Eftersom jag har ont i bäckenet där metastasen ligger och trycker på någon uschlig nerv, så måste jag ha vissa hjälpmedel för att fungera.

I början då jag hade som mest ont hade jag två grå landstingskryckor, med lindade handtag med gasbinda för ömtåliga frökenhänder. Så småningom blev värken bättre och jag använde bara en krycka. Vid ett av mina otaliga besök på sjukhuset gick jag in i en liten shop där de säljer olika slags hjälpmedel och såg till min förtjusning att de hade kryckor i olika färger! Genast köpte jag mig en lila krycka, lämnade min grå i ett hörn och haltade stolt vidare med min nya glänsande krycka. Jag döpte det till Enok (en, ok?). Jag har fått många fina ord om min eleganta krycka. På Birsta Centrum i informationen känner de igen mig på kryckan och langar fram en rullstol på stört då jag och mina döttrar kör vårt birstarace.

Så har vi Rudolf, i vardagligt tal kallad Rulle. Det är min höj o sänkbara stol som jag använder då ryggen inte pallar att stå länge och laga mat eller baka. Jag älskar Rulle!

Sist men inte minst så har vi Ernst, döpt efter han Kirschsteiger (?), min rullator. Blänkande rödmetallic och en nödvändighet då jag är ute och "motionerar", dvs. går på 30-minuters promenad med femtisju stopp efter vägen för att flåsa.

Jag hade en fjärde karl, Sture, men han blev för hög att grensla, så den motionscykeln är såld på Blocket.

Givetvis får jag inte glömma min lagvigde, Bengan, han går inte av för hackor heller.

( i garaget står en hopfälld karl, men honom vecklar vi inte upp förrän vi absolut behöver. Därför är han inte döpt än heller).

Nästa gång ska jag berätta om något helt annat! Kanske om min förestående resa till Österåsens Hälsohem? Eller kanske då jag var där förra gången...