Ja det kan man väl kalla något som bara tränger sig in och hänger kvar, trots att jag inte vill. Jag talar om cancer...eller rättare sagt cancermetastaser, vet inte vad det är för skillnad och jag bryr mig egentligen inte heller. Jag har beslutat mig för att inte acceptera att något finns i min kropp som inte ska vara där. Jag är lite av den sorten som tycker, "syns det inte, så finns det inte". Självklart VET jag!

För många år sedan opererade jag bort mitt vänstra bröst och några lymfkörtlar i armhålan, 1992 i december var det. Det var cancer. Men ingen medicin, ingen strålning och inga cellgifter behövdes. Åren gick och för två år sedan krävde jag en röntgen på min vad jag trodde utslitna höft. Efter lite turer på ortopeden blev jag så skickad till Umeå för punktion på "något" i bäckenskoveln. Jodå, det visade sig vara bröstcancerceller i en stor metastas som ätit sig in i skelettet. Inte underligt att jag haft ont flera år! Efter olika röntgen på Sundsvalls sjukhus blev jag så patient på onkologen. Det visade sig att jag hade mindre metastaser i ryggraden och en skugga syntes också på levern. Det gick inte att bota sa läkaren. "Jaha" sa jag då, "hur länge får jag leva då"? På det svarade han att jag kom inte att dö av min cancer, den kunde jag leva med i många år. Gissar att han läst min journal från medicin om mitt knasiga hjärta, det var därför han så tvärsäkert kunde säga så.

Jag har bestämt mig för att inte låta min fripassagerare få för stor plats i kroppen och som om Gud hör mig, har cancern hittills stannat av. Jag får Femar som tar bort östrogen i min kropp, sådant som min sorts cancer lever av. Nu svälter vi den så den inte kan föröka sig, bra va?!

Nu blir det inte mer idag, någon kanske ska orka läsa också!