Kan nästan inte tro det är sant så här efteråt. Men nu ska ni få höra:

I lördags då vi var i Sösjö, ville Annalena att Bengan skulle följa henne ut på myren för att se om där fanns hjortron. Jodå, visst ville han det. Men det ville även mamma Inger! Efter att ha kämpat mig i ett par stövlar i storlek 45, dragit ned en mygghatt med flor över skallen, tagit med vattenflaska o munkjacka o myggspray, så var jag klar! "Men snälla du, ska du verkligen med" frågade barn o make, "JAA, de ska jag" svarade jag med mycket bestämd röst, även om jag tvivlade innerst inne om jag över huvudtaget skulle kunna gå på myren. Men iväg kom vi. En liten bit att åka på en skumpig skogsbilväg, Bengan stannade vid vägkanten och de andra klev ur bilen. Skulle jag sitta kvar eller...? Det hör ju till saken att min inflammation i knäet finns kvar, om än i mindre skala. Plötsligt såg jag något gulorange lysa på andra sidan diket! HJORTRON! Jag krånglade mig ur bilen, drog iväg över diket med min knallblå Enok i högsta hugg och ett litermått fastsatt i handtaget på Enok. Fråga inte hur jag lyckades med det, har ingen aning. Mina 41:or for hit o dit i storlek 45, jag sögs fast i olika myrhål så det sa splarslhfrpphhh, men Enok hjälpte mig upp. Jag såg bär överallt, plockade o gick. Hade någon främmande människa sett mig, hade jag nog varit med i Länstidningen på skämtsidan dagen efter. Vem har någonsin sett en människa "kuta" omkring på myren med knallblå krycka, utstötande höga glädjetjut varje gång ett bär uppenbarade sig, dvs. ofta!

Nåja, även en optimist får slut på orken, så Bengan fick hjälpa mig tillbaka till bilen. Där satte jag mig och pustade ut, hjärtat slog med slägg-slag i bröstet och trycket var säkert uppe i 200/150! Svetten rann, då det var både varmt ute och under florhatten. Drog ned rutan lite så pass att inte bromsen kunde komma in- och somnade! Där satt jag och sov, medan radion spelade popmusik så det dunkade i hela bilen då Annalena kom tillbaka.

Annalena sa att hon skulle skriva på facebook att jag minsann kunde gå på myren o plocka bär, men skulle jag till Birsta, då skulle jag åka rullstol! Men jag sa att det fick hon inte.

Det straffade sig så klart, jag har mer ont nu, men jag har hjortron i frysen. På söndan fick Annalena o Bengan fara ut själva. Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna gå på myren igen och plocka hjortron, men jag har överbevisat mig själv, "vill man, så kan man"!