Hur bär man sig åt egentligen för att orka? Då jag är helt inställd på  "idag ska kroppen vila, då jag fick Zometa igår". Jag mailade igår till sjukgympan att jag inte kunde komma idag då kroppen var inställd på att vila hela dagen. Jag brukar vara trött, ha ont i kroppen och ha en allmän olustkänsla då jag fått min behandling och detta brukar komma dagen efter.

Visserligen låg jag till klockan nio i morse och jag gjorde inget speciellt under förmiddagen. Men gissa vad som hände sedan! Jag blev inspirerad av Goldis att sätta igång och tvätta fönster! Fick också lite inspiration av att solen lyste rätt in på rutorna och visade spindelväv, fågeldun och skit, gamla flugor och en grå hinna över resten.

Jag började med vardagsrummet, där är fyra stora fönster. Tänkte att jag tar ett i alla fall. Insida, utsida, mellan, skruvade fönster så en mejsel och handkraft behövdes. Tro nu inte att orken tog slut där, icke. Alla fyra fönstren, blecken på utsidan, träet och marmorskivan inne. Blommorna rensades, gardinerna plockades ned och som grädde på moset satte VI upp nya fräscha gardiner som jag fick låna av Annalena. Så himla fint det blev! Bengan har hjälpt till, annars hade det inte gått, jag törs inte klättra på stolar. Eller törs o törs, det blev lättare så. Jag fattar inte att jag idag av alla dagar orkade putsa fyra fönster!

Nu känner jag, då jag satt mig, att kroppen är ganska matt. Hjärnan är inte heller på alerten, lite trögare än vanligt.

Kanske orkade jag för att jag blev så glad att mitt kreavärde var bättre och att jag fick min stärkande Z. Ja ibland orkar kroppen med saker jag inte kunde drömma om, kanske jag är lite för feg för att prova?

Jag upplever att jag blivit betydligt starkare i kroppen än i början då jag fick min diagnos. Ont i ryggen får jag då jag står eller går lite länge, men så har det kanske blivit även utan C? Vad sjutton, jag ska ju fylla sjuttio snart! Jag är ju alldeles för tjock också, konstigt egentligen att skelettet orkar bära upp hela mig! Jag menar, det är ju samma skelett jag har nu som då jag vägde sextiotvå kilo! Usch vad jag misshandlar min kropp, god mat, goda bullar och kakor bakade med smör och kärlek, grädde och glass, sylt och chokladsås. Tänk att Gud gjorde mig till en njutningsmänniska...fast det är ju jag själv som gjort min storlek. Ett ord som vore bra att leva efter är "måttfullhet". Fast jag har förvandlat det ordet till "mättfullhet" eller något sådant.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer, ska ner och äta gulaschsoppa (på burk) till middag. Två limpmackor med fet prästost och ett stort glas kall mellanmjölk till. Lite fika framför teven ikväll, en gobulle och en kaka till...