Här är jag till vänster, äldsta barnbarnet, äldsta dottern och halva tvillingdottern.
Varför jag visar det här fotot, är för att jag har lite funderingar om familjerelationer.
Varför är det så att barnen som man älskar så mycket, kan reta gallfebern på mammor ibland? Alltså inte så att man bara blir lite irriterad eller förbannad, nä så att det känns som att man avskyr sin avkomma! Helst skulle man vilja förminska dem och stoppa tillbaka dem dit där de kom ifrån. Man går och retar upp sig så till den milda grad och ungarna på sitt håll har samma känslor. Man tänker att man vill minsann aldrig i livet be om förlåt, eller ta första steget till försoning. Jag menar, det är ju JAG som har rätt, jag är mamma och har alltid rätt. Samtidigt går de och tänker precis samma sak.
Så helt plötsligt glömmer jag bort att jag var arg och så ringer jag...eller så ringer de, suck.
Jag tror så här; vi är så förbaskat lika varandra i sinnet, det är därför vi kan reta varandra så förbenat. I själva verket så bråkar jag med mig själv kanske? Betyder det att jag inte tycker om mig? Jo, visst gör jag det, men inte alltid.
Under tiden man är "osams" med sitt barn, då kommer ruelsen. Man kommer till funderingar som "vad har jag gjort för fel, tänk om han/hon tar avstånd från mig för alltid" osv. Magen värker och allting hänger och känns grått.
Men så sker det som alltid sker, minnet sviker och jag ringer upp! Så säg inte att det är negativt att minnet sviker!
Idag har solen lyst, mest med sin frånvaro, men närvarit ibland. Det har blåst småjävlar, men världen är ljust grön och vitsipporna står som spön i backarna. Jag har varit på vårdcentralen och pratat Waran, men det mest intressanta var att läkaren hade smygkikat på internet på mitt isotopresultat och med ett jätteleende berättade han att allt såg oförändrat ut! Vad mitt resultat på datortomografin var, kunde han inte säga då det inte kommit in i rullorna än. Jag gillar verkligen den här doktorn, han har hängslen på sina säckiga jeans, rutig flanellskjorta och så pratar han småländska. Dessutom är han alltid glad och går omkring och smånynnar i korridorerna. Så skulle fler doktorer vara.
Nu ska jag börja om med Waran, så nu börjar veckosticken igen till rätta dosen är inställd.
Det var lite jobbigt att bli äldre, men alternativet är ännu sämre!
Britten
15 maj 2012 10:35
Du fångar mina tankar och känslor på pricken! Så skönt att känna igen sig och veta att det finns fler... Härlig bild! Kram
Inger
15 maj 2012 11:53
Skönt att få respons, men så är vi ju systrar också!
Stor kram o tack!
Stintan
15 maj 2012 11:42
Hej igen!
Jag blir så innerligt glad över att höra vad du skrev om din läkare och de resultat han kunde delge dig. TOPPEN!
Jag känner inte riktigt igen mig i det du beskriver gällande irritation över barnen. Dina vuxna barn. Men det beror helt säkert på att jag har så långt till mina så vi ses så sällan och pratar mest bara en ggr/vecka i telefonen. I alla fall med sönerna. Med dotra blir det oftare men hon bor i Linköping och du kan ju själv förstå hur ofta det blir att man ses.
Nu har jag i alla fall tänkt börja prata med mina barnbarn på SKYPE. Det gör din syrsa och det tycker jag är en bra idé.
kram
http://angermanalvens.blogg.se
Inger
15 maj 2012 11:52
Hej Lillemor! Tack för att du läser o kommenterar!
Jo det beror nog på att jag har alla mina fyra barn nära mig och träffar dem ofta, ofta. Vi är så lika varandra i humöret, tror det är därför det blir slitningar ibland. Men däremellan är vi allra bästa vänner och gör mycket tillsammans.Vi har så öppna förhållanden till varandra att vi kan säga vad vi tycker och ibland sårar vi varandra.Vi är ganska impulsiva i vår familj.Men i slutänden kan vi gå genom eld och vatten för familjen och vi har väldigt starka band.
Ja jag är så glad att inger nytt tillkommit i skelettet i alla fall, resten får jag veta på fredag, håll tummen! Kram!
Gunilla
15 maj 2012 11:48
Alldeles riktigt! Sån´t är livet! Kram!
Inger
15 maj 2012 11:52
Kram o tack Gunilla!
Maggan
15 maj 2012 12:46
Skönt att resultatet var bra, sånt gör tillvaron lite lättare. Känner igen mig på pricken i det du skriver om ilskan man kan ha till sina ungar .. jisses så många arga tankar jag tänker om dem ibland, men ändå är det mina jäla ungar och jag älskar dem över allt när det kommer till kritan. Nu har jag blivit så gammel att jag stundtals är hopplös i deras ögon/öron, jag fattar inget, det är väl det största problemet ... hänger envist kvar sedan tonåren. Men nu är det inget tonårsuppror utan mer min ålder det handlar om. Musiken de lyssnar på känner jag inte alls igen ... konstiga böcker läser de och den ena lajvar ute i skogen rätt ofta och jag smygfnissar och tycker det är rätt lajvigt. Sen har vi alla åsikter och ofta får jag på tafsen och tänker att hur sjuttons ska det bli i vår värld? Precis som alla äldre i alla tidigare liv har tänkt. Sen mitt i allt så är sonen som en karbonkopia av mig i så mycket att vi ofta tittar på varandra och bara fyller i meningar, men ändock är jag föråldrad och störig för honom, herregud kärringa har ju åsikter och både hörs och syns, en mammas rätt eller hur? När han blir riktigt förbenad på mig brukar jag säga att han kommer aldrig att träffa någon som vill honom så väl som jag morsan alltså, och då lägger sig det mesta som tur är.
Mammor är mycket; mena väl och allt blir fel periodsvis tror jag ...
Inger
15 maj 2012 17:02
Hahaha, ja du Maggan, vi är nog rätt lika.Ofta saknar jag tiden då ungarna var små och lyssnade på vad man sa, de brydde sig om och frågade! Nu talar de om för mig hur jag ska tycka o tänka. Men käringen är inte dö än!Kanske är man lite besvärlig, men mina åsikter är mina! Så är det Maggan, de ska inte tro att de vet bättre än oss, vi som varit med så länge och har sån erfarenhet!Kan det verkligen vara du o jag som fostrat våra barn så illa? Nä de dåliga sidorna har de efter sina fäder, så det så!
Stor kram till dig, söstra mi!