Ja nu börjar en tid som är "inför" mycket. Det första  är Bengans 70-årsdag den 5/5, då vi ska ha öppet hus här hemma. Vad skönt att vi hann få nya golven klara inför och idag kommer städisen och gör rent inför. Tur jag också har mina barn som hjälper till då det drar ihop sig.

Den 2:a ska jag ta dubbla prover inför datortomografin och  Zometan, dessutom ska jag göra isotopscanningen den dagen. Den 3:e ska jag göra ansiktsbehandling och få ögonbryn o fransar färgade, det är en julklapp från äldsta dottern, så det är inte inför något...kanske mer än att jag vill vara vacker inför? Den 4:e ska jag skjutsa Bengan till ortopeden så han får ta bort stygnen på sin hand. Sedan är det lördag med allt vad den innebär, det ska bli kul!

Den 7:e är det Zometa, den 9:e är det datortomografi, den 14:e ska jag på vårdcentralen för att kolla om jag ska sätta in Waran igen, suck. Ni kan tro att jag blir stucken i armen! Valde att inte sätta in en "port", då jag i alla fall måste ta en massa prover på lab och de får inte ta blod från en port.

Veckan efter det far jag så äntligen på min första veckolånga sejour till Österåsen, härligt! Känns lite som att vänta på semester, fast jag vet att det blir tidiga morgnar med vattengympa före frukost...jösses vad jag längtar!!

Ja det var mycket "inför", men är det inte alltid så? Alltid har man något som måste göras och före det så är det ju "inför".

Igår var jag på inskrivningsdag på Ö-åsen, en helt underbar dag! Vi kan räkna bort de tio mycket skumpiga mil på tjälskadade vägar dit och sedan hem, det var inte skönt! Men min ena dotter Annette som snällt följde mamma och Bengan som fick agera chaufför (därför att jag fått en vagel i ögat som skymde sikten), gjorde färden dräglig.

Vi åt gott (och mycket) av den underbara vegetariska kosten (inte Bengan, han föredrog hamburgare i Långsele), men före det så hann jag med läkarbesök, en informationsträff med underbara ssk Maria och sedan hoppade vi i bassängen! Tänk er att omslutas av 32-gradigt vatten som känns sammet om kroppen! Där låg vi och plaskade som små (nåja) grodor i en timme, SÅ himla skönt!

Nu gruvar jag mig lite för läkarbesöket som ska ske någon gång i maj, jag har inte fått tid ännu. Det är likadant varje gång, jag ställer in mig på att C har spridit sig hit o dit i kroppen o knoppen, kanske gör jag så för att vara beredd? Men till jag eventuellt får ett  sådant läskigt besked så väljer jag att leva som vanligt, dvs. positivt och njuta av dagen och allt runt omkring. Många tycker att jag är stark, men så upplever inte jag det, jag bara blundar lite och accepterar inte att jag är kroniskt sjuk. Nix, jag mår hur bra som helst, så är det!

Hörni, ha en fin dag och njut av tillvaron!