Här är jag till vänster, äldsta barnbarnet, äldsta dottern och halva tvillingdottern.

Varför jag visar det här fotot, är för att jag har lite funderingar om familjerelationer.

Varför är det så att barnen som man älskar så mycket, kan reta gallfebern på mammor ibland? Alltså inte så att man bara blir lite irriterad eller förbannad, nä så att det känns som att man avskyr sin avkomma! Helst skulle man vilja förminska dem och stoppa tillbaka dem dit där de kom ifrån. Man går och retar upp sig så till den milda grad och ungarna på sitt håll har samma känslor. Man tänker att man vill minsann aldrig i livet be om förlåt, eller ta första steget till försoning. Jag menar, det är ju JAG som har rätt, jag är mamma och har alltid rätt. Samtidigt går de och tänker precis samma sak.

Så helt plötsligt glömmer jag bort att jag var arg och så ringer jag...eller så ringer de, suck.

Jag tror så här; vi är så förbaskat lika varandra i sinnet, det är därför vi kan reta varandra så förbenat. I själva verket så bråkar jag med mig själv kanske? Betyder det att jag inte tycker om mig? Jo, visst gör jag det, men inte alltid.

Under tiden man är "osams" med sitt barn, då kommer ruelsen. Man kommer till funderingar som "vad har jag gjort för fel, tänk om han/hon tar avstånd från mig för alltid" osv. Magen värker och allting hänger och känns grått.

Men så sker det som alltid sker, minnet sviker och jag ringer upp! Så säg inte att det är negativt att minnet sviker!

Idag har solen lyst, mest med sin frånvaro, men närvarit ibland. Det har blåst småjävlar, men världen är ljust grön och vitsipporna står som spön i backarna. Jag har varit på vårdcentralen och pratat Waran, men det mest intressanta var att läkaren hade smygkikat på internet på mitt isotopresultat och med ett jätteleende berättade han att allt såg oförändrat ut! Vad mitt resultat på datortomografin var, kunde han inte säga då det inte kommit in i rullorna än. Jag gillar verkligen den här doktorn, han har hängslen på sina säckiga jeans, rutig flanellskjorta och så pratar han småländska. Dessutom är han alltid glad och går omkring och smånynnar i korridorerna. Så skulle fler doktorer vara.

Nu ska jag börja om med Waran, så nu börjar veckosticken igen till rätta dosen är inställd.

Det var lite jobbigt att bli äldre, men alternativet är ännu sämre!