Då jag hade fyllt 49 år i november år 1992, fick jag kallelse till mammografin. Jag gick dit så klart, kanske denna gång med onda aningar. Jag hade nämligen en tid känt en knöl i mitt vänstra bröst. Vid mammografin syntes inget, men då jag framhärdade fick jag en ny tid för mammografi vid huvudkliniken. Väl där fick jag genomgå en mycket smärtsam hopklämning av brösten och på ena plåten syntes en svag skugga, likaså på den andra.
Jag blev direkt ordinerad att fara till sjukhuset för punktion av båda knölarna, sedan fick jag fara hem.
Efter ett par dagar ringde sjkh till mig på jobbet och gav mig en tid för samtal till läkare.
Jag och min man for dit och jag fick beskedet att jag hade en hormonell cancer i vänstra bröstet och en ofarlig cysta i andra. Tumören var 30 mm stor och skulle tas bort, samtidigt skulle även cystan i andra bröstet tas bort.
Jag tror det tog en vecka innan jag lades in för operationen. Under tiden utbröt lite kaos i familjen. Alla utom jag trodde att jag skulle dö. Jag fortsatte jobba en vecka och fick muntra upp mina arbetskamrater som var förtvivlade över min situation. Min ena tvillingdotter var i USA och studerade, hon kom hem i ett nafs.
Så kom då Dagen. Jag förbereddes med allt som skulle vara, detta skedde tidigt en morgon. Dagen gick och jag fick inte komma på operation, inte förrän sent på eftermiddagen.
Jag vaknade upp så smått på "uppvak", mådde fruktansvärt dåligt, spydde och hulkade. Så småningom fick jag komma upp på salen igen och då upptäckte jag att jag kunde inte vända mig i sängen då jag hade dräneringsslangar från båda sidorna. Hela mitt vänstra bröst var borta (som jag och kirurgen kommit överens om innan) och i mitt högra var knölen borttagen. Jag fick besök dagen efter av hela familjen och överöstes av blommor (jodå, man fick ha sådana inne då) från många människor.
Efter någon dag i stillhet skulle jag så pröva mina ben, det gick väl så där. Lite "nyfödd kalv"-känsla. Men nu fick jag lära mig att "plocka äpplen", vilket gick till så att jag skulle sträcka armarna över huvudet och liksom töja upp och ned. Detta för att inte armarna skulle bli stela och svullna eftersom lymfkörtlar tagits i ena armhålan och det kan ge ödem i armen.
Allt förlöpte bra, jag fick ingen som helst medicin och efter fem år blev jag friskförklarad från cancern.
Jag kom så småningom in i klimakteriet och hade sådana uttalade besvär att jag gick till läkare för dem. Läkaren på vc tog kontakt med min läkare på sjkh och hon sa att det var helt ok med hormonbehandling.
Hade jag vetat det jag vet idag om hormonbehandlig/bröstcancer, hade jag stått ut med mina problem.
Nå, åren gick och 18 år efter första cancerbeskedet fick jag ett nytt. Det hade blivit metastaser i skelettet med bröstcancerceller i dessa. Jag hade i flera år trott att min onda höft var ett resultat av tunga lyft i de jobb jag haft genom åren, men så var det inte. Jag fick en utredning med röntgen, ortopeden, remiss till Umeå och provtagning på största metastasen som satt/sitter inkapslad i högra bäckenskoveln. Dessutom finns metastaser i flera kotor i ryggraden, bröstryggen och fram på bröstkorgen någonstans. Den här gången gick det inte att operera bort eländet.
Jag fick strålning tio gånger mot smärtan i bäckenet, så småningom fick jag även en slags antihormonbehandling, via små tabletter. Dessa visade sig ha bra effekt, cancern bromsades upp. Av dessa små piller blir jag benskör, så för att motverka det får jag Zometa intravenöst var sjätte vecka. Innan den behandlingen kunde sättas in, fick jag sanera mina tänder, dra ut en och gå till tandhygienisten frekvent ett tag. Detta för att Zometan kan göra så tandbenet inte läker som det ska, om man har gjort ingrepp som tar på tandbenet.
Nu går allt sin gilla gång, cancern har stått stilla hittills och jag mår förhållandevis bra. Men inför varje läkarbesök får jag stålsätta mig, jag vet ju att den behandling jag får inte kan vara lika effektiv i längden. Jag "målar faan på väggen" och ställer in mig på att C har intagit fler ställen i min kropp. Jag vet också att den här sortens C kan sprida sig till lungor, lever och hjärna. Därför när jag får huvudvärk, tycker mig få svårt att andas, får ont i magen, är jag säker på att nu är det kört!
Ja jösses, vilken tur det är att jag trots allt har ett positivt sinnelag och försöker ha så kul jag kan. När jag läser igenom det jag skrivit nu, kan jag inte fatta att det är mig själv jag skriver om!
Kvinnor, glöm inte att undersöka, klämma o känna på era bröst. Det är faktiskt livsviktigt!
Glöm heller inte: Man har sig bara en gång!
Kicki Leonie
10 oktober 2012 19:02
Ja, man ska vara rädd om sig så länge man har sig!
Du är en kämpe, Inger, som orkar och klarar att se det mesta från den ljusa sidan. Jag beundrar dig för det!
Tänk om vi kunde få träffas irl någon gång, synd att vi bor så långt från varandra :(
Fångadagenkram <3
Inger
10 oktober 2012 22:39
Tack Kicki för att du orkade läsa den långa texten! Jag kände att det var dags att rensa skallen och kanske så ett frö så mammografin och självpalperingen får ett uppsving. Ska väl inte vara helt omöjligt att ses någon gång, det är ju bara 40 mil...Kram!
Kajsa
10 oktober 2012 19:49
Inger, när jag läser din sjukdomshistoria kan jag bar säga, du är en sådan kämpe. Ditt positiva tänkande (förstår att det sviktar många gånger) gör ju det så mycket lättare för dig och jag tror det är läkande också. Jag går på undersökningen varje gång jag blir kallad, billig livförsäkring. Ja vi ska verkligen ta vara på livet och inte bra jaga på, ska tänka på dina fina 6 ord! Kram Kajsa!
Inger
10 oktober 2012 22:36
Ja Kajsa, inte vet jag om jag är någon kämpe direkt, jag bara är sån jag är.Jag anstränger mig inte direkt för att vara positiv, kanske har jag blivit sån av "födsel och ohejdad vana". Jodå, jag sjunker ner ibland, men klättrar upp rätt snabbt igen. Bra att du går på dina mammografier! Kram, kram!
Annette
10 oktober 2012 21:13
Ja, du mamsen, det var underligt och speciellt att läsa om hur det var för dig den där dagen och de där veckorna för tjugo år sedan. Framförallt hur omgivningen reagerade, som om allt var över. Så var det ju då, cancer var synonymt med döden och döden vill ju ingen prata om. Jag är stolt över att du är så infernaliskt positiv, och att du tar det du vill ha av livet. Det förtjänar du!
Inger
10 oktober 2012 22:32
Jamenvisst var det väl som att läsa om någon annan, lite "Mitt livs historia" i Året Runt.Jag är stolt att jag fått så fina barn! Kram o tack gumman
Britten
10 oktober 2012 22:20
Ja bara älskar dig min goaste syster!! Håller med om att det är viktigt att undersöka sina bröst och inte strunta i att gå på mammografi. Jag fick besked direkt att min tumör "svarade på" hormoner, så det var aldrig tal om östrogen för min del. Kram från Optimistklubben! <3<3<3
Inger
10 oktober 2012 22:29
Tack allra goaste Britten! Ja du har ju också gått igenom detta elände. Men visst är vi optimister! Det kramas vi för!!
Britten
10 oktober 2012 23:04
Ja det gör vi, och upp ger vi inte!! Eller hur? Kram igen!
Inger
11 oktober 2012 16:47
Nejnej Britten, de får släpa mig ut med fötterna före, jag ska klösa mig fast vid livet!! Kram!
Kicki Leonie
11 oktober 2012 07:38
Jag glömde bort att skriva att jag gör "min mammografi", dvs. går
dit när jag blir kallad. Jag brukar kolla mina bröst.
Under det senaste året har det visat sig att vi har en "ärftlig cancergen" (BRCA2) i min släkt på mammas sida. Jag har ju alltid vetat att två av mammas systrar dog i bröstcancer innan de ens fyllt 40 och en syster dog vid 70 i bröstcancer. Detta av 8 systrar. I början av 90-talet dog en kusin till mig i bröstcancer, 39 år gammal. Och för något år sedan fick hennes syster bröscancer, hon behandlades och lever fortfarande men det är en aggressiv typ av cancer tydligen. Läkarna började då forska i detta med släktens "cancerhistoria" och hon och en av henens systrar fick då ta prover för BRCA2 - och jo, dom är bärare av den genen och då utgår man ifrån att alla som drabbats hade den. Så vi övriga (som ville veta) kontaktade då "genetiska kliniken" och då fick även jag gå dit på "intervju" och provtagning. Alla kusinerna har varit glada åt att jag hade nedtecknat mammas syskons dödsorsaker (det var min mamma, som tvingade mig att skriva ner det en gång).
Lång väntan blev det, men efter 8 långa veckor (kliniken var tvungen att även ha kontakt med mina kusiners klinik i Holland) fick jag så beskedet att jag INTE är bärare! Skönt för mig, men framför allt för mina döttrar, som då inte kan vara bärare. Genen hoppar tydligen inte över en generation.
Men under "resans gång" har det visat sig att ytterligare två kusiner är bärare av genen! OM man är bärare så har man ca 70-80% större risk att utveckla bröstcancer och även en stor risk att få äggstockscancer, så nu opererar mina kusiner bort äggstockar för fullt och håller på att fundera över om dom även ska ta brösten.
Vad vill jag säga med denna långa story då? Jo, att OM det är många i en släkt som drabbas så kan det vara värt att göra läkarna uppmärksamma på det.
Kram igen <3
Inger
11 oktober 2012 16:46
Hej Kicki och tack för ditt inlägg! Först är jag glad att du inte bär på släktens onda gen! Jag har försökt ta reda på om det är fler i min släkt som har/har haft bc, men eftrsom jag är adopterad har det varit lite svårt. Nu på senaste tiden har jag fått kontakt med en biologisk syster och "intervjuat henne lite om detta. Det verkar inte som att någon i släkten har haft bc, tack och lov. Men jag pushar på mina tre döttrar att de ska kolla noga och gå på mammografin då de blir kallade och de gör de. Jag ska fråga min onkolog nästa gång jag ska dit (nov.)om det finns något prov de kan ta på döttrarna för att se om de har någon form av anlag för bc. Viktigt! Men du, lite kymigt med så många bc i släkten hos er, tur att vetenskapen går framåt. Kram!
skrivmoster
11 oktober 2012 18:45
Det är "nyttigt" att läsa det du skriver och få sig en tankeställare då och då. Du är helt underbar med ditt sätt att se på livet och njuta av det! Jag är glad att jag får vara en del av ditt liv och din familj. (tvillingarna har jag ju "mostrat" mig med!) Faller gör vi alla då och då. Huvudsaken är att vi reser oss och borstar bort skräpet och går vidare. Det gör du!
Käraste syrsa, ta hand om dig och fortsätt att se dagen i solljus!
Jag älskar dig för den du är och allt gott du sprider omkring dig!
Kramar!!
http://skrivmoster.bloggplatsen.se
Inger
11 oktober 2012 23:24
Tack käraste du! Du gör att jag blr snorig och tjock i halsen då jag läser vad du skriver.
Jag är så tacksam att du kom in i mitt liv, du med ditt naturliga och underbara sätt att vara.Älskar dig också syrsan!!
Ingela
19 oktober 2012 22:20
Är så tacksam för att du vill dela med dig av dina erfarenheter! Du är en fantastisk kvinna, visst har jag sagt det förut? Kvällskram till dig!! <3
Inger
19 oktober 2012 23:08
Tack snälla du, jag uppskattar verkligen dina ord! Kvällskram tillbaka
Berit-Bertha
5 december 2012 22:12
Lat att skriva nuförtiden vill jag ändå berätta att jag tassar på din blogg ibland. Fascineras av hur du orkar trots dina besvär och hoppas, hoppas på bästa tänkbara för dig framöver! Kram!
(Jag bloggar också, om än lite ojämnt...)
Inger
5 december 2012 22:39
Hej Berit! Tack för att du skriver här och kommenterar! Att jag orkar ja...jag mår förvånansvärt bra och har inga egentliga problem av C, mer än att jag har lite ont i höger ben och får använda kryckan ute. Ibland även rullstol då vi ska vara länge tex. i Birsta.Jag är ju överviktig, det är nog ett större problem egentligen då det tar på knän och höfter. Det jag har mest problem med är mitt återkommande flimmer, det tar hårt på krafterna om det sitter i en hel dag.Vetskapen om att jag inte får fler konverteringar känns lite bittert, men jag är positiv i grunden, så det är heller ingen grej jag går och grämer mig över.
Haha, nu fick du en hel roman som svar, väl bekomme :)
Jag är också väldigt sporadisk med mitt bloggande, andan måste liksom falla på!
Kram!
Berit-Bertha
6 december 2012 00:03
Flimret flimrade förbi här också och jag undrade var det kom ifrån, men jag har mycket oläst. Det har väl inte med C att göra? Mediciner?
Kram och godnatt1
Inger
7 december 2012 12:07
Hej Berit! Tack för att du kommenterar o läser...eller tvärtom skulle det vara.
Nej mitt flimmer har inget med C att göra. Jag har ett förmaksflimmer, ganska vanligt säger läkarna.Kommer förmodligen av mitt höga blodtryck. Jag medicinerar med Seloken, Enalapril och Waran.Funkar bra, mitt tryck är perfekt nu.Waran får jag för att tunna ut blodet så inga proppar ska bildas. Trist med återkommande flimmer, men flimmerfria dagar mår jag kanon!Dessutom är de fler förekommande än de med flimmer.
Kram o ha en bra dag!
Det här är min Bengan. Fotot är från då vi var i Skåne i fjol, närmare bestämt i Viken där vi hyrde hus av kära Evy. Inte kunde vi då veta att det skulle bli sista gången vi fick bo i detta vackra hus och träffa den allra finaste värdinnan med den...
