Inlägget jag skrev i morse bara försvann då jag skulle lägga in bilden på fåglarna, nu försöker jag igen.

Grå, grå, grå började dagen, det var som att Gud dragit ett grått flor över himlen. Det färgar av sig på humöret, så jag har varit grå till sinnet hela dagen. De enda som inte bryr sig om färgen på vädret är fåglarna. De far runt, runt, kvittrar och pippar av hjärtans lust. De ser ut som att de bara lever idag och måste skynda sig att föröka sig.

Vi lägger ut frön åt dem fortfarande, frön som blir till kamp mellan dem och rådjuren. Vi har en ungbock och en get som far fram som dammsugare och käkar frön för brinnande livet. Kul att se på dem och fåglarna.

Ibland önskar jag att jag var en bofink. Tänk att ha en hel vår full med pipp o popp, kvitter och matintag. Bara flyga omkring och njuta för att så småningom mata sina ungar och på höstkanten flyga till värmen och vara där hela vintern. Sedan kommer våren och så börjar det härliga livet igen (det där ser ganska mänskligt ut).

Nä, att vara människa är nog inte så tokigt det heller...

Jag får försöka ruska av mig det grå floret, skaka fram det färggranna som finns under och bli glad igen. Det går ganska lätt, långdepp ligger inte för mig.

Jag har haft mina två yngsta döttrar här ett par timmar idag, de var/är på väg till Umeå med sina män. Förr då de bodde hemma, sjöng vi tillsammans och idag gjorde vi det också! Eller rättare sagt, de sjöng för mig. När de sjöng Enyas "Marble hall" i stämmor, då rös jag av glädje! De har underbara röster...säger partiska mamma. Så lite glädje har det allt varit idag, mitt i det grå.

Nu ska jag gå ner till teverummet och förgylla tillvaron för Bengan, han kan behöva lite fägring!

Den här bilden är från i höstas, jag har inte varit ner till stugan än i år.

Jag längtar att få sitta i min gamla hammock, putta på med foten till lagom gung. Kanske lägga en filt över benen om det är kyligt, dricka en kopp kaffe o ta en bulle. Gungeligung. Titta ut över sjön, höra lommens ödsliga rop och se Malte gunga i hängmattan nedanför oss. Se hur nedgående solen smeker dassväggen, smyga ned och se efter om pärblasten (!) kommit upp. Gå ner till bäcken för att se om några harrar finns i år- stekt harr är så gott! Kanske glida iväg i båten (om jag tar mig i) med den elektriska tysta motorn, kasta i flötet för att få ett par miniabborrar som vi sedan kan röka med enris, mmm! Sitta på dass tillsammans med urgamla 91:an och Lille fridolf, dörren på vid gavel så man hör fågelsången.

I Sösjö är det så tyst, första nätterna har man svårt att sova då fåglarna kvittrar som om de hade högtalare i näbben. Inget brus från bilar eller andra motorer, bara plasket från sjön då en och annan sjöfågel tar en firre, det är så tyst att man hör sina egna hjärtslag. Så småningom vänjer man sig vid tystnaden och då man kommer hem hör man alla ljud jättestarkt.

Det är en lisa för kropp och själ att vara i Sösjö, ändå får jag "lappsjuka" efter några dagar! Men det är mest då vi är ensamma där, är någon annan i gammstugan eller friggen, då känns det bra.

Idag har jag varit på datortomografi, så nu är jag mer stucken. Jag känns lite trött idag, vaknade klockan fyra i morse av flimmer och illamående. Somnade till lite då och då, men det blir nog tidig kväll idag.

Har fått tid på onkologen (till min favoritdoktor), fredag den 18, så nu kan jag gruva mig en hel vecka. Lite knaster och värk i vekryggen gör att "gruvningen" blir större. Men efter läkarbesöket far vi upp till stugan och  jäklar om inte snön är borta då! Gungeligung...

Ja så är då Bengans födelsedagsfest över. Det känns som när man var liten och badade i badkaret, man ville aldrig kliva ur för det var så mysigt, men då mamma drog ur proppen och vattnet kallnade och försvann, då var man tvungen.

Som jag har organiserat och räknat personer (kom alltid fram till lika antal), som jag dukat och dukat om, som vi flyttat möbler och som jag strukit dukar. Till slut kom jag på att lägga två vita trådgardiner omlott på lååånga bordet i allmogerummet.De behövde inte strykas heller.

 Jag har beställt mat, avbeställt och beställt på annat ställe. Köpt vin, öl och mera vin och öl, nu har vi vin och öl så det räcker en bra bit in på höstkanten. Maten då, ja den hade säkert räckt till alla grannar också- även nästa vecka. Vi tyckte att stockholmsåkarna skulle ta med färdkost på hemresan också, blev meloner och andra frukter mest (men då blev vi av med lite).

Men idag kommer två döttrar och deras storätande män hit, så då blir maten decimerad rejält. Det var ett riktigt trevligt kalas, även om jag för det mesta satt som en hösäck på en stol med en full tallrik framför mig. Men som jag är legitimt skruttig i kroppen, var det ingen som tittade snett på mig. Ibland är det nästan "skönt" att ha en diagnos. Förstå mig rätt, jag är av naturen ganska bekväm av mig och gillar att sitta på rumpan, så detta med min sjukdom är rätt bra att rida på emellanåt.

Bengan är nöjd med festen, även om han protesterade hejvilt före. Då alla sa att det var god mat och trevligt ordnat, då sög  han åt sig som en svamp och blev så stolt. Jaja, av hänseende till hans höga ålder, så får jag stå ut med sådana saker.

Idag har jag torkat golv här o där, plockat ihop, slängt skräp och hängt tvätt. Jag har nästan kammat mig och faktiskt borstat tänderna, känns riktigt alert.

Ska bli intressant att se hur Bengan ska tackla MIN 70-årsdag som inträffar nästa år!

  Igår satte jag larmet på både telefonen och klockradion på 7,30. Jag skulle upp för att ta prover på lab och få isotopinjektion på klin.fys.kl 9. Men tror ni inte att jag vaknade piggare är någonsin kl. 5,30! Jag låg och knep ihop ögonen och försökte somna om, lögn i helsike. Det var bara att kliva upp, duscha och göra frukost.

Iväg till sjukhuset och upp till klin.fys för injektionen, sedan två olika prover på lab. Med mina omlindade armveck for vi så på bageri för att beställa tårtor inför lördagen. Har ni känt så underbart det doftar på ett riktigt hembageri? Där står man, omgiven av väldoft, ser alla dessa bullar, gobitar och limpor vimla framför hungriga ögon. Självklart köpte jag varma frallor och goa bullar med "mormors hosta" på.

Efter uträttat värv, for vi till Annalena för förmiddagskaffe (med fralla o bulla), satt och surrade en stund, sedan for vi på ett par affärer, hem igen och iväg igen för att jag skulle göra min skelettscanning. Isotopen ska verka i tre timmar, så den riktigt kommer ut i blodomloppet och gör skelettet självlysande. Där låg jag på rygg på ett "bord" i 25 minuter blickstilla medan scannern gjorde sitt. De sista fem minuterna somnade två fingrar och jag hade väldigt svårt att inte röra dem.

När det var klart for vi på Ikea och åt lunch, sedan på "boa" för att köpa mer vin och öl (tur det ligger nära). Efter diverse turer på olika affärer i området, for vi så hem. Jag pustade ut, bara för att upptäcka att jag hade en klipptid om tjugo minuter. Tillbaka till Birsta och Cupolen och en helt ny frissa. Hon var så härlig, pratade och klippte så det osade!

Igår kväll var jag lite trött, somnade i soffan och masade mig till sängen vid tio.

Idag är jag pigg igen, nu ska jag ta en kopp kaffe och klockan 14 ska jag in till stan på ansiktsbehandling och bryn o fransfärgning. En julklapp från min omtänksamma äldsta dotter, hon kan hon!

Det är många förberedelser inför Zometan med provtagningar och inför läkarbesöken med isotopscanning och datortomografi, plus provtagningar.

Nu är det Zometa på måndag och då får jag tiden för läkarbesök också, något att gruva sig för...som vanligt.

Men jag har Sösjö och sommaren att se fram emot!

Jag  läste i mina gamla dagböcker och såg att i fjol vid den här tiden kunde vi köra ned till stugan i Sösjö obehindrat, dvs utan snöhinder.

Som jag har tjatat på Bengan att vi måste åka och se hur där ser ut. Igår blev det äntligen av.

Vi bestämde oss för att lösa Melodikrysset innan vi for, sagt och gjort. Därefter kokade jag kaffe, Bengan bredde mackor och vi packade Korgen med allt vi skulle behöva och lite till. Jag är en sån där "försäkerhetsskull-människa".

Härifrån och till stan är det ca två mil, från stan och till Stöde ca fem mil. Härifrån och till stugan är det ca femton mil.

Jag lovar, milen till Stöde tar säkert fyra timmar, så känns det i alla fall. Fruktansvärt tråkig väg också, om man inte stannar för fika i Lomtjärn...och det gjorde vi inte.  Det är så förbaskat långt att inte ens tio mil i Jämtskogen tar så lång tid!

Nå, vi kom fram i alla fall och vägen kan man väl inte klaga på, de vanliga guppen vid denna tiden på året. Om det inte hade varit för grusvägen från Bräcke kyrka till Sösjö! Leråker! Totalt sönderkörd, spårig med svaga vägkanter och djupa diken. Bettan for som en sladdertaska hit och dit, Bengt hade stora problem att hålla henne på "vägen". Den vägen som är så kul att åka fort på somrarna då det är torrt, berg o dalbaneaktig som den är och väldigt slingrig.

Lätt illamående såg vi så sjöänden...isen låg! Då vi närmade oss infarten till stugorna, blev snöhögarna större och större och precis där vi skulle fara ned, där var en halvmeter snö! Besvikelsen stod högt i tak.

Medan jag satt kvar i bilen och fikade, drog Bengt på sig storstövlarna och pulsade ned till stugorna. Jag vevade ner rutan såpass att jag hörde fåglarna och suset i träden, medan jag drack mitt ljumma kaffe och åt min ostmacka (där osten blivit uppblött av gurkan).

Allt var ok i alla fall, bryggan var på väg ut som vanligt, de kraftiga stöttorna som håller upp brotaket hade som vanligt rasat och tagit med sig en del av verandaräcket på framsidan. Som vanligt. Men glasverandan hade klarat sig och det var fullt med blåsippor ("hade tänkt plocka några till dig, men då hade de vissnat på vägen upp till bilen"). Både gammstugan och vår stuga, inklusive dasset och friggen var helt ok. Skönt, tänkte jag då jag fick rapporten.

Suck, vad härligt ändå att få komma till Sösjö!

Dagen började med att jag somnade om sedan jag varit på tjotta vid halvsju. Jag hade bestämt med Annette att jag skulle hämta henne så vi var i Birsta till tio då de öppnade, så det inte var så mycket folk. Klockan kvart i tio ringde min mobil och väckte mig. Vi har klivit upp så tidigt flera morgnar på senare tid, så jag trodde jag skulle självvakna vid åtta. Icke. Bengan snusade så gott han också. Annette undrade om jag var på gång...hahaha, hon hörde på min skrovliga röst att jag var nyvaken. Jag lyckades få fram "elva" sen tröck jag bort henne. Upp som ett skott (nästan) på med kläderna, i med kontakten till locktången för lite böj på testarna så jag åtminstone kunde ge sken av att vara fräsch o "snygg".

Frukosten slafsade jag i mig på fem röda, ögonbrynen blev aningen krokiga o mascaran hamnade lite här o där, men iväg kom jag och var på Alnön elva  nollfem.

Först en sväng på Rusta, sedan till Birsta city för att söka en handikapplats (jag har tillstånd!) Men jag tror länets alla handikappade var där, med och utan tillstånd, så vi högg en plats som lämnades i ett huj. Måste säga att jag är en riktigt fräck tant i trafiken, jag har gjort många underliga utkörningar i bussgator och annat kul. Fort kör jag också!

Så fort vi visade oss vid informationen så kastade de fram en rullstol åt oss, de känner igen mig på Enok. Så, nu var vi rustade för race. Annette som körde mig hade racerdojorna på, hon fullkomligt flög fram i gångarna. Och som hon är uppfostrad så vek hon av varje gång vi fick möte som inte flyttade sig för en rullstol och jag blev lite sjösjuk av alla sidosvängarna. Vi handlade o handlade, hela rullstolen blev full med påsar. Till slut sa jag att nu måste vi luncha. Bruuum, iväg till hissen, upp till Charm och där nästan tippade Annette ned mig i en fåtölj för att själv kila iväg och köpa mackor, kaffe o vatten. Sedan satt vi bara där, svetten rann på Annette och hennes tryck var säkert högt!

Efter ett par besök på KappAhl, Apoteket och en hälsokostaffär, var vi äntligen klara...nä det blev en sväng till ÖB också, pust.

Tillbaka med rullstolen och på med alla femtisju kassar på händer och armar och iväg till Bettan. Den lilla bilstackarn sväljer det mesta faktiskt. Nu kom vi på att vi skulle nog ha varit till Coop också. Jodå, vi körde dit och tog en vagn för säkerhets skull OM vi skulle handla något. Vi gick direkt till delikatessdisken och beställde  "saker" (hemlis) till Bengans födelsedag. Sedan på vägen till kassan blev det varsin full kasse med grejer vi kom på eftersom.

När vi packat in i Bettan kom jag på att "jag skulle ha varit på Boa också". Ja gissa!

Mellan Coop och Boa träffade vi och kramade om min kära syrsa och hennes man som mellanlandat på Ikea på sin väg ner till Småland. Stort kramkalas i entren!

Sedan skjutsade jag hem Annette och for hem med mig själv. En sån dag...

Ja nu börjar en tid som är "inför" mycket. Det första  är Bengans 70-årsdag den 5/5, då vi ska ha öppet hus här hemma. Vad skönt att vi hann få nya golven klara inför och idag kommer städisen och gör rent inför. Tur jag också har mina barn som hjälper till då det drar ihop sig.

Den 2:a ska jag ta dubbla prover inför datortomografin och  Zometan, dessutom ska jag göra isotopscanningen den dagen. Den 3:e ska jag göra ansiktsbehandling och få ögonbryn o fransar färgade, det är en julklapp från äldsta dottern, så det är inte inför något...kanske mer än att jag vill vara vacker inför? Den 4:e ska jag skjutsa Bengan till ortopeden så han får ta bort stygnen på sin hand. Sedan är det lördag med allt vad den innebär, det ska bli kul!

Den 7:e är det Zometa, den 9:e är det datortomografi, den 14:e ska jag på vårdcentralen för att kolla om jag ska sätta in Waran igen, suck. Ni kan tro att jag blir stucken i armen! Valde att inte sätta in en "port", då jag i alla fall måste ta en massa prover på lab och de får inte ta blod från en port.

Veckan efter det far jag så äntligen på min första veckolånga sejour till Österåsen, härligt! Känns lite som att vänta på semester, fast jag vet att det blir tidiga morgnar med vattengympa före frukost...jösses vad jag längtar!!

Ja det var mycket "inför", men är det inte alltid så? Alltid har man något som måste göras och före det så är det ju "inför".

Igår var jag på inskrivningsdag på Ö-åsen, en helt underbar dag! Vi kan räkna bort de tio mycket skumpiga mil på tjälskadade vägar dit och sedan hem, det var inte skönt! Men min ena dotter Annette som snällt följde mamma och Bengan som fick agera chaufför (därför att jag fått en vagel i ögat som skymde sikten), gjorde färden dräglig.

Vi åt gott (och mycket) av den underbara vegetariska kosten (inte Bengan, han föredrog hamburgare i Långsele), men före det så hann jag med läkarbesök, en informationsträff med underbara ssk Maria och sedan hoppade vi i bassängen! Tänk er att omslutas av 32-gradigt vatten som känns sammet om kroppen! Där låg vi och plaskade som små (nåja) grodor i en timme, SÅ himla skönt!

Nu gruvar jag mig lite för läkarbesöket som ska ske någon gång i maj, jag har inte fått tid ännu. Det är likadant varje gång, jag ställer in mig på att C har spridit sig hit o dit i kroppen o knoppen, kanske gör jag så för att vara beredd? Men till jag eventuellt får ett  sådant läskigt besked så väljer jag att leva som vanligt, dvs. positivt och njuta av dagen och allt runt omkring. Många tycker att jag är stark, men så upplever inte jag det, jag bara blundar lite och accepterar inte att jag är kroniskt sjuk. Nix, jag mår hur bra som helst, så är det!

Hörni, ha en fin dag och njut av tillvaron!

År 1986 var jag för första gången på Österåsens Hälsohem. Jag jobbade då i storkök och fick fara dit på remisss därför att jag var alldeles för tjock. På den tiden "fick" man fasta med tex, drycker och potatisavkok (urk!). Jag tog mig för att fasta i sex veckor! På kvällarna då allt schemalagt var undan, spelade jag och en annan tjock tjej badminton. Dagen innan jag for till hälsohemmet hade jag färgat håret mörkbrunt och säkert sköljt ur håret dåligt. Det visade sig nämligen att på min vita t-shirt fanns nu svarta ränder av färgen, likaså var mitt ansikte svartflammigt. Man svettas nämligen ymningt då man spelar badminton och är tjock.

Nå, när de sex veckorna gått, hade 18 kilo försvunnit ur min kropp! Så snygg jag var! Visserligen gick jag upp dessa kilon ganska snabbt då jag kom tillbaka på jobbet och smaskade i mig pinfärska godbitar som bagaren kom med tre dar i veckan. Men en kort tid var jag snygg och "smal".

Nästa gång jag for till hälsohemmet var för ett par år sedan, jag var fortfarande för tjock, så nu jädrar skulle här tänkas om! Men som jag hade börjat få "ont i höften" så kunde jag inte spela badminton, med den påföljden att jag gick ned fisiga tre kilo. Dessutom får man inte fasta numer. Den sista veckan den omgången, var långt efteråt och då hade jag fått mitt cancerbesked, så då liksom struntade jag i att försöka gå ner i vikt.

Men nu! Nu har jag fått chansen att fara dit igen och jag har fått tillbaka livslust, så nu jäklar om jag inte ska kämpa mig ned åtminstone fyra kilo! Hahaha, vi får väl se, jag ska i varje fall plaska på i den kroppstempererade bassängen ofta, ofta! Vattengympa är toppen för kroppen och jag ska utnyttja varje ledig stund där. Lär väl se ännu mera ut som ett russin då jag kommer hem.

På tisdag far jag upp på inskrivning och den 21maj börjar enveckasövningarna. Så i augusti är det treveckors "Hälsokurs"  och slutligen fem dagar i början på nästa år.

Jag är tveksam om jag ska söka inriktningen "tjockis" eller "smärtis"(alltså som i smärta, ont, aj...). Tja, det löser sig.

Hur som haver så längtar jag, massage och andra sköna grejer ska det bli!