Då jag fått min diagnos, bestämdes det att istället för cellgifter skulle jag få en östrogenhämmande medicin, Femar. Svarade min kropp på den, så behövdes inga cellgifter  för tillfället. Massor av biverkningar även på Femar, onkologen pratade om peruk, då håravfall är en vanlig biverkan. Men nu har jag fått Femar i två år och har håret kvar. Den enda biverkan jag märkt är att jag blivit torrare i huden, skrynkligare på armar och händer...men vadå, jag är ju 68 år och det kanske är en helt naturlig åldersprocess. Jag svarade bra på medicinen, cancern har hållit sig på mattan hittills.

Det beslöts dock att jag skulle få strålning på min "onda höft", kanske smärtan då skulle avta. Jag hade hört skräckhistorier om strålning och såg framför mig hur huden brändes och blev trasig. Men jösses vad jag bedrog mig! För det första var personalen hur fin som helst, jag kände mig väldigt omhändertagen. För det andra så efter tio strålningar var allt precis som vanligt, inte ett spår av strålningen och lite mindre smärta efter ett tag. Så den perioden i mitt liv gick sårlöst förbi. Jag lämnade en slant till personalens kaffekassa, det minsta jag kunde göra då allt gått så bra.

Var tredje månad hade jag läkarbesök och före dem, var det olika röntgen och skelettscanning samt provtagningar.

Inför läkarbesöken dit vi kom i samlad trupp, jag, maken och minst två av våra fyra barn, var jag alltid fast besluten om att cancern hade avancerat. Jag var som ett behärskat nervknippe, svettig och stammande. Jag hade ont överallt och "visste" att cancern hade intagit både lungor och hjärna. Jag hade gått in i en underlig negativ/positiv fas.

Då läkaren efter att ha studerat datorrutan i en timme (kändes det som), sa att allt var som förut, inget hade skett till det sämre, då var det tur att jag hade med mig familjen! De kunde tala om för avtrubbade mamma att allt var ok, jag behövde inte vara orolig. Skuggan som hade synts på levern var också borta, det gjorde mig väldigt lycklig!

Så småningom bestämdes att jag skulle få börja med Zometa, en bisfosfonat, men om det berättar jag en annan gång.

"Fånga dagen, man vet aldrig hur länge man har sig!"