Idag var det dags för en ny behandling, ja Zometa då. Det är sådant jag får intravenöst var sjätte vecka nu, förut var det var fjärde. Zometan ska ju stärka mitt sköra skelett som blir svagt av hormonblockeraren jag äter för C. Dessutom ska den göra så att jag får mindre ont i kroppen.

Tänk, när man får en medicin, så blir det biverkningar och då får man en ny medicin för det. Som tur är, har jag inga mängder medikamenter, tar fyra små piller på morgonen och en och en halv på kvällen. Har slutat med 1 grams Alvedon på morgonen  för att kolla om mitt njurvärde sänks. Idag var det på tok för högt, suck. Det enda man egentligen kan göra själv är att dricka mer. Och kanske dra in på mediciner som inte är livsnödvändiga.

Jag har i alla fall känt verkan av Zometan, tycker att jag har mindre ont i ben och rygg nu.

Känns lite märkligt att ligga i en säng på sjukhuset ett par timmar med en nål i armen och omkring mig ligger tre andra patienter med varierande grad av C. Idag var det en kvinna som hade fem påsar på sin "stång" som skulle gå in i hennes blod. Hon låg mest och sov hela tiden. Mittemot mig låg en man som var så mager, han sa till ssk att han vägde 68 kilo nu och då ska ni veta att han är säkert 1.85 lång! Tror ni inte att en liten tanke for igenom mig..." 68 kg, det skulle jag vilja väga". Men det var bara tillfälligt jag tänkte så. Jag är hellre tjock och fet så det finns lite att "ta av" om det skulle bli nödvändigt.Jag var för övrigt den enda som verkade piggelin om man säger så.

Det är många tankar som snurrar i skallen när man ligger där, men idag var det extra jobbigt. Jag hade nämligen tagit Lactulos vid 9-tiden, fått "gjort" en hel del innan vi for, men kände då ssk hade satt nålen och giftet började gå in i kroppen att magen började bullra! Som tur var kunde jag ta ställningen med in i badrummet som är alldeles utanför salen. Har ni försökt släppa er tyst då ni är bland folk? Då vet ni att det inte går. Trodde att jag skulle fara upp i taket av trycket och vilken trumpetstöt! Nå, det var bara att se oberörd ut då man gick in igen och låtsas att det var någon annan. Bengan verkade inte ha hört något i alla fall.

Jag är lite mör i kroppen, precis som jag brukar bli efter Z. Men kvällen får tillbringas i soffan och Bengan får passa upp mig lite.

Nu blir det inte mer, morronrock på o mjuksockar. Sköt om er och ha en fin kväll, tröttoslappkram!