Då jag fått min diagnos, bestämdes det att istället för cellgifter skulle jag få en östrogenhämmande medicin, Femar. Svarade min kropp på den, så behövdes inga cellgifter  för tillfället. Massor av biverkningar även på Femar, onkologen pratade om peruk, då håravfall är en vanlig biverkan. Men nu har jag fått Femar i två år och har håret kvar. Den enda biverkan jag märkt är att jag blivit torrare i huden, skrynkligare på armar och händer...men vadå, jag är ju 68 år och det kanske är en helt naturlig åldersprocess. Jag svarade bra på medicinen, cancern har hållit sig på mattan hittills.

Det beslöts dock att jag skulle få strålning på min "onda höft", kanske smärtan då skulle avta. Jag hade hört skräckhistorier om strålning och såg framför mig hur huden brändes och blev trasig. Men jösses vad jag bedrog mig! För det första var personalen hur fin som helst, jag kände mig väldigt omhändertagen. För det andra så efter tio strålningar var allt precis som vanligt, inte ett spår av strålningen och lite mindre smärta efter ett tag. Så den perioden i mitt liv gick sårlöst förbi. Jag lämnade en slant till personalens kaffekassa, det minsta jag kunde göra då allt gått så bra.

Var tredje månad hade jag läkarbesök och före dem, var det olika röntgen och skelettscanning samt provtagningar.

Inför läkarbesöken dit vi kom i samlad trupp, jag, maken och minst två av våra fyra barn, var jag alltid fast besluten om att cancern hade avancerat. Jag var som ett behärskat nervknippe, svettig och stammande. Jag hade ont överallt och "visste" att cancern hade intagit både lungor och hjärna. Jag hade gått in i en underlig negativ/positiv fas.

Då läkaren efter att ha studerat datorrutan i en timme (kändes det som), sa att allt var som förut, inget hade skett till det sämre, då var det tur att jag hade med mig familjen! De kunde tala om för avtrubbade mamma att allt var ok, jag behövde inte vara orolig. Skuggan som hade synts på levern var också borta, det gjorde mig väldigt lycklig!

Så småningom bestämdes att jag skulle få börja med Zometa, en bisfosfonat, men om det berättar jag en annan gång.

"Fånga dagen, man vet aldrig hur länge man har sig!"

 

Stintan

19 april 2012 09:55

Tack, kära Inger för att du delar med dig!

Du har fått gå igenom mycket. Jag förstår att bara det där att veta att man har något i kroppen som inte ska vara där ger en en hel massa funderingar och även oro.

men du är ju en fighter så kämpa på!
Stor varm kram från vännen Lillmeor

http://angermanalvens.blogg.se

 

Ingela

19 april 2012 10:42

Så skönt att du haft stöd hela tiden! Det är nog ett måste, för oftast är det den som är sjuk som försöker hålla huvet över ytan för de andras skull! Älskar ditt uttryck "fånga dagen, man vet aldrig hur länge man har sig" :) Så sant så!! Kramis

 

Kicki Leonie

20 april 2012 06:06

Behärskat nervknippe? Låter ju ändå rätt sansat ;)
Skämt åsido, det är då för väl med din familj som följer med och stöttar samt har lite koll på nervknippet. Och dom hör kanske bättre, i det läget, vad som sägs, eller hur?
Förstår glädjen över att skuggan på levern är borta!
Och visst är det så att man ska vara rädd om sig så länge man har sig, gillar också det uttrycket :)
Om jag bodde närmare dig skulle jag vilja ge dig en stor kram personligen men nu blir det i stället en via cyberspace...
Kramiz

Inger

20 april 2012 09:51

Tack snälla du för kramen, den kändes in i hjärteroten!Omtanke kommer i de flesta fall från människor som du, som själv har problem med kroppen, du vet "hur det känns".
Kramiz tillbaka!

 

skrivmoster

23 april 2012 08:11

Jag håller på att "läsa ikapp" och det är en "uppdatering" för mig att läsa och tänka på det som var ... Du är en så härlig och underbar person kära syrsa! Glad att ha dig!
Varmaste syrsa-kramen!

http://skrivmoster.bloggplatsen.se

Inger

23 april 2012 14:05

Glad att ha dig också...såklart!
Kram o tack gullegosan!(fniss)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Detta är jag, Inger. Året som gått, har varit vänligt mot mig och min familj. Inga särskilda sjukdomar, ingen har dött, ingen har fötts. Sommaren var underbar, utom midsommar som var den vanliga fleesejackor o kepshelgen. Men vi var ett stort gän...

  Det här är min Bengan. Fotot är från då vi var i Skåne i fjol, närmare bestämt i Viken där vi hyrde hus av kära Evy. Inte kunde vi då veta att det skulle bli sista gången vi fick bo i detta vackra hus och träffa den allra finaste värdinnan med den...

   Idag är en "sån" dag, en tänk- o funderingsdag. Tänker ofta på C i dag. Många negativa tankar far över mig, det både finns och finns inte en orsak till tänkandet. Jag tror att vi alla har sådana dagar, då vi kanske har drömt något otäckt och känsl...

   Nää, tänkte bara sätta in en tårt o kakbild för att väcka er uppmärksamhet.   Idag har jag varit på träningslokal, vilket var längesedan. Men jag är ju med i en utmaning att träna 3ggr/vecka med redovisning på söndagar, därför måste jag gör...