Funderar lite på det här med hur olikheter passar varandra.
HON är "av naturen" positivt lagd och med det följer fantasi, naivitet, generositet osv.
HAN är "av naturen" negativt (realistiskt) lagd och med det följer inte ovanstående.
HON älskar att göra människor glada, på ett eller annat sätt.
HAN har inte den förmågan, men tycker om då människor är glada.
HON ser ett halvfullt glas,
HAN ser ett halvtomt.
HON älskar att planera och se framåt med än det ena, än det andra projektet.
HAN tycker inte alls om att planera, tar det som det kommer.
HON tycker att pengar är till för att användas, särskilt på roliga saker.
HAN tycker att pengar ska sparas och växa.
Hur går då detta ihop? Jo, HON lär sig att vara lite förutseende, HAN lär sig att skratta, HON lär sig att tänka efter före, HAN lär sig att vara lite mer spontan.
Med andra ord, DE lär av varandra och tar till sig det bästa.
Men är det verkligen så här? Dras alltid ytterligheterna till varandra? Växer man alltid ihop?
Nej så klart blir det slitningar i förhållanden och det kan bero på olikheter, man växer ifrån varandra på ett sätt och växer ihop på ett annat.
Det gäller att peta fram den där första spänningen som fanns alldeles i början. Kanske man får ta till rollspel?
Så är ju "vanans makt" stor också, man trivs med sin moatjé, har liksom bott in sig med och vill inte (eller ids inte) byta ut den.
Ja inte vet jag om jag blev något klokare av detta, men kanske du som läser, har lite bra tankar?
PS, HON kan bytas ut till HAN o tvärtom...DS.
skrivmoster
28 januari 2013 13:12
Jag tror det är tur att man inte är för lika. Då skulle det inte hända så mycket. Att du och jag är lika ... i mycket... det har vi ju märkt. Våra "gubbs" har nog en del gemensamma egenskaper!
För mig är det viktigast att vi har samma värderingar och ser på livets grunder på samma sätt. Har man hållit ihop i drygt 50 år så kan man varann. Man nöter på och slipas till en ganska fin ädelsten!! Kram syrsan och tack för dina tänkvärda ord!
http://skrivmoster.bloggplatsen.se
Inger
28 januari 2013 15:14
Tack syrsan! Javisst är vi lika du o jag. Vi har ju hållit ihop länge också, trots att jag är inne på "andra omgången", men dryga 38 år i alla fall. Ja det är som du säger,lika värderingar är nog det viktigaste man har. Och även om man blir slipad till en enkel bergkristall så glittrar den fint! Kram!
Britten
28 januari 2013 15:37
Kloka ord som vanligt från dig! Visst slipas man av mot varandra under åren, men man lär ju också av varandra. Att man har samma grundsyn och att man är överens i barnens fostran tror jag är jätteviktigt. Sedan kan man givetvis tycka olika om saker också, annars skulle det nog bli för tråkigt, eller? Gammaltochvantkram!
http://..
Inger
28 januari 2013 19:25
Tack Britten! Det är inte många som skriver kommentarer, jag vet inte om det blev lite känsligt? Ja hur som haver, grundtanken för att hålla ihop trots olikheterna är nog detta med värderingar OCH fostran av barnen. Ja gudarna ska veta att långtråkigt är det då inte! Krampåallasättovis!
Inger
29 januari 2013 00:08
Annika
28 januari 2013 21:20
För känsligt - nehe! Aldrig på tiden!& det vet DU!
Tänker... alltså det här borde jag skriva en bok om. Tragikomisk sådan. Om hur vi präntas in i att olikheter passar, slipas av etc. Men när det bara är en som slipas av? & blir till grus... Då tänker jag att det är tur att man är stor som ett helt jävla berg. För HSIHES är som han är: stendöv & stendum. Kom & sa när jag skulle knyta skorna inför en 45 milakörning och därpå följande examination. "Fäkta, vift, bräk," läses som ursäkt/förklaring/fråga. Tolkning: "jag vill flytta, så jag kan köpa motorcykel". Svar från tolken: "Bra, gör det. Jag kör nu." vilket jag också gjorde.
Fundera på den du, Inger! :D
Då håller man sig för skratt & vill absolut inte bli petad på.
Det är tur vi inte har några barn tillsammans. Men det är synd på den fina lägenheten vi renoverat. Tyckte han, när jag kom hem två veckor senare & tog tillbaka det han tidigare sagt. Ja, du milde. Jag som var glad för att han äntligen fattat ett eget beslut.
Det är jobbigt att ständigt gå med grus i skorna...
Massor med Änglar till dig!
Annika
Inger
29 januari 2013 00:07
Ja du Annika, vi har alla våra ok att bära! Ibland är det bra, ibland är det skit. Inte var det precis de orden du ville ha inför den sortens resa!Såna ord sätter sig i själen och tar död på känslor!Suck.
Tack för din kommentar och för att du läste...eller tvärtom!
Återgäldar med en hel svärm av skyddsänglar till dig kära vän!
Annika
29 januari 2013 17:09
De fångar jag snabbt in & tackar & bugar. Dessa bad mig hälsa att de gillar att flyga mellan oss två. De har snart fått fullt i sina bonushäften, så de kan hämta ut en gratisresa nästa gång.
Äsch, detta bekräftade bara det jag misstänkt under en längre tid, men ändå haft (ängels eller dumhets?) tålamod med. Du har helt rätt i att de tar död på något, Inger. Kände mig bara helt blank, stum, hur säger man: känsloförlorad? Inte fysiskt förlamad, men ogiltig? Ett bra ord på engelska är indifferent: spelar ingen roll :)
Så,just så får det bli. Allt rullar på som vanligt tills jag hittar ett nytt roligt arbete & då du!
Nu gäller det bara att hålla sig någorlunda frisk, tänker jag. Hade jag bara kommit i en BADDRÄKT hade livet känt avsevärt lättare. Jäkla skit! Nu när du motiverar och inspirerar så himla gött ;D
Med din vilja & ditt goda humör kommer du att ta igen de förlorade gångerna snabbt som ögat ska du se.
Ett dussin änglar på väg till dig:
ANGELS ON YOUR BODY!
Inger
9 februari 2013 17:06
Känsloförlorad! Mycket bra ord och förklaring! Såg din kommentar just nu, så svaret kommer seeent.
Och precis som du fått tag på baddräkt så går du o bryter tån! Snacka om prövningar. Nu vet jag, efter att ha brutit ena lilltån två gånger i mitt liv (samma lilltå, då jag har bara den vänstra efter en cykelolycka då jag var barn), att det tar sin tid att läka, men jag hoppas att du snart kan få frusta omkring i bassängen med den andra flocken. Livet? Ja det är som det är, tryggt och vanligt. Tack för ängla anstormningen, den kändes! Kram!!
Ingela
17 februari 2013 16:33
Vilka sköna funderingar!! =0) Men ack så kloka såna! För så är det ju! Vi är olika, vi måste acceptera det och framför allt ta till oss saker för att kunna ändra på sig själv när det är behövligt. Att alltid visa ömhet, kärlek och inte glömma den rosa skimrande känslan i ett förhållande, tror jag håller paren vid liv! Vi tafsar fortfarande på varann, ok inte grovhånglar det lämnar vi till ungdomarna att sköta, men myspys är alltid rätt! <3
Inger
17 februari 2013 20:45
Hehehe, ja inte tafsar vi särskilt mycket nu för tiden, blir mest en handhållning o en kram ibland. Men lika ofta (mer ofta!) ställer jag till ett rejält gräl, jag gillar att rensa luften. Gäller att hålla gubben kvar bara, så han inte smiter ut i garaget."Den rosa skimrande känslan" har mer blivit en svaaag nyans där lite rosa glimtar till ibland och skimret är mer en blink bara.Men som sagt vi är tillsammans. Ordet vi numera lever efter är fördragsamhet!Å okej då, lite kärlek då för att inte skrämma dig inför ålderdomen...Kram!
Funderar lite på det här med hur olikheter passar varandra.
Det här är min Bengan. Fotot är från då vi var i Skåne i fjol, närmare bestämt i Viken där vi hyrde hus av kära Evy. Inte kunde vi då veta att det skulle bli sista gången vi fick bo i detta vackra hus och träffa den allra finaste värdinnan med den...
