I småskolan kände jag odören från en del kamrater som inte alltid hade tillgång till

varmt vatten, eller helt enkelt var "dyngaktiga" som mormor sa. Jag kände den

underbara doften av 4711 som min lärarinna Edit alltid hade, samma som mormor förresten.

Då jag växte upp och upptäckte mammas byrålåda innehållande flera parfymflaskor, Chanel no 5, Femme och Miss Dior, utvecklades mitt sinne för sköndoft. Jag snattade alltid små duttar bakom mina öron då jag skulle gå ut med mina vänner på kvällarna. Mamma som hade samma väderkorn, eller kanske intuition, bråkade så klart, men jag kunde inte låta bli för dofterna hade blivit ett behov. Jag började röka vid tretton års ålder och mitt luktsinne blev en aning sämre, men behovet att dofta god parfym satt kvar.

För att det inte ska bli långrandigt, så hoppar jag raskt över till år 2003, på våren. Jag slutade röka, fick tillbaka mitt enorma luktsinne, kände då hur mycket jag egentligen hade förlorat. Den våren var egentligen hemsk! Visste ni att upptinad hundskit och dito kattskit, stinker något alldeles otroligt hemskt? Har ni känt lukten av den lera som bubblar upp i dikena på våren? Surare än det suraste! När jag dessutom har en man som älskar ärtsoppa, bruna bönor, kåldolmar och som jag i sanningens namn gärna äter själv, kan ni ju tänka er mitt lidande.

Vi har två gigantiska schersminbuskar som snart står i härlig blomning, de står nedanför balkongen och jag doftar på dem då och njuter i fulla drag. En sommarkväll i fjol fick vi för oss att sitta uppe på balkongen och äta surströmming... den kombinationen var inte lyckad. Surt och sött, det doftade lik!

Jag valde att koncentrera mig på maten, vi tog en Aalborgs till och då gick det riktigt bra.

Ha en skön helg!