En av alla vackra buketter jag fick på min 70-årsdag.

Blommorna står på stora bordet nere i allmogerummet där det är svalt och skönt för dem. Jag nyper bort visset, fyller på vatten och nosar på dem varje dag. De är så vackra!

Minnet av min födelsedag sparar jag i ett särskilt rum i hjärtat, jag har aldrig förr blivit så firad. Jag är också förundrad över att jag verkligen fick uppleva min sjuttionde födelsedag, det hade jag inte drömt om för ett par år sedan. Men livet gäckar, för mig positivt.

Apropå det, jag hade läkartid idag hos min onkolog, men redan dagen före min födelsedag ringde en sköterska på uppdrag av läkaren som ville ge mig som present att skelettscinten var oförändrad sedan sist. Idag var jag som sagt dit och hon hade inget negativt att säga alls. Ja..kreavärdet var lite högt nu också, men verkade på väg ned. Kalium och kalcium var för högt så jag fick gå på lab och ta om de proverna, läkaren ringde nyss och sa att de värdena hade gått ned också! Jag ska dock få ta ett ultraljud på njurarna bara för att utesluta så det flödar som det ska i "ledningarna". Dessutom skriver hon remiss till min "gamla" vattengympa på sjukhuset, så nu hoppas jag få börja där igen!

Läkaren tyckte också att det var positivt att jag skrev och pratade om min cancer så att gemene man och kanske någon cancersjuk fick läsa att det går att leva gott med en sådan sjukdom.

Ikväll håller vi på att "jula upp" huset, med lite adventsljus och annat krafs. Bengan har fått lite fnatt vad gäller ljusslingor, nu blinkar och glimmar det var jag än tittar ut. En enda tomte har fått tagit plats,   den fick jag i present i lördags, så han var liksom redan här. Resten kommer så småningom.

Bengan och jag tar lite vin till maten då och då, vi har flaskor kvar sedan fyllerårdagen och de får ju inte bli gamla. Hrm. Jag låtsas att det är bra för blodet, både de röda och de vita vinerna.

Vi var bjudna på en fantastisk middag i onsdags, förrätt, varmrätt och dessert. Dessutom en mordgåta att lösa! Jättekul! Vilket samarbete mellan oss detektiver, jag, Bengan, Annalena, Peter, Marie, Patrik och värdparet Annette och David. Många skratt, festklädsel och levande ljus och goood mat. Sånt gillas.

Den tjugonde december ska Bengan och jag fara till Höga Kustenhotellet för julbord, övernattning och Lennie Norman!! En present från mina barn, de vet vad mamma gillar. Lennie norman...suck, han är BRA!

Nä, nu får jag slita mig härifrån och börja tända ljusstakar, nu (nästan) är det advent!

Sköt om er, vi har oss bara en gång. Kram från glada Inger

   Hur bär man sig åt egentligen för att orka? Då jag är helt inställd på  "idag ska kroppen vila, då jag fick Zometa igår". Jag mailade igår till sjukgympan att jag inte kunde komma idag då kroppen var inställd på att vila hela dagen. Jag brukar vara trött, ha ont i kroppen och ha en allmän olustkänsla då jag fått min behandling och detta brukar komma dagen efter.

Visserligen låg jag till klockan nio i morse och jag gjorde inget speciellt under förmiddagen. Men gissa vad som hände sedan! Jag blev inspirerad av Goldis att sätta igång och tvätta fönster! Fick också lite inspiration av att solen lyste rätt in på rutorna och visade spindelväv, fågeldun och skit, gamla flugor och en grå hinna över resten.

Jag började med vardagsrummet, där är fyra stora fönster. Tänkte att jag tar ett i alla fall. Insida, utsida, mellan, skruvade fönster så en mejsel och handkraft behövdes. Tro nu inte att orken tog slut där, icke. Alla fyra fönstren, blecken på utsidan, träet och marmorskivan inne. Blommorna rensades, gardinerna plockades ned och som grädde på moset satte VI upp nya fräscha gardiner som jag fick låna av Annalena. Så himla fint det blev! Bengan har hjälpt till, annars hade det inte gått, jag törs inte klättra på stolar. Eller törs o törs, det blev lättare så. Jag fattar inte att jag idag av alla dagar orkade putsa fyra fönster!

Nu känner jag, då jag satt mig, att kroppen är ganska matt. Hjärnan är inte heller på alerten, lite trögare än vanligt.

Kanske orkade jag för att jag blev så glad att mitt kreavärde var bättre och att jag fick min stärkande Z. Ja ibland orkar kroppen med saker jag inte kunde drömma om, kanske jag är lite för feg för att prova?

Jag upplever att jag blivit betydligt starkare i kroppen än i början då jag fick min diagnos. Ont i ryggen får jag då jag står eller går lite länge, men så har det kanske blivit även utan C? Vad sjutton, jag ska ju fylla sjuttio snart! Jag är ju alldeles för tjock också, konstigt egentligen att skelettet orkar bära upp hela mig! Jag menar, det är ju samma skelett jag har nu som då jag vägde sextiotvå kilo! Usch vad jag misshandlar min kropp, god mat, goda bullar och kakor bakade med smör och kärlek, grädde och glass, sylt och chokladsås. Tänk att Gud gjorde mig till en njutningsmänniska...fast det är ju jag själv som gjort min storlek. Ett ord som vore bra att leva efter är "måttfullhet". Fast jag har förvandlat det ordet till "mättfullhet" eller något sådant.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer, ska ner och äta gulaschsoppa (på burk) till middag. Två limpmackor med fet prästost och ett stort glas kall mellanmjölk till. Lite fika framför teven ikväll, en gobulle och en kaka till...

  När man står vid sina föräldrars gravsten, kommer osökt minnen och tankar fram.

Mormor som var den snällaste man kan tänka sig, precis som en mormor beskrivs i sagorna, hon somnade in helt stilla i sin säng hemma hos oss där hon och morfar bodde. Mormor blev 81 år.

Nästa i ordningen var min älskade pappa, han valde att inte leva längre än till nyss fyllda 50 år

Därpå dog morfar, snälla morfar som gungade mig på foten då jag var liten och som spelade munspel trots sin kroniska luftrörskatarr. Han blev 79 år.

Mormor, pappa och morfar dog 1955, 1956 och 1957. Mamma var svartklädd flera år tyckte jag och på pappas begravning bar hon hatt med änkedok så man inte såg hennes ansikte. Jag var 13 år då.

Morbror Awe, den vithårige gamla militären från Eslöv, som satsade på ett litet jordbruk i Skoved, han var aldrig riktigt nöjd med sitt liv. Han dog 1965 och blev 68 år.

Moster Elsie som var mammas äldsta syster och morbror Awes fru   , ville aldrig ha barn då hon fick passa alla sina småsyskon där de växte upp i Skönsberg. Hon var ganska sträng med oss syskonbarn som dock fick vara med på slåttern och vi fick även lära oss mjölka korna. Hon gjorde "restaurangsmör" som hon lärt sig då hon jobbade på restaurang i Göteborg i sin ungdom. Moster Elsie föddes 1901 och dog 1987, hon blev 86 år.

Min kusin Bernt, snygg som en filmstjärna, for till USA och misslyckades med det mesta. Han tog sitt liv 1974 och blev 40 år.

Moster Carin for också till USA för att jobba som hushållerska till en gammal man i LA. Hon jobbade i många herrans år för mannen och kom bara hem ett par gånger på besök. Moster Carin föddes 1909 och tyvärr kom ett löv på gravstenen, precis på hennes dödsdatum, men jag tror det var  20 år sedan. Alltså blev hon 88 år. Tror jag.

Min lilla mamma fick en demens och hade precis bott in sig på ett fint äldreboende i Ljustadalen, då hon en morgon efter frukost lade sig på sängen för att vila, somnade och vaknade inte mer. Mamma blev 77 år.

Alla dessa släktingars aska ligger i samma grav, Pappa, mamma, mormor, morfar, mostrar och morbror och kusin. De har blivit ett med jorden nu och deras själar är på ett annat ställe hoppas jag.

Sitter o är lite betryckt idag. Skulle ju in på onkologen o få min Zometa, men så ringde ssk i morse o sa att jag inte får någon Z idag, då mina njurvärden låg alldeles för högt. Jag ska dricka massor i helgen och lämna prov måndag morgon, gå till avdelningen för svar och se om jag kan få Z då istället. Känns lite jobbigt, då mina njurvärden mest hela tiden legat i överkant. Jag vill ju att mina organ ska fungera riktigt!

Känns som att något håller på att hända i min kropp nu, jag har ont här och där och mår inte helt bra. Kanske är det inför läkarbesöket denna månad, det brukar ju kännas gruvsamt och konstigt varje gång?

Har känt mig nedstämd ett tag, vet inte riktigt varför. Kanske är det för att jag  ska fylla en massa jämna år snart? Jamen jag borde ju vara tacksam för att jag får fylla år, eller hur?

Idag stämmer vädret in på mitt humör, dimmigt, kallt och grått.Önskar så att vi får snö, så det blir ljusare ute och renare. Fast allra helst önskar jag att det kunde bli vår, med lövsprickning och fågelkvitter, en förhoppningens tid. Egentligen skiter jag i advent, jul o nyår, det kan jag gärna hoppa över.

Men herregud, är detta verkligen JAG?! Jag som brukar vara så positiv, glad och skämtsam.

Nä nu struntar jag i att vara fast i "tycksyndommigsjälv"-träsket, jag får skärpa mig om jag inte ska sjunka ännu längre ned i skiten!

In i badrummet, borsta tänderna, fixa hår och sätta på ansiktet, sen pussa spegeln och säga: "Inger, du är rätt snygg idag, jag gillar dig verkligen"!

Så, nu känns det bättre!