Då jag hade fyllt 49 år i november år 1992, fick jag kallelse till mammografin. Jag gick dit så klart, kanske denna gång med onda aningar. Jag hade nämligen en tid känt en knöl i mitt vänstra bröst. Vid mammografin syntes inget, men då jag framhärdade fick jag en ny tid för mammografi vid huvudkliniken. Väl där fick jag genomgå en mycket smärtsam hopklämning av brösten och på ena plåten syntes en svag skugga, likaså på den andra.

Jag blev direkt ordinerad att fara till sjukhuset för punktion av båda knölarna, sedan fick jag fara hem.

Efter ett par dagar ringde sjkh till mig på jobbet och gav mig en tid för samtal till läkare.

Jag och min man for dit och jag fick beskedet att jag hade en hormonell cancer i vänstra bröstet och en ofarlig cysta i andra. Tumören var 30 mm stor och skulle tas bort, samtidigt skulle även cystan i andra bröstet tas bort.

Jag tror det tog en vecka innan jag lades in för operationen. Under tiden utbröt lite kaos i familjen. Alla utom jag trodde att jag skulle dö. Jag fortsatte jobba en vecka och fick muntra upp mina arbetskamrater som var förtvivlade över min situation. Min ena tvillingdotter var i USA och studerade, hon kom hem i ett nafs.

Så kom då Dagen. Jag förbereddes med allt som skulle vara, detta skedde tidigt en morgon. Dagen gick och jag fick inte komma på operation, inte förrän sent på eftermiddagen.

Jag vaknade upp så smått på "uppvak", mådde fruktansvärt dåligt, spydde och hulkade. Så småningom fick jag komma upp på salen igen och då upptäckte jag att jag kunde inte vända mig i sängen då jag hade dräneringsslangar från båda sidorna. Hela mitt vänstra bröst var borta (som jag och kirurgen kommit överens om innan) och i mitt högra var knölen borttagen. Jag fick besök dagen efter av hela familjen och överöstes av blommor (jodå, man fick ha sådana inne då) från många människor.

Efter någon dag i stillhet skulle jag så pröva mina ben, det gick väl så där. Lite "nyfödd kalv"-känsla. Men nu fick jag lära mig att "plocka äpplen", vilket gick till så att jag skulle sträcka armarna över huvudet och liksom töja upp och ned. Detta för att inte armarna skulle bli stela och svullna eftersom lymfkörtlar tagits i ena armhålan och det kan ge ödem i armen.

Allt förlöpte bra, jag fick ingen som helst medicin och efter fem år blev jag friskförklarad från cancern.

Jag kom så småningom in i klimakteriet och hade sådana uttalade besvär att jag gick till läkare för dem. Läkaren på vc tog kontakt med min läkare på sjkh och hon sa att det var helt ok med hormonbehandling.

Hade jag vetat det jag vet idag om hormonbehandlig/bröstcancer, hade jag stått ut med mina problem.

Nå, åren gick och 18 år efter första cancerbeskedet fick jag ett nytt. Det hade blivit metastaser i skelettet med bröstcancerceller i dessa. Jag hade i flera år trott att min onda höft var ett resultat av tunga lyft i de jobb jag haft genom åren, men så var det inte. Jag fick en utredning med röntgen, ortopeden, remiss till Umeå och provtagning på största metastasen som satt/sitter inkapslad i högra bäckenskoveln. Dessutom finns metastaser i flera kotor i ryggraden, bröstryggen och fram på bröstkorgen någonstans. Den här gången gick det inte att operera bort eländet.

Jag fick strålning tio gånger mot smärtan i bäckenet, så småningom fick jag även en slags antihormonbehandling, via små tabletter. Dessa visade sig ha bra effekt, cancern bromsades upp. Av dessa små piller blir jag benskör, så för att motverka det får jag Zometa intravenöst var sjätte vecka. Innan den behandlingen kunde sättas in, fick jag sanera mina tänder, dra ut en och gå till tandhygienisten frekvent ett tag. Detta för att Zometan kan göra så tandbenet inte läker som det ska, om man har gjort ingrepp som tar på tandbenet.

Nu går allt sin gilla gång, cancern har stått stilla hittills och jag mår förhållandevis bra. Men inför varje läkarbesök får jag stålsätta mig, jag vet ju att den behandling jag får inte kan vara lika effektiv i längden. Jag "målar faan på väggen" och ställer in mig på att C har intagit fler ställen i min kropp. Jag vet också att den här sortens C kan sprida sig till lungor, lever och hjärna. Därför när jag får huvudvärk, tycker mig få svårt att andas, får ont i magen, är jag säker på att nu är det kört!

Ja jösses, vilken tur det är att jag trots allt har ett positivt sinnelag och försöker ha så kul jag kan. När jag läser igenom det jag skrivit nu, kan jag inte fatta att det är mig själv jag skriver om!

Kvinnor, glöm inte att undersöka, klämma o känna på era bröst. Det är faktiskt livsviktigt!

Glöm heller inte: Man har sig bara en gång!