Ja så är då Bengans födelsedagsfest över. Det känns som när man var liten och badade i badkaret, man ville aldrig kliva ur för det var så mysigt, men då mamma drog ur proppen och vattnet kallnade och försvann, då var man tvungen.

Som jag har organiserat och räknat personer (kom alltid fram till lika antal), som jag dukat och dukat om, som vi flyttat möbler och som jag strukit dukar. Till slut kom jag på att lägga två vita trådgardiner omlott på lååånga bordet i allmogerummet.De behövde inte strykas heller.

 Jag har beställt mat, avbeställt och beställt på annat ställe. Köpt vin, öl och mera vin och öl, nu har vi vin och öl så det räcker en bra bit in på höstkanten. Maten då, ja den hade säkert räckt till alla grannar också- även nästa vecka. Vi tyckte att stockholmsåkarna skulle ta med färdkost på hemresan också, blev meloner och andra frukter mest (men då blev vi av med lite).

Men idag kommer två döttrar och deras storätande män hit, så då blir maten decimerad rejält. Det var ett riktigt trevligt kalas, även om jag för det mesta satt som en hösäck på en stol med en full tallrik framför mig. Men som jag är legitimt skruttig i kroppen, var det ingen som tittade snett på mig. Ibland är det nästan "skönt" att ha en diagnos. Förstå mig rätt, jag är av naturen ganska bekväm av mig och gillar att sitta på rumpan, så detta med min sjukdom är rätt bra att rida på emellanåt.

Bengan är nöjd med festen, även om han protesterade hejvilt före. Då alla sa att det var god mat och trevligt ordnat, då sög  han åt sig som en svamp och blev så stolt. Jaja, av hänseende till hans höga ålder, så får jag stå ut med sådana saker.

Idag har jag torkat golv här o där, plockat ihop, slängt skräp och hängt tvätt. Jag har nästan kammat mig och faktiskt borstat tänderna, känns riktigt alert.

Ska bli intressant att se hur Bengan ska tackla MIN 70-årsdag som inträffar nästa år!