder mobilen mellan oss.

Kalaset i morron då? Känn dig blåst gammelfarmor, du får inte gratta ditt första barnbarnsbarn på två-årsdagen, inte heller hålla hans lillebrorbaby i famnen och snosa på hans lilla tussiga skalle. Inte träffa alla dina barn o barnbarn...

Men jag måste få berätta en sak innan jag gör mig till en martyr. Idag kom Marie och Patrik hit, de hade handlat hostmedicin, mjölk, smör, två portioner färdiglagad mat, en vacker bukett tulpaner och en del andra grejer till oss. För att sätta ytterligare knorr så ville de inte ta emot betalning för det! Vilka underbara barn jag har! David var hit tidigare i veckan med en nässpray som han farit runt halva Medelpad för att få tag i...ja jag säger då det!

Kanske man gjort något rätt då man fostrade sina barn? Haha, nu tar jag på mig det också. Nä mina barn är självuppfostrade, det säger jag om en del av dem...

Nu kan jag inte skjuta upp det mera, jag är tvungen att äntra sängen, darr o gruv.

Eld i brasan? Ja så känns det nästan då jag suttit flera timmar i en plaststol framför datorn, blir väldigt varmt, om man säger så...

Gonattkram på er, gör inget som inte jag skulle gjort om jag kunnat...

Ja vad säger man? På torsdag börjar min efterlängtade PRO-cirkel igen, jag kommer inte att vara där. På fredag har jag en mycket nödvändig tandläkartid, jag kommer inte att vara där heller. På söndag ska mitt första barnbarnsbarn fira två år med kalas, jag kommer kanske, kanske inte vara där.

Så här bestämde jag att mitt frukostbord skulle se ut hädanefter, icke.

Varför detta då?

Jag har i en och en halv vecka haft en hostande, snytande och nysande gubbe i huset, servat med allehanda medikamenter såsom nässkölj, c-vitaminer, hostdämpande, vitlökskapslar, nässpray osv. Allt för att han ska bil frisk och inte smitta ner mig.Hjälpte det? Jaa, ända till i morse klockan sex. Vaknade av andnöd och torrhosta, snor och allmän sjukdomskänsla. Klockan 8,30 skulle installatör komma och sätta in larmenheter i huset, varvid jag och gubben skulle vara med och lära oss.

Klockan halvnio när det ringde på dörren, klev jag upp, drog på mig morronrocken , kam genom håret och travade ned i köket.Där var gubben och en ung kille. Bengan hade faktiskt kokat the till mig och brett en macka. Efter två koppar the och två mackor, for vi runt i huset, jag med fladdrande morronrock och "lärde" oss hur vi skulle göra...detta sedan Bengan prutat en stor summa på allt och jag satt med generande rosa färg i ansiktet.

Den nyttiga frukosten gick om intet och jag ser för hemsk ut...men vi har larm!

Varför är jag förbannad då?

Jamen jag är SÅ förkyld, kan inte gå på varken det ena eller det andra. Som jag längtat.

Och varför är jag förtjust?

Nu ska ni få höra! Jag listade om mig från Söråkers vårdcentral till Timrå vc och i måndags ringde sjukgymnasten på nya stället upp mig och ville att jag ska börja på vattengympan de kör igång med nästa vecka! Jag ska även få komma till vc i deras träningslokal för att jobba upp musklerna och lite annat. Att jag listade om mig, beror på att min läkare har börjat jobba i Timrå och då följer jag efter så klart. Men att sjukgymnasten skulle vara så engagerad trodde jag inte. På min gamla vc var sjugymnasten trööög.

Jag ska få gå på vattengympa, jippiii! Som jag längtat!

Nå, har något mer hänt? Nää...granen är kvar, en del tomtar också, juldukar och gardiner likaså. Bettan är hemma igen efter lång bortlåningstillvaro och reparation. Jag mår bra förutom denna förb.....e förkylning, Bengan snörvlar lite än, men det är inget synd om honom nu.

Det ljusnar mer och mer ute, vackert med solen som kysser trädtopparna så de glöder. Längtan bor i mitt bröst, känns riktigt bra. Alla borde ha en liten längtan, det förgyller tillvaron.

Nu ger jag mig, det tog liksom slut på skrivcellerna i skallen. Tur det odlas nya efter ett tag!

Sköt om er och tänk på att man har sig bara en gång...

Ja så är ordningen återställd, nytt år och vardag. Bilden får symbolisera vardagen, trots juldukar och ljus. Varje dag klockan tre sitter vi nämligen så här och dricker kaffe, så pensionärer vi är. Trivsamt med sådana rutiner, då just rutiner försvinner med jobbslutet.

Bengan hostar och hostar, snyter och snyter sig. Vid varje nysning hukar jag mig, vill inte bli smittad! Kanske oundvikligt då vi är så nära varandra, men för tillfället har vi i alla fall skilda sovrum. Jag är lite känslig vad gäller snarkning innan jag somnat och nu kan jag tala om att det SNARKAS!

Annars är det mesta som vanligt hos oss, dagarna går och vi blir äldre för var dag. Något att vara tacksam för egentligen, alternativet är inget att sträva efter. Hade någon sagt till mig för ca tre år sedan att jag skulle fortsätta leva flera år till, då hade jag inte trott på det. Men dagarna går och jag lever o lever.

Nu har jag skickat ett mail till sjukgymnast att jag vill börja träna, detta för att få upp flåset och få starkare muskler. Herreje, jag är så slapp i kroppen att den fladdrar trots att jag sitter stilla! Jag har till o med fått "grandmaflab" på ovansidan av armarna, där en muskel borde sitta. Suck. Men det är ju så här, man ska ALDRIG ge upp, finns det liv, finns det hopp.

Från o med idag ska jag också dra in på vitt socker...fan tro´t sa rälingen...Men försöka i alla fall. Finns som inget nyttigt med socker, ja hjärnan behöver ju en viss del för att funka, men min hjärna är en sån som VILL gärna. Äta sött menar jag. Den funkar inte så bra varken med eller utan socker i alla fall.

Frukten till frukost har urartat lite också. Då jag kom hem från Österåsen gjorde jag en jättetallrik med skurna frukter, nu delar jag en banan med gubben. Det ska bli ändring nu! Varför är jag så lat och bekväm? Det är nog en liten gen som tyvärr sitter hos många stora människor.

Tänk, idag har jag tvättat och blåst håret, satt på mig ögonbryn, men där stannade det av. Skulle så gärna vilja komma ut och se andra människor, men får behärska mig till gubben blivit frisk. Jag ska ta på mig dubbskorna och ta en stilla sparkprommis i alla fall. Kanske ser jag någon...

Haha, är det någon som tycker synd om mig nu? Sluta med det, jag har det hur bra som helst!

Jag går ner nu och fixar tre-kaffet en timme tidigare.

Måbrakram!