Eftersom jag har ont i bäckenet där metastasen ligger och trycker på någon uschlig nerv, så måste jag ha vissa hjälpmedel för att fungera.

I början då jag hade som mest ont hade jag två grå landstingskryckor, med lindade handtag med gasbinda för ömtåliga frökenhänder. Så småningom blev värken bättre och jag använde bara en krycka. Vid ett av mina otaliga besök på sjukhuset gick jag in i en liten shop där de säljer olika slags hjälpmedel och såg till min förtjusning att de hade kryckor i olika färger! Genast köpte jag mig en lila krycka, lämnade min grå i ett hörn och haltade stolt vidare med min nya glänsande krycka. Jag döpte det till Enok (en, ok?). Jag har fått många fina ord om min eleganta krycka. På Birsta Centrum i informationen känner de igen mig på kryckan och langar fram en rullstol på stört då jag och mina döttrar kör vårt birstarace.

Så har vi Rudolf, i vardagligt tal kallad Rulle. Det är min höj o sänkbara stol som jag använder då ryggen inte pallar att stå länge och laga mat eller baka. Jag älskar Rulle!

Sist men inte minst så har vi Ernst, döpt efter han Kirschsteiger (?), min rullator. Blänkande rödmetallic och en nödvändighet då jag är ute och "motionerar", dvs. går på 30-minuters promenad med femtisju stopp efter vägen för att flåsa.

Jag hade en fjärde karl, Sture, men han blev för hög att grensla, så den motionscykeln är såld på Blocket.

Givetvis får jag inte glömma min lagvigde, Bengan, han går inte av för hackor heller.

( i garaget står en hopfälld karl, men honom vecklar vi inte upp förrän vi absolut behöver. Därför är han inte döpt än heller).

Nästa gång ska jag berätta om något helt annat! Kanske om min förestående resa till Österåsens Hälsohem? Eller kanske då jag var där förra gången...

Då det för ca ett och ett halvt år sedan bestämdes att jag skulle få bisfosfonater för min benskörhet (som orsakas av Femar), sa läkaren att jag måste fixa min tandstatus först. Anledningen till det är att Zometan kan orsaka tandbensnekros, vilket kan innebära att om jag tex. drar en tand under pågående Zometabehandling, kan det vara svårt att få det att läka ihop och man kan få livslånga problem med läkning, infektioner och annat skit i munnen.

Jag beställde tid hos min underbara tandhygienist och hon satte igång att rensa och blästra, röken stod tät omkring käften på mig. Dessutom drog hennes man (tandläkaren) ut en kindtand som inte gick att rädda. Tandfickor rensades, blodet rann, lika som mina tårar. Jag satt med käften öppen så länge att jag hade svårt att stänga den då det var klart. Så där höll det på säkert ett halvår innan mina tandköttsfickor var ok och jag var helt läkt i käften. Så skulle jag betala. Med skräck öppnade jag plånboken och den underbara människan säger 180 kronor tack. "Va" skriker jag! Jo hon hade kollat med FK och enligt en alldeles ny lag så hade jag rätt till bidrag för mina tänder just då, just i min situation. Gissa om det kändes bra?

Nå, nu kunde jag äntligen börja med Zometan. Var sjätte vecka for/far jag upp till onkologen, får nål satt och får i mig först vätska, sedan Zometan, sedan vätska igen. Första gången låg jag och väntade på illamående, men det kom inget. Inte andra gången heller eller senare. Den enda biverkan jag får på min behandling är ont i kroppen dagen efter och lite trötthet. Snacka om att jag är lyckligt lottad vad gäller biverkningar!

Zometan ska göra att jag blir starkare i skelettet och jag ska få mindre ont. Då jag läser igenom mina dagböcker så ser jag att detta stämmer! Från att i början då jag fick ta Tradolan (och Primperan mot illamående) mot smärtorna, tar jag nu bara en Alvedon morgon och kväll, vid behov. Alltså mår kroppen bättre! Jag har även blivit rörligare.

Visst, jag kan inte längre ta mig upp på en cykel, eller springa, men jag är så tjock, så det hade varit svårt även utan C. Springa förresten, en dag kände jag att jag bara MÅSTE pröva. Vi var i stugan och jag tog mig för att småkuta lite på gräsmattan och det gick! Ont fick jag, men jag kunde. Kändes lite som en seger.

Nu stundar ett läkarbesök snart, jag har fått remisser på provtagningar, isotopundersökning (skelettscanning) samt datortomografi (inuti), även en Zometabehandling står i faggorna, så många stick i armen blir det.

Jag är väldigt tacksam för den fina vård jag får och att jag mår så pass bra av den, det enda jag hakar upp mig på är att i mina journaler står det att jag får "palliativ vård". Jag gillar inte det ordet, usch!

Nästa gång ska jag berätta om mina män, Ernst, Rulle och Enok.

Då jag fått min diagnos, bestämdes det att istället för cellgifter skulle jag få en östrogenhämmande medicin, Femar. Svarade min kropp på den, så behövdes inga cellgifter  för tillfället. Massor av biverkningar även på Femar, onkologen pratade om peruk, då håravfall är en vanlig biverkan. Men nu har jag fått Femar i två år och har håret kvar. Den enda biverkan jag märkt är att jag blivit torrare i huden, skrynkligare på armar och händer...men vadå, jag är ju 68 år och det kanske är en helt naturlig åldersprocess. Jag svarade bra på medicinen, cancern har hållit sig på mattan hittills.

Det beslöts dock att jag skulle få strålning på min "onda höft", kanske smärtan då skulle avta. Jag hade hört skräckhistorier om strålning och såg framför mig hur huden brändes och blev trasig. Men jösses vad jag bedrog mig! För det första var personalen hur fin som helst, jag kände mig väldigt omhändertagen. För det andra så efter tio strålningar var allt precis som vanligt, inte ett spår av strålningen och lite mindre smärta efter ett tag. Så den perioden i mitt liv gick sårlöst förbi. Jag lämnade en slant till personalens kaffekassa, det minsta jag kunde göra då allt gått så bra.

Var tredje månad hade jag läkarbesök och före dem, var det olika röntgen och skelettscanning samt provtagningar.

Inför läkarbesöken dit vi kom i samlad trupp, jag, maken och minst två av våra fyra barn, var jag alltid fast besluten om att cancern hade avancerat. Jag var som ett behärskat nervknippe, svettig och stammande. Jag hade ont överallt och "visste" att cancern hade intagit både lungor och hjärna. Jag hade gått in i en underlig negativ/positiv fas.

Då läkaren efter att ha studerat datorrutan i en timme (kändes det som), sa att allt var som förut, inget hade skett till det sämre, då var det tur att jag hade med mig familjen! De kunde tala om för avtrubbade mamma att allt var ok, jag behövde inte vara orolig. Skuggan som hade synts på levern var också borta, det gjorde mig väldigt lycklig!

Så småningom bestämdes att jag skulle få börja med Zometa, en bisfosfonat, men om det berättar jag en annan gång.

"Fånga dagen, man vet aldrig hur länge man har sig!"

Ja det kan man väl kalla något som bara tränger sig in och hänger kvar, trots att jag inte vill. Jag talar om cancer...eller rättare sagt cancermetastaser, vet inte vad det är för skillnad och jag bryr mig egentligen inte heller. Jag har beslutat mig för att inte acceptera att något finns i min kropp som inte ska vara där. Jag är lite av den sorten som tycker, "syns det inte, så finns det inte". Självklart VET jag!

För många år sedan opererade jag bort mitt vänstra bröst och några lymfkörtlar i armhålan, 1992 i december var det. Det var cancer. Men ingen medicin, ingen strålning och inga cellgifter behövdes. Åren gick och för två år sedan krävde jag en röntgen på min vad jag trodde utslitna höft. Efter lite turer på ortopeden blev jag så skickad till Umeå för punktion på "något" i bäckenskoveln. Jodå, det visade sig vara bröstcancerceller i en stor metastas som ätit sig in i skelettet. Inte underligt att jag haft ont flera år! Efter olika röntgen på Sundsvalls sjukhus blev jag så patient på onkologen. Det visade sig att jag hade mindre metastaser i ryggraden och en skugga syntes också på levern. Det gick inte att bota sa läkaren. "Jaha" sa jag då, "hur länge får jag leva då"? På det svarade han att jag kom inte att dö av min cancer, den kunde jag leva med i många år. Gissar att han läst min journal från medicin om mitt knasiga hjärta, det var därför han så tvärsäkert kunde säga så.

Jag har bestämt mig för att inte låta min fripassagerare få för stor plats i kroppen och som om Gud hör mig, har cancern hittills stannat av. Jag får Femar som tar bort östrogen i min kropp, sådant som min sorts cancer lever av. Nu svälter vi den så den inte kan föröka sig, bra va?!

Nu blir det inte mer idag, någon kanske ska orka läsa också!