Då det för ca ett och ett halvt år sedan bestämdes att jag skulle få bisfosfonater för min benskörhet (som orsakas av Femar), sa läkaren att jag måste fixa min tandstatus först. Anledningen till det är att Zometan kan orsaka tandbensnekros, vilket kan innebära att om jag tex. drar en tand under pågående Zometabehandling, kan det vara svårt att få det att läka ihop och man kan få livslånga problem med läkning, infektioner och annat skit i munnen.

Jag beställde tid hos min underbara tandhygienist och hon satte igång att rensa och blästra, röken stod tät omkring käften på mig. Dessutom drog hennes man (tandläkaren) ut en kindtand som inte gick att rädda. Tandfickor rensades, blodet rann, lika som mina tårar. Jag satt med käften öppen så länge att jag hade svårt att stänga den då det var klart. Så där höll det på säkert ett halvår innan mina tandköttsfickor var ok och jag var helt läkt i käften. Så skulle jag betala. Med skräck öppnade jag plånboken och den underbara människan säger 180 kronor tack. "Va" skriker jag! Jo hon hade kollat med FK och enligt en alldeles ny lag så hade jag rätt till bidrag för mina tänder just då, just i min situation. Gissa om det kändes bra?

Nå, nu kunde jag äntligen börja med Zometan. Var sjätte vecka for/far jag upp till onkologen, får nål satt och får i mig först vätska, sedan Zometan, sedan vätska igen. Första gången låg jag och väntade på illamående, men det kom inget. Inte andra gången heller eller senare. Den enda biverkan jag får på min behandling är ont i kroppen dagen efter och lite trötthet. Snacka om att jag är lyckligt lottad vad gäller biverkningar!

Zometan ska göra att jag blir starkare i skelettet och jag ska få mindre ont. Då jag läser igenom mina dagböcker så ser jag att detta stämmer! Från att i början då jag fick ta Tradolan (och Primperan mot illamående) mot smärtorna, tar jag nu bara en Alvedon morgon och kväll, vid behov. Alltså mår kroppen bättre! Jag har även blivit rörligare.

Visst, jag kan inte längre ta mig upp på en cykel, eller springa, men jag är så tjock, så det hade varit svårt även utan C. Springa förresten, en dag kände jag att jag bara MÅSTE pröva. Vi var i stugan och jag tog mig för att småkuta lite på gräsmattan och det gick! Ont fick jag, men jag kunde. Kändes lite som en seger.

Nu stundar ett läkarbesök snart, jag har fått remisser på provtagningar, isotopundersökning (skelettscanning) samt datortomografi (inuti), även en Zometabehandling står i faggorna, så många stick i armen blir det.

Jag är väldigt tacksam för den fina vård jag får och att jag mår så pass bra av den, det enda jag hakar upp mig på är att i mina journaler står det att jag får "palliativ vård". Jag gillar inte det ordet, usch!

Nästa gång ska jag berätta om mina män, Ernst, Rulle och Enok.