Fredag igen. Veckorna, månaderna och till och med åren rusar iväg i snabb takt numera. Jag visste inte att det skulle bli så då jag blev äldre, jag trodde tvärtom faktiskt. Innan jag gick i pension trodde jag att tiden skulle snigla sig fram, eftersom man inget hade att göra då. Jag inbillade mig att jag skulle sitta och rulla tummarna, läsa en massa böcker och sitta och sucka över den långsamma dagen. Men så blev det inte. Jag gick med i PRO för att aktivera mig en aning, jo tjosan! Visserligen är det bara en dag i veckan, men då ska jag ha åstadkommit ett par tätskrivna A-4 ark med roliga historier ur mitt liv. Det ska jag läsa upp för de andra tio medlemmarna i kursen "Skriv ditt liv". Att skriva under tvång, är inte min grej, jag måste ha inspiration, precis som "de stora författarna", Moberg, Strindberg och de andra. Nu har jag en himla tur som har skrivit massor sedan tidigare och då och då läser jag ur "Mina memoarer".  

Nå, det var bara en grej. Jag tränar två gånger i veckan också, jätteduktigt. Lite provtagningar, behandling var sjätte vecka, fotvård, massage, handling ett par gånger i veckan, frissan osv. Så har jag fått min hett efterlängtade I-pad, den behöver ju också användas så den inte kärvar igen...och datorn (som jag skriver på nu). Dessutom tar det längre och längre tid att sätta på lämpligt ansikte varje dag. För att inte tala om håret! Mitt råttfärgade hår som blir mörkare och mörkare, inte en strimma grått har kommit, i och för sig inte mig emot. Men jag får allt svårare att få till en frisyr, det slutar nu för tiden med att jag får"tantfrisyr"! En korvaktig hellugg, lite krus vid öronen och resten en katastrof. Jag som alltid sett så ung och fräsch ut, inga rynkor och fräsig frisyr. Nu är ansiktet slappt, bruna fläckar på kinder och händer, dubbelhakorna ett faktum, påsar under och ovanför ögonen, det är som att ögonbrynen (som för övrigt försvinner mer och mer) trycker ned de övre ögonlocken så de hänger på de snart obefintliga fransarna. Som jag skrev i förra bloggen, jag fattar inte att skinnet orkar töja ut sig så vansinnigt! Men allt detta kan väl sammanfattas i ett ord, ålderdomen! Nu har den kommit ikapp mig, nu då jag inte längre kan springa så fort. Känns lite jobbigt, men är bara att acceptera. Jag får göra det bästa av situationen, klädnypa i nacken, täckstift i fejset, håret...ja inte mycket att göra åt, läppstift på en ständigt fånleende mun (då syns inte hamsterpåsarna så väl) och ett glatt humör.

Detta mina yngre vänner (ja ni är ju yngre allihop) är vad som väntar er!!

Men jag fortsätter, inte ger jag upp bara för att jag har kommit i "ålderdomsfasen", nä det vore mig fjärran. Det är mycket jag har ogjort och osett.

Med hopp om en trevlig och ungdomlig helg, Tant Inger