Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Inger - 11 augusti 2012 16:02

  Så här ser det ut på baksidan av byggnaden, dit jag ska på måndag. Ett fantastiskt hus som har historiska anor från sanatorietiden. Många är de människoöden som formats inom dessa väggar...ja även utanför.

Uppe i skogen ovanför husen, finns ett stort träd som är fullt med hårnålar från kvinnor som överlevt sina lungsjukdomar. Varför nålarna i trädet, det ska jag ta reda på. Man kan fortfarande (om man är sensitiv nog) höra suckar från gångna tider i de långa korridorerna och det sägs att i vissa rum hörs konstiga ljud från förr...


Nå, jag är redo för min artondagars helvegetariska kost, mindfulness, vattengympa, föredrag, kostlära, promenader med Ernst, avslappning till Jeas mjuka röst (och många snarkningar från väääldigt avslappnade människor) olika provtagningar, taktilmassage osv.


Jag har fått fotvård, nyslingad kort frisyr, Zometa, PK-prov (som ska tas igen på Ö-åsen då mina värden svajar pga för stort intag av Alvedon ett tag). Jag har packat en gigantisk resväska med massa saker som jag aldrig kommer att behöva, en mindre väska med skor, tantsnusk, smink och en massa shampon och grejer som jag heller inte kommer att använda. En tredje väska med baddräkt, extrabröst, små plastpåsar att lägga blöt baddräkt i (erfarenhet), kam o spegel. En fjärde väska som innehåller dator och dosa och sladdar, viktig väska. Så ska jag ha med både En-ok lila och En-ok blå, Ernst ska med så klart, men Rulle lämnar jag hemma.

Ja, på måndagmorgon klockan 8,30 bär det iväg. Ska kännas konstigt att så stor del av augusti bara försvinner liksom, det är höst då jag kommer hem! Bengan ska nog jobba med verandan, så han har att göra. Mat till honom lär gå bra, han brukar bli syndomtyckt och bli bjuden på middag här och där. Annars så har vi handlat en massa ungkarlsmat till honom.

Jag kommer att sakna min nya säng, jag sover så skönt i den, hissar mig upp o ned, viker ihop mig på mitten med benen högt, ändan i en böj o huvudet högt upp. Jättekul har jag! Jaja, jag kommer ju snart hem, börja inte få ånger nu Inger!! Du ska njuta av din vistelse där uppe som ska bli SÅ bra för dig, tänk så!


Sköt om er, man vet aldrig hur länge man har sig!

Av Inger - 6 augusti 2012 14:50

  Kan nästan inte tro det är sant så här efteråt. Men nu ska ni få höra:

I lördags då vi var i Sösjö, ville Annalena att Bengan skulle följa henne ut på myren för att se om där fanns hjortron. Jodå, visst ville han det. Men det ville även mamma Inger! Efter att ha kämpat mig i ett par stövlar i storlek 45, dragit ned en mygghatt med flor över skallen, tagit med vattenflaska o munkjacka o myggspray, så var jag klar! "Men snälla du, ska du verkligen med" frågade barn o make, "JAA, de ska jag" svarade jag med mycket bestämd röst, även om jag tvivlade innerst inne om jag över huvudtaget skulle kunna gå på myren. Men iväg kom vi. En liten bit att åka på en skumpig skogsbilväg, Bengan stannade vid vägkanten och de andra klev ur bilen. Skulle jag sitta kvar eller...? Det hör ju till saken att min inflammation i knäet finns kvar, om än i mindre skala. Plötsligt såg jag något gulorange lysa på andra sidan diket! HJORTRON! Jag krånglade mig ur bilen, drog iväg över diket med min knallblå Enok i högsta hugg och ett litermått fastsatt i handtaget på Enok. Fråga inte hur jag lyckades med det, har ingen aning. Mina 41:or for hit o dit i storlek 45, jag sögs fast i olika myrhål så det sa splarslhfrpphhh, men Enok hjälpte mig upp. Jag såg bär överallt, plockade o gick. Hade någon främmande människa sett mig, hade jag nog varit med i Länstidningen på skämtsidan dagen efter. Vem har någonsin sett en människa "kuta" omkring på myren med knallblå krycka, utstötande höga glädjetjut varje gång ett bär uppenbarade sig, dvs. ofta!

Nåja, även en optimist får slut på orken, så Bengan fick hjälpa mig tillbaka till bilen. Där satte jag mig och pustade ut, hjärtat slog med slägg-slag i bröstet och trycket var säkert uppe i 200/150! Svetten rann, då det var både varmt ute och under florhatten. Drog ned rutan lite så pass att inte bromsen kunde komma in- och somnade! Där satt jag och sov, medan radion spelade popmusik så det dunkade i hela bilen då Annalena kom tillbaka.

Annalena sa att hon skulle skriva på facebook att jag minsann kunde gå på myren o plocka bär, men skulle jag till Birsta, då skulle jag åka rullstol! Men jag sa att det fick hon inte.

Det straffade sig så klart, jag har mer ont nu, men jag har hjortron i frysen. På söndan fick Annalena o Bengan fara ut själva. Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna gå på myren igen och plocka hjortron, men jag har överbevisat mig själv, "vill man, så kan man"!

Av Inger - 22 juli 2012 20:17

...sitter o njuter av stillheten o värmen inomhus i Sösjö, tittar ut på blåsten som gör små vita gäss på sjön. Ängen utanför dasset är fylld av prästkragar, blåklockor och smörblommor, däremellan lyser det rött av små smultron. Tänker att vi har det oförskämt bra som har allt detta omkring oss.

Livet blir vad vi gör det till, det går inte alltid "på räls", men vi får bjuda till lite själva också. En bra sak att ha med sig  är tacksamhet, att känna det istället för att känna sig dåligt behandlad av livet, gör att mycket blir lättare.

Jag är tacksam för att jag trots allt mår bra, har kvar alla funktioner, har mitt positiva humör, har min fina familj och lever ett bra liv.

Jag omsluts av värme, dels från element, dels    av kärlek, tacksam för livet.

Av Inger - 19 juli 2012 11:46

Nu kommer en sån här äckligt positiv blogg. Jag vet att det finns de som funderar på om livet verkligen ÄR så här positivt som jag och en del beskriver. Ja det är det!


Förklaring: Om jag haft en bra natt och sovit gott (vilket jag nästan alltid har/gör)och kliver upp utan särskilda besvär, går in i mitt underbara badrum och ser i spegeln att hon där inne inte är så gräsligt ful. Om jag ser att solen skiner och himlen är blå, Bengan fixar frukost som han bär upp på balkongen så det är bara att sätta sig i särken och äta. Om jag tar mig fram med bara EN krycka och knäet inte värker så mycket. Om jag får besök av en kär barndomsvän ena dagen och av en syster andra dagen. Om jag ser en klar förbättring i mitt onda, tack vare svavel och laser. Om jag inser att goda vänner har jag gott om, omtänksamma och generösa. Om jag ser livet från den ljusa sidan istället för att frammana mörkret som finns där.


Jag är så tacksam för livet, alternativet är inte att tänka på. Jag läker mig genom att tänka ljust.

Så, nu vet ni hur jag fungerar.

Det är väl helt enkelt så att man mår mycket bättre inombords när man inte har ont utombords.

Så mina vänner, var glad för det lilla, njut av livet som är nu, nu, nu! Dessutom om man ska tänka rent kosmetiskt, grubbel och sura tankar ger oss linjer i fejset på helt fel ställen. Glada smårynkor vid ögonvrårna ska de va! Och för varje stort leende du gör, dras hamsterpåsarna upp, kolla själv!

Av Inger - 10 juli 2012 20:05

Jag måste på "förekommen anledning" få berätta att jag varit hos sjukgymnast i eftermiddag.


 Av med brallorna o upp på britsen! Kläm o känn o vrid o vänd på stackars knä o ben. Hm, jaja...kanske...kläm igen, knacka lite, vrid på knäskål, "aj som tusan"...ojdå, gjorde det ont? "JA!! Det är ju därför jag är här liksom"! Ledband eller ligament, hm...(tänker att det skiter jag i, ge mig BOT mänska!). Jaja, vi sätter laser på knäet. (jaså minsann å vad gör det för smärtan, struntar i att fråga, hon får köra sitt race). Piiip...tystnad...piiip...tystnad osv. Så där höll det på i fem minuter och det kändes ingenting. Men gissa att det kändes då jag kom ut i bilen! En bulle på mitt onda hade det blivit, ajajaj. Nå, jag kom på att ett knäskydd inte skulle sitta fel, så till apoteket för att köpa. 250 spänn, men väl investerade slantar känner jag!
Innan vi gick ut från sjukgymnasten så sa hon att hon skulle kontakta doktorn för att jag ska få dels en bedövningsspruta (den skulle jag haft för tre veckor sen!), dels en cortisonspruta. Puuuhhh! At last!
Lite känns det som att den här sjukgymnasten har valt fel yrke, hon skulle ha varit notarie istället. Till och med Bengan som inte säger så mycket, sa "men det var en tråkig människa"! Hon gav liksom inget gensvar, kommenterade inget, sa mest bara "hm", "mm" och "jahapp". Jag fick riktigt pumpa henne på sånt jag ville veta och fick då inte särskilt uttömmande svar. Men hon är ju snäll...

Så, nu vet vi hur jag har det, inte så pjåkigt alls!

Av Inger - 9 juli 2012 22:52

Detta är/var tänkt att bli en positiv text.

Men hur blir det när vädret är skit, fuktigt, grått och vått? Hur blir det då kroppen värker både här och där? Hur blir det då jag går barfota inne för att inte snubbla i tofflorna, ramla och bryta ben eller slå mig blodig och förblöda pga. warandosen... med den påföljd att jag känner grus, smulor och småsten under mina raspiga fotsulor? Jag kan för fasiken inte ens ta sopen i ena handen och skyffeln i andra, gör jag det så kan jag inte röra på benen! Och att sopa med en sop och  krycka i samma hand, GÅR inte, jag har provat. Suck.


Men, jag har i alla fall varit till min underbara frissa idag och klippt till mig! Liiite svårt att balansera i rulltrappan med kryckor i båda händerna, men det gick!

Dessutom var det en ny, ung tjej på lab i morse som tog mitt pk-prov helt oont, riktigt duktig var hon! Sedan fick vi kaffe hos bästa Annalena med sambo, god hallonkaka till och en pratstund.


Mera glädje!


Kan ni gissa vad jag gjort till middag idag? Jag gjorde köttfärsbiffar på ett kilo färs, tre deciliter grädde, potatis, en halv burk kapris och en hel hög med fetaost. Kokt potatis till och en stor klick bea-sås, nyttigt så det förslår! Jag fattar egentligen inte att jag orkade stå där vid bänken (med kryckorna nära intill) och steka allt!

Ikväll lindade jag knäet med elastisk binda och genast kändes det som att knäskålen kom på rätt plats. Mindre ont och jag briljerar med EN krycka (och ledstång i trapporna).


Där ser man, det blev positivt till slut! På sluttampen vill jag ge min man en stor eloge för att han drar mig i rullstolen (som jag ännu inte namngivit), på sjukhuset, i affärer och överallt där jag/han vill gå. Rullisen ligger hopvikt i bagagen på Märtha, för att alltid finnas där då jag behöver. Tack älskade Bengan!

Av Inger - 2 juli 2012 17:43

Nu är jag sannerligen less på att inte kunna gå riktigt! Sommaren traskar iväg med storstövlarna på sig, stora steg i taget. Vi är inne i juli och min sommar har inte riktigt börjat ännu. Jag mår uselt och mitt humör är också uselt.

Visst, jag har cancer, flimmer o högt tryck, fortfarande förkyld med hosta o snor, men detta med mitt knä...nä det ville jag inte ha! Allt det andra kan jag leva med och acceptera, men detta förbannade skitknä vill jag inte ha!

Jaja, jag ska på röntgen i morgon, men sedan ska röntgenläkare titta på plåten och kontakta min onkolog som skrev remissen och hon i sin tur ska kontakta mig och jag i min tur ska kontakta vårdcentralen för en tid där...om det nu inte är en metastas eller kanske en spricka! Isåfall blir det en ortoped som ska titta på plåten o mitt knä, suck. Jag är väl för otålig och skulle velat haft allt gjort igår! Sommaren som jag längtat så, far ifrån mig. Rätt som det är, så är asplöven röda, nätterna kolsvarta och frostiga.

 Jag sitter här, jag sitter i köket, jag sitter i rullstolen då vi är ute, jag sitter i bilen. Så fort jag reser mig känns det som att knäskålen ska lossna, jag kan inte ha täcket på knäet på natten, det svider som eld.Dessutom får jag stappla upp tre gånger/natt för att kissa och det gör vansinnigt ont att överhuvudtaget sätta ned högerbenet. För att inte tala om att hitta båda kryckorna mitt i natten då man är halvsovande. Jag käkar Alvedon som det vore kola, vill inte veta hur lever o njurar mår.

Åh herrejösses, så här mycket har jag inte klagat på länge! Nä nu struntar jag i detta, tar mig försiktigt nedför trapporna medelst En-ok 1 och En-ok 2. Allt går väldigt sakta nu, jag önskar att även sommaren kunde göra så.

Tack ni som står ut att läsa min klagovisa, jag lovar att den inte ska upprepas. Det känns faktiskt lite bättre nu, men det är väl för att jag sitter blickstilla med benet...

Hörni, ha en skön måndagkväll, skickar iväg en liten ilskenmengladändåkram!

Av Inger - 28 juni 2012 14:58

  Så här vacker ser min morsdagpelargon ut nu!


Idag tänkte jag skriva om min bitterhet. Denna åkomma som drabbar sjuk såväl som frisk, gammal såväl som ung, fattig såväl som rik.

Bitterhet kan göra en frisk människa sjuk.  Och då menar jag inte bara psykiskt, utan även kroppsligt. Jag tror på att negativitet och bitterhet kan skapa sjukdomstillstånd i kroppen och även hindra kroppen från att läka sjukdomar man redan har. Hur yttrar sig då bitterhet? För mig, i mina mörka stunder, yttrar sig detta med "tyckasyndommigsjälv"- syndromet, jag tror att det är JAG som drabbas hårdast av alla jag känner, jag går omkring i ett nedtryckt sinnesläge, har lätt till gråt och tycker att ingen, absolut ingen förstår mig och mina plågor. Jag fullkomligt frossar i självpåtagen tagelskjorta. Tänker att varför drabbas just jag av allt skit som finns? Som om det inte vore nog att jag är pensionär och ute ur leken för gott, så fick jag högt blodtryck som följdes av hjärtflimmer och det följdes av cancer. Till råga på allt fick jag nu så himla ont i ett knä att jag blev handikappad- på riktigt! Den som tycker att mitt onda knä är en baggis i sammanhanget, har aldrig haft så ont i knäet att den inte kunnat gå! Nästan. Så nu haltar jag här med min bitterhet, väntar på en remiss till röntgen som säkert lär ta minst ett halvår och då är väl värken borta, som lök på laxen!

Så, detta om min bitterhet. Den varade i ungefär trettiosju minuter, men då var den rejäl!


Vad motsatsen till bitterhet är...det måste vara livsglädje och positivitet?

Av detta är jag full. Tack o lov ska jag väl säga. Jag har en tro och den utnyttjar jag ska ni veta. Inte en sådan tro att jag kutar i kyrkan av och till, nej en sådan tro som man fått med modersmjölken, en som sitter i märgen.Jag ber min kvällsbön varje (nästan) kväll och har en liten pratstund med G, tackar för dagen och avslutar med att be om styrka och friskhet för min familj och mig själv. Ofta, väldigt ofta, somnar jag innan jag hunnit säga det jag tänkt. Gissar att Han hör ändå. Kanske är det just tron som gör mig till den positiva människa jag tycker att jag är, kanske inte. Vem vet? Men glad är jag för det mesta, trots att jag har mina gråsvarta stunder emellanåt. Att vara positiv gör att kroppen blir friskare, så därför ska jag nu med glädje tänka bort mitt onda knä (yeah right!) så får vi se vilken verkan det hava kan.


Liten tagelskjortekram?

PS. brevbäraren kom precis nu med en kallelse till röntgen på tisdag till veckan!! DS



Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Min barndoms somrar på Björkön


Skapa flashcards