Detta är Busan, min katt. Hon bor numera i min säng, ja egentligen på krönet till min säng. Där sitter hon så snällt och tyst, fodrar ingen mat eller kattlåda. Jag fick henne av en kär vän, som tröst för att jag inte kan ha en levande katt då Bengan säger att han är allergisk. Jag pratar med Busan varje kväll, smeker henne och säger godnatt. Då minns jag min första Busan, en go kisse som vi hade i många år, trots Bengans "allergi". En dag insåg vi att hon hade fångat sin sista råtta och vi lät henne med stor sorg, lugnt få somna in hos veterinären. Vi la in henne i ett vackert örngott och så fick hon sin grav uppe vid de blå irisarna. Vi lade vita snäckor runt platsen för att märka ut den. Där sover även vår förra katt, den illvillige Nisse, svarta katten som föddes i ett stall, utan svans.

Det var minnena för denna gången.

Krafset då? Ja det är ju sådant som sker på dagarna, vardagshändelser så att säga. Det händer på helger också förstås, men på något vis så räknar man inte helger då man blivit passionär, de går liksom ihop med vardagarna.

Jag skulle kunna reflektera över människor, båda nära och långt borta, men jag avstår det så jag inte trampar någon på tårna. Men det är svårt att låta bli. Det kommer i alla fall! Man får som gammal vara lite försiktig med hur man uttrycker sig,om man talar om hur man tycker att det ska vara. På det viset vi äldre blev fostrade, det viset finns inte längre och numera är det inte de äldre som bestämmer. Det känns lite som att ju äldre man blir, desto mer värdelös blir man. Och att lyssna på en gammal person med livserfarenhet är inte något man gör. Nu drar säkert någon upp detta i näsan, då får ni sluta läsa här!

Jag och Bengan satt ute på verandan och drack kaffe förut. Då började vi diskutera en artikel som en vän delade i facebook om en våldtäktsmottagning i Sthlm. Det var denna som satte igång tankarna.Det var en lång artikel som väckte många tankar och funderingar. Det ena gav det andra och helt plötsligt var vi inne på fostran. Kanske inte så långsökt om man tänker efter. Vad vi sa, tänker jag inte återge, men vi pratade länge och väl och var rörande överens, för en gångs skull.

Usch vilken trist blogg det här blev, men det känns bra att dela med sig lite av tankarna.

Som motvikt kan jag berätta att långfredagens påskbuffé gick utmärkt, jag tror att de flesta var nöjda och mätta. Mycket jobb före och efter, men snälla barn stannade kvar och hjälpte oss plocka och diska.

Idag är vi bjudna till Annalena på "Bingolott o gott", det ska bli kul. Skönt att bli bortbjudna emellanåt så vi inte ser bara varandra, Bengan o jag.

Nästa vecka är almanackan ganska fullbokad med diverse, Zometa, PK, fotvård, avslut på cirkeln, massage och som slutkläm en begravning. Sedan hörni, börjar Österåsen närma sig...ja alltså att jag far dit!

Jaa, sommaren börjar ju närma sig och Kristi Himmelsfärd far vi upp till Sösjö, det ser jag verkligen fram emot! I sommar har jag bestämt mig för att jag ska prova att SPRINGA ner till sjön, det ni! Utan Enok till o med! Jaja, vi får se hur det går med det. "En ska inte förhäva sig"!

Ha ett bra avslut på påsken, tyck om varandra och kan ni inte det, så ha fördragsamhet och var snälla! Vi har oss bara en gång, tänk på det!

   Samma ansikte, samma leende. Så där glad blir jag då jag får en återbudsplats på Österåsens hälsohem, redan den 28/4! Om jag fått en "vanlig" plats, hade jag haft lång tid på mig att packa, troligen hade jag packat en månad i förväg. Nu när jag börjat packa, tänker jag (som vanligt) ta en typ trunk och min "badväska". Men jag vet hur det slutar. Den bautastora röda resväskan ( där till o med Bengan kan smugglas in) blir det, proppfull med onödiga saker. Sånt jag bara MÅSTE ha! Jag ska ju vara hemifrån hela fem dagar. Men jag lovar mig själv att försöka begränsa packningen, jag vet ju hur mycket (lite) jag använder där uppe.

Jag är så glad att jag får fara dit den här tiden, nu börjar det spira lite bland blåsippor och annat, myrorna vaknar och jobbar som sjutton. Jag ska ta min Ernst och gå upp till närmsta utsikten bland det första jag gör, längtar så efter den vägen.

Nu får vi fisk där också, förut har det varit strikt vegetariskt, men nu har personalen/läkaren kommit på att fisk är nyttigt! Kan man tänka! Fortfarande serveras vegetariskt så det stänker om det, alla blir nöjda och mätta, dessutom mår alla bra. Tror det är bra för min waraninställning med lite fisk, förra gången hoppade inställningen hit o dit, med den påföljd att jag fick ta prover titt som tätt.

Tänk va, jag hinner få min Zometa, ta pk, fixa påskbuffé för familjen, få massage ett par gånger, frissan, ja allt detta hinner jag med innan jag far upp. Nästa gång, min treveckors period, är jag där i juni och kommer hem dagen före midsommarafton. Då kan det bli lite knöligt med midsommarmaten, men jag har ju fyra barn! Då får det bli en mammasurprise!

Annars då? Ja Bengan är borta, han har ett hemligt projekt på gång. Lite skönt faktiskt, både för honom och mig att få lite egentid liksom.

Solen skiner idag och vi ska äta vår stekta sill på verandan..om Bengan kommer hem innan solen gått ned, annars blir det i köket.

Jag känner en stor glädje inombords då jag tänker på Österåsen och sommaren framför mig. Jag får vara med! Jag mår bra i kroppen, kanske lite oro i knoppen för vissa saker som jag inte kan påverka, men då får jag ge sjutton i att tänka på det då!

Vet ni, inuti mig känns det som ett fluffigt varmt täcke, det måste vara kärlek. Kärlek till naturen som idag låter solen lysa över mig, kärlek till familjen som bryr sig om, kärlek till människor som ler, kärlek till de som inte ler. Nu sitter jag och hetsar upp mig i kärlekskänslor så jag får flimmer, får ta o lugna ner mig nu!

Nå, nu har jag delat med mig av min glädje och kärlek, ta för er!

Japp, nu tar vi o kramar varandra, kläm till riktigt ordentligt så det känns!

Slutligen, lev och njut, vi har oss bara en gång!